Speedklättring i Romsdalen.

[spacemonkey]

Det är viktigt att notera att andreman inte får falla för då kan han dra ner försteman (som kanske befinner sig i ett känsligt läge utan säkringar...)

Det där med att andra man inte får falla tycker jag låter konstigt?

Om det är det senare kan man inte lika gärna köra frisolo då? Det måste ju gå mycket fortare.

Okey...


Var ska jag börja?!

-När man simulklättrar så är det lite "omvända" regler för hur säkrings-systemet funkar.

Som försteman är det egentligen inte så stor skillnad på att simulklättra och leda som "vanligt".

Så länge andreman håller repet någorlunda sträckt så skiljer sig inte ett förstemansfall vid simulklättring nämnvärt åt från ett förstemansfall vid "vanlig" klättring med standplatser.

Vid ett andremansfall så är det en drastiskt stor skillnad på simulklättring och "vanlig" klättring.

Skulle andreman falla vid en simulklättring så kommer det plötsliga rycket i repet att dra ner försteman från leden, det kan vara så att just i det läget så står kanske försteman väldigt dåligt till, det kan vara långt till säkringen (väldigt långt om det är hyfsat lätt klättring på just den biten).

Det är naturligt att man endast säkrar där det är som svårast eftersom man har begränsat med utrustning, racken ska ju helst räcka till en fem eller sex repor...

Skulle det finnas en större risk för ett andremansfall under simulklättring så kan försteman välja att använda sig av Tiblocs eller små repklämmor vid vissa passager, på det viset glider repet upp genom klämman men inte ner vid ett ryck, det blir dock större repdragsrisk samt att det tar längre tid att rigga - man simulklättrar ju för att det ska gå fort.

---


Att frisola går ibland fortare och ibland långsammare än simulklättring.

Frisolo ger INGA utrymmen för misstag, simulklättring ger ett visst utrymme för misstag och snedsteg.

Sydpilaren tog oss 3 tim 29 min när vi simulklättrade.

Sydpilaren tog mig 5 tim 50 min när jag frisolade det mesta av den (på tredje repan där använde jag rep och på vissa andra ställen hade jag en slinga med en lämplig SLCD som säkring), anledningen till att det tog längre tid att soloklättra (2 tim 20 min) var helt enkelt den press jag hade att inte göra misstag, vid simulklättringen var det inte alls samma press...

Som sagt, ibland snabbare - ibland inte.

Hoppas det här räcker som förklaring.

peace
[Ändrat av spacemonkey 2006-10-13 kl 18:51]

 

[Mike C]

Pierre har nog ett mer utförligt svar, men tillfället då andreman inte får falla är just när man växlar som etta och två och passerar varandra. Då har man troligen bara en säkring, och ev i kombination med en massa repslack.

Det finns en variant som kan vara snabbare än traditionel replagsteknik men långsammare (och kanske säkrare) än Pierre's. Det är att klättra löpande tills man nästan har slut på grejer. Då gör försteman en traditionel standplats, tar upp andreman och växlar som vanligt. Sen när den nya förstemannen har lagt några säkringar kan andremannen börja städa upp standplatsen samtdigt som han/hon säkrar. Man kan lämna en säkring från standplatsen och koppla in sig i den tills slaket mellan är nästan slut, sen är det bara att rycka den och klättra efter.
Nog finns det nackdelar med denna system men vill man köra löpande men göra säkrare växlingar så kan detta vara ett alternativ. Vi klättrade så här på Via Lara i Nissedal och det blev totalt 3 standplatser på hela leden och det gick ganska fort. Det bör kanske tilläggas att man kan göra standplats nästan överallt med nästan vad som helst på Via Lara, det blir inga problem med att det saknas säkringar till en standplats. Jag skulle nog inte klättra så här på någon led som är på min eller andremannens gräns, eller är känd för att vara svårsäkrad.

 

[spacemonkey]

Sydpilaren - igen...

Ja, så har då ett par år förflutit sedan jag påbörjade denna tråd om snabba klättringar av leden "Sydpilaren" på Mongejura i Romsdalen, Norge.

Sedan Josefs och min klättring 2006, har jag hela tiden trott på, och hoppats på, att nån gång få kunna klättra de 24 reporna snabbare. Vi kände inte leden så bra den gången och klättrade en klart svårare väg i starten, på tredje repan.
Har sedan den dagen känt att vi borde kunnat klämma oss in under tre timmars strecket.

En gnagande visshet om att vår tid inte är så snabb trots allt, har hela tiden funnits där...

Förra sommaren gick förbi utan att jag kunde motivera Josef (inte nån annan heller för den delen) till ett nytt försök, inte så konstigt egentligen då speedklättring kan vara (ÄR) ett synnerligen riskfyllt företag.

En löpskada i mitt högra knä ledde till att jag helt kunde glömma bort en ny speedklättring av Sydpilaren, shit - jag kunde knappt gå på två månader, men allteftersom skadan läkte så föddes idén att i stället hitta en ny utmaning - det fick bli en Frisoloklättring istället!

I min (vilda) fantasi trodde jag att jag kanske skulle kunna komma under vår tid om jag frisolade istället.

Det gick inte alls, utan jag nådde toppen efter 4tim 40min - mer än en timme fortare än förra årets solotur (med säkringsutrustning) men ändå inte snabbt nog. Kände återigen att jag kunde göra bättre ifrån mig, men frisolobestigningen kändes ändå som en stor seger för mig själv, en mental utmaning som jag inte haft sedan mina frisoloturer i Yosemite.

Så plötsligt är det sommaren 2008! Nu känner jag att jag måste ta tag i det här, jag ger mig av till Romsdalen med Ett mål för mina ögon - att klättra Sydpilaren så snabbt jag bara kan! Solo! Att Ge Allt!

I fredags gjorde jag det...

Ville så gärna komma under tre timmar, ja kanske under två och en halv rent av...

Som en frustande tjur stod jag vid insteget, laddad som tusan, tidklockan i handen och fast beslutsam att göra mitt allra bästa. Händerna vita av krita - GO!

Som en vansinnig klättrar jag upp till första sexarepan på 18minuter, är stressad och kommer helt fel, fumlar på cruxet och får backa ner igen, fastnar - känner att jag kommer att falla, tiden rusar iväg, klarar cruxet med minsta möjliga marginal, ur balans - pumpad, svettig och förbluffad över att allt kunde slutat där på sexa laybacken...

Chocken över att jag nästan föll av, att jag gått ut för hårt, håller i sig några hundra meter. Jag vaknar till liv igen efter en timme eller så, och ökar takten, men det här är inte Yosemite, det är svårt att klättra fort när det är ganska löst fjäll, chansar flera gånger, kliver på lösa block, hänger i bara en hand osv...

Krampen kommer i benen först, musklerna i låren låser sig lite då och då, sedan är det höger hand som krampar, jag får slå av på takten, de sista två hundra meterna känns som sirap, jag touchar utstegstallen (den levande) med en tid av 3tim 34min - fem minuter långsammare än vår simulklättring två år tidigare!

Men på ett konstigt sätt är jag nöjd - en visshet om att jag gav allt - det räckte visserligen inte tidsmässigt, men det räckte för mig denna fredag när jag satt på toppen och blickade ut över fjällvidderna...

En skön känsla av att ha överlevt en felsatsning, att få en ny chans nån annan gång.

peace

 

[teoek]

Gratulerar pierre. Det känns inspirerande att fler har ambitioner att röra sig snabbt i fjällväggar. Har själv planer på en snabb bestigning av sydpillaren efter att ha gjort två plågsamt långsamma bestigningar av leden i början av min alpina karriär.

Climb on!

 

[spacemonkey]

Tillbaka på Brottsplatsen (?!)

I helgen (18 till 19 Maj 2013) var det dags för ett återbesök till Sydpilaren på Mongejura. Strålande sol och 27 grader varmt i skuggan gjorde det hela till en svettig affär!

Hela Romsdalen fylls just nu på med vatten från snösmältningen, alla vattenfall är välfyllda och imponerande skapelser som brusar i princip överallt på grund av värmeböljan...

Vi började vår klättring på eftermiddagen vid halv fyra - men trots den sena starten så var värmen tryckande.

När vi nådde toppen fem timmar senare var det fortfarande lika varmt - även på högfjället!

Promenaden ner var växelvis på snöplättar, vattendrag, rasrännor och vattenfall och tog sin tid. Inte förrän vid midnatt var vi nere och blev mötta av Sami som bjöd på grillmat och öl! Sami bor i det röda trähuset precis vid stigens slut. En skön avslutning på dagen

Vi sov som vanligt vid parkeringen och dagen efter (söndagen den 19maj) pratade vi med två norska klättrare som också skulle klättra leden.

Under tiden mellan ca 10.00 till 13:00 passade någon på att ta hand om en av våra ryggsäckar, otroligt ,kan inte fatta det ännu!

Så från parkeringen vid Kors Kirke, precis framför en svenskregistrerad volvo (ett svensk lag klättrade och bivackerade på leden natten mellan lör o sönd) så försvann följande:

En svart Patagonia ryggsäck/vätskesystem med en vit petzl hjälm på.
Ett par klätterskor och kritpåse.
Ett kort klätterep
Tre set camalots C4 märkta med gul färg (i princip nya)
Massor av slingor och Camp nano karbiner
GriGri2 skruvisar
Två set Aliens grön/gul (totem) Märkta med både mitt namn och gul färg.
mm mmmm

Om det dyker upp utrustning på tradera eller blocket eller nått liknande kanske någon vänlig själ observerar detta och postar om det här...

peaCE

 

[spacemonkey]

Uppklarat!

Blev nyss uppringd av en person som har våra grejer - det visar sig bara vara en bekymrad medmänniska som tagit hand om sakerna så ingen skulle stjäla dem!

Så ignorera ovanstående vädjan om att hålla utkik efter begagnad klätterutrustning.


peAcE

 

[johnliungman]

Slutet gott allting gott!