Social eller ensamvarg..

[Joakim Ambrosson]

När ni är på vandring, är ni den som verkligen och absolut aldrig vill ha kontakt med andra eller är ni som mig att ni gärna tar samma väg eller slår följe om det är några trevliga vandrare längst med vägen? Jag har själv märkt att ju längre vandringen varar desto mer social blir jag Speciellt om det är några trevliga kvinnor i ens egen ålder

// Jocke, som snart snart ska till Keb/Nordkalotten och gärna hälsar på andra!

 

[Anders_sthlm]

Jag tror det är viktigt att respektera andras önskningar, behov och berättelser när man är ute och går. Går man själv är det ju valfritt att söka sig till andras tält eller läger. Ta Smajla i Sarek.. Alla ensamvandrare vill ju prata av sig sina upplevelser där. Det vore väldigt spännande att dokumentera olika personers upplevelser just där på plats..
Men...
Jag tror även att dom som går själv har valt att just gå själv faktiskt har valt att vara själv. Påhängda och osnutna ungar är typ inget man vill ha och göra med, om man själv är trött och utmattad efter en hel veckas traskande på stenskravvel. Likaväl som pratglada och kåta tanter i Staloloukta, knäppiga utländska turister i Keb.osv..
Var och en har nog av sitt.
Var och en har sin melodi som fjällvandrare tror jag.
Själv skyr jag folk som pest när jag är ute.

 

[grodanbolle]

Det går ju att vandra på så många olika sätt så frågan är så svår att svara på.

Jag tycker det är astråkigt att ensamvandra men gör det för att det är bekvämt och att det är nästan omöjligt att rodda ihop något. Jag gillar att fiska och vandra men den kombinationen existerar knappt uppe i fjällen. Antingen är folk mer stationära och fiskar eller så vandrar de bara. Det är lite underligt hur det kategoriseras in.

Förra året tröttnade jag helt på ensamvandring efter typ 10-12 dagar. Då var jag duktigt urtråkad och häckade på en fjällstation i fem dagar tills flyget gick hem. Apropå kvinns så var det två stycken där som båda var själva ute och det var ganska kul hur intresserade de var av alla yngre manliga förmågor.

 

[millimeter]

Jag hejar och pratar gärna glatt en stund, men det är eftersom jag förutsätter att vi skiljs åt efter tio minuter, eller en timme, eller så. Skulle bli lite less om någon "råkade" slå följe från dag tre till dag åtta..

De allra flesta är jättetrevliga. Att jag vill vara ensam har inget med sånt att göra.

 

[Cremytos]

Instämmer, jag delar gärna lägereld med någon över en natt eller utbyter nyheter om man råkas mitt på fjället. Men anledningen till att jag oftast går ensam är för att utan kompromisser kunna hålla min egen takt och ta egna vägval.

 

[Picea]

Instämmer också med föregående. Det gäller nog de flesta resenärer av olika slag överallt i världen. Prata när man möts eller vid lägret/hotellet/tåget är trevligt. Slå följe är en helt annan sak, som jag inte tror passar så många. Sen om man råkar mötas flera gånger under resan är det lika trevligt som att bara råka mötas en gång. Jag har aldrig vandrat ensam, men däremot rest ensam, och man söker sig ju till folk som tillfälliga pratkontakter, även om man inte vill vare sig ha eller vara påhäng.

 

[gundj]

Ensam.
Och för varje gâng jag inte varit ensam blir jag mer övertygad om att jag trivs bäst ensam.
Detta oavsett var och hur jag reser.

 

[caje83]

Förra året gick vi tre dagar tillsammans med en tysk. Han hoppade helt enkelt av tåget vid katterjokk precis som vi och det tedde sig ganska naturligt att slå följe. Lite påfrestande var det allt, vi var bland annat vana vid helt olika tempo och det skapade väl mest frustration hos den mer snabbvandrande tysken. Men på det stora hela var det trevligt, lärde sig många nya glosor både på engelska och tyska gjorde man. Men hade vi inte skiljts åt efter tre dagar så vetti fan om man inte hade lagt om rutten eller planerat in en extra vilodag för att bli av med sällskapet. Sällskaplig ska man ju vara hemma hela tiden.

 

[grodanbolle]

Förra året gick vi tre dagar tillsammans med en tysk. Han hoppade helt enkelt av tåget vid katterjokk precis som vi och det tedde sig ganska naturligt att slå följe. Lite påfrestande var det allt, vi var bland annat vana vid helt olika tempo och det skapade väl mest frustration hos den mer snabbvandrande tysken. Men på det stora hela var det trevligt, lärde sig många nya glosor både på engelska och tyska gjorde man. Men hade vi inte skiljts åt efter tre dagar så vetti fan om man inte hade lagt om rutten eller planerat in en extra vilodag för att bli av med sällskapet. Sällskaplig ska man ju vara hemma hela tiden.

Ingen gillar tyskar.

 

[The Trooper]

Ingen gillar tyskar.

Arvssynd? Intressant som företéelse i så fall...


valdemar

 

[Freija]

Tja, din tråd verkar ju mest locka ensamvargar i alla fall... *s*

Jag skulle nog inte gärna slå mig ihop med någon okänd under själva vandringen - tycker om friheten att gå så fort/långsamt jag vill, dit jag vill, när jag vill... Däremot så är det trevligt att träffa sociala människor på vägen, kanske ta ett snack över en fika eller så.

/F

 

[avslutad210712]

Har aldrig prövat men jag har svårt att tro att jag skulle gilla att vandra med någon jag träffat ute på fjället. En annan sak att vandra med någon jag känner. Så även om jag inte älskar att vandra ensam så skulle jag troligen föredra det före att vandra med en okänd. Däremot att prata med någon man träffar på efter vägen hör liksom bara till helt naturligt.