Slutvandrat även på låglandet?

[camoscio]

I 31 år bestod mitt vandrande av turer utomlands, i Alperna, Pyreneerna, Skottland och på Korsika. Det handlade alltså huvudsakligen om vandring i berg och ovanför trädgränsen. Det blev på dessa år, och 63 utlandsresor, 865 dagar, alltså c:a 4 veckor årligen i snitt. 2019 sa ryggen ifrån. Eller om det var pandemin som gjorde det året därpå.

Lågland i Sverige har det blivit rätt lite av, och när det blivit lyckat har det varit av speciella skäl.

Maj 2007, Östgötaleden, som utrustningstest. Ulrika (Linköping) -- Boxholm, vacker avslutning utmed Svartån.

Maj 2008, Torshag (Norrköpings kommun) till Katrineholm, 7 mil, 4 dagar. Kroppstest efter 3 månaders rehab (trafikolycka, frakturer i bäcken, armbåge och handled). I februari hade en läkare sagt att om tre månader skulle jag kanske kunna gå utan smärta. Franska Alperna? Möjligen i sena augusti. Sörmlandsturen förlöpte verkligen utan smärta, och min alptur, 15 dagar, började den 18 juni. Triumf över läkarvetenskapen!

Annars? Förra året prövade jag lite lågland, 4 dagar på Holavedsleden och 6 dagar på Skåneleden, och vad som slår mig i efterhand är att nästan hela utbytet kom sig av lägren, t ex en magisk natt vid Grundsjön i Sölvesborg och Avlången i Tranås. Årets friluftsliv har hitills bara bestått av tältnätter i Viggeby och vid Gårasjön i min hemstad Linköping. Jag hade hoppats en del av John Bauer i Jönköping, men dubbelsidig knäartros hämmade för mycket; när jag avbröt och tog buss till Gränna hade jag gått ett par timmar utan att komma särskilt långt och utan att egentligen se någonting. Så mer sånt blir det nog inte. I augusti fyller jag 79 så detta kan mycket väl vara min sista friluftssommar, eller sommar överhuvudtaget. Vad jag siktar på dena sommar blir flerdagarsturer på cykel som 2020-2022, med sikte på bra övernattningar.

 

[Storsorgen]

Vill bara säga att du är en stor inspiration!
Tack vare att jag läst om dina vandringar genomförde jag min först alpvandring i Bayern förra veckan!

 

[Stordrulen]

Tyvärr är det väl så att kroppen har ett begränsat antal år att mäkta med att göra alla dom påhitt och upptåg hjärnan hittar på.

Själv börjar jag märka nu när man är 50+ att återhämtningen efter en strapats tar längre tid än när man var yngre.

En Alpvandring i Cervinia blir det i år, hade det vart för 10år sedan hade definitivt inte grundupplägget varit lika bekvämt....kanske ska man toka det som ett åldertecken ?

Lycka till med dina lite mera tillrättalagda turer och ha en bra sommar Camosio.

 

[HasseQ]

Dags att köpa en SUV !

 

[thureb]

Knän går att byta ut. Det kan vara en utmärkt åtgärd för dig.

Thure

 

[SOTO]

I 31 år bestod mitt vandrande av turer utomlands, i Alperna, Pyreneerna, Skottland och på Korsika. Det handlade alltså huvudsakligen om vandring i berg och ovanför trädgränsen. Det blev på dessa år, och 63 utlandsresor, 865 dagar, alltså c:a 4 veckor årligen i snitt. 2019 sa ryggen ifrån. Eller om det var pandemin som gjorde det året därpå.

Lågland i Sverige har det blivit rätt lite av, och när det blivit lyckat har det varit av speciella skäl.

Maj 2007, Östgötaleden, som utrustningstest. Ulrika (Linköping) -- Boxholm, vacker avslutning utmed Svartån.

Maj 2008, Torshag (Norrköpings kommun) till Katrineholm, 7 mil, 4 dagar. Kroppstest efter 3 månaders rehab (trafikolycka, frakturer i bäcken, armbåge och handled). I februari hade en läkare sagt att om tre månader skulle jag kanske kunna gå utan smärta. Franska Alperna? Möjligen i sena augusti. Sörmlandsturen förlöpte verkligen utan smärta, och min alptur, 15 dagar, började den 18 juni. Triumf över läkarvetenskapen!

Annars? Förra året prövade jag lite lågland, 4 dagar på Holavedsleden och 6 dagar på Skåneleden, och vad som slår mig i efterhand är att nästan hela utbytet kom sig av lägren, t ex en magisk natt vid Grundsjön i Sölvesborg och Avlången i Tranås. Årets friluftsliv har hitills bara bestått av tältnätter i Viggeby och vid Gårasjön i min hemstad Linköping. Jag hade hoppats en del av John Bauer i Jönköping, men dubbelsidig knäartros hämmade för mycket; när jag avbröt och tog buss till Gränna hade jag gått ett par timmar utan att komma särskilt långt och utan att egentligen se någonting. Så mer sånt blir det nog inte. I augusti fyller jag 79 så detta kan mycket väl vara min sista friluftssommar, eller sommar överhuvudtaget. Vad jag siktar på dena sommar blir flerdagarsturer på cykel som 2020-2022, med sikte på bra övernattningar.

Förstår att det känns tufft att efter ett liv med avancerade vandrings-äventyr inte kunna göra detta mer. Själv är jag `bara´ snart 76 och gör inget annat än att försöka hålla mig i form med en timmes daglig powerwalk här i Ukna-dalen. För 15 år sedan opererade jag båda benen och fick mängder med ruttna kärl borttagna. Efter att begränsats av domnade ben i minsta uppförsbacke fick jag spänsten tillbaka och det blev många år i lapplandsfjällen. Det sades mig att operationen skulle hålla i 7-10 år och efter 12 kom problemen tillbaka så inga fler fjällvandringar. En ny operation kan man som vanlig 76-åring i sverige glömma så jag har börjar undersöka möjligheten att få det utfört på annat håll.

 

[camoscio]

Förstår att det känns tufft att efter ett liv med avancerade vandrings-äventyr inte kunna göra detta mer. Själv är jag `bara´ snart 76 och gör inget annat än att försöka hålla mig i form med en timmes daglig powerwalk här i Ukna-dalen. För 15 år sedan opererade jag båda benen och fick mängder med ruttna kärl borttagna. Efter att begränsats av domnade ben i minsta uppförsbacke fick jag spänsten tillbaka och det blev många år i lapplandsfjällen. Det sades mig att operationen skulle hålla i 7-10 år och efter 12 kom problemen tillbaka så inga fler fjällvandringar. En ny operation kan man som vanlig 76-åring i sverige glömma så jag har börjar undersöka möjligheten att få det utfört på annat håll.

Nja, att sluta med de alpina äventyren var nog inte så smärtsamt, med tanke på mina rygg- och knäproblem, de långa resorna och bristen på nya ideer. Jag är väldigt glad över det jag hann med, trots att jag började sent. Min första riktiga vandring (i Dolomiterna) gjorde jag i september 1989, nyss fyllda 45. Och jag fyllde 50 på min första fjällvandring (i Jotunheimen).

Min sista alpvandring började på min 75-årsdag 2019; min sista fullskaliga (4 veckor) vandringsommar var 2017. Ett skojigt minne från det årets fjällvandring (i Jämtland) var en man som sprang ikapp mig och berättade att han träffat ett 67-årigt par och var SÅ imponerad, men du är nog rentav äldre ( då 72 ) -- jag tror att jag ändå varit rätt privilegierad i det kroppsliga. Mina rikaste vandringssomrar var 2009 och 2010, 6 veckor, och min längsta tur (31 dagar i Pyerneerna) gjorde jag 2005, vid 60.

Jag hoppats en del av låglandet på ålderns höst; jag har ju sen pandemin cyklat flerdagarstur som på 70-talet (men kortare) och det tråkiga är ju att turen i stort sett måste börja och sluta hemma -- på 70-talet kunde jag ofta ta tåg i ena riktningen. Det är också märkligt hur mycket förberedelser en låglandstur kräver.

 

[HasseQ]

Har märkt att det inte bara handlar om fysisk förmåga. Om man gjort ett antal liknande resor och turer så kan man tröttna. Hitta på något annorlunda istället, börja från noll.

 

[DoktorGlas]

Jag hoppats en del av låglandet på ålderns höst; jag har ju sen pandemin cyklat flerdagarstur som på 70-talet (men kortare) och det tråkiga är ju att turen i stort sett måste börja och sluta hemma -- på 70-talet kunde jag ofta ta tåg i ena riktningen. Det är också märkligt hur mycket förberedelser en låglandstur kräver.

Ja, det där är verkligen trist. Och det var inte bara på tåg man kunde ta med cykel, utan på landsvägsbuss också. Man la in den i bagageutrymmet undertill, som väl inte ens finns nu. Har för mig att det t.o.m. var gratis på buss.

Ack ja. Mycket har väl trots allt blivit bättre, men inte det! Inte allmänna kommunikationer öht faktiskt.

Tråkigt om du måste sluta vandra. Men cykling är inte fy skam heller och mycket skonsammare för knäna. Glaset är nogfortfarande halvfullt.

 

[camoscio]

Cykeln har ändå varit min tröst; jag fascineras faktiskt en del av att se så mycket av de närmsta trakterna som jag annars bara swishat igenom- Jag har fått med mig alla 13 kommunerna i Östergötland, två i Jkpgs län (Jönköping och Tranås), en i Kalmar län (Västervik) och fyra i Sörmland (Flen, Katrineholm, Vingåker och Nyköping).

Även taxi kan vara ett bekymmer. För ett par år sen tappade jag en cykelväska på väg till Finspång -- till min stora glädje hade jag knappt anmält förlusten på polisen där så fick jag SMS att den befann sig hos polisen i Norrköping. Det tog en stund att få tag i en tillräckligt stor taxi för mig och cykeln. Och även i hemkommunen har jag tagit taxi p g a cykelstrul -- då var det flera förare som vägrade; en tog mig och cykeln till sist och det var viss kamp innan han fick den på plats, bilen var inte utrustad för sånt.

 

[Still Alive]

I 31 år bestod mitt vandrande av turer utomlands, i Alperna, Pyreneerna, Skottland och på Korsika. Det handlade alltså huvudsakligen om vandring i berg och ovanför trädgränsen. Det blev på dessa år, och 63 utlandsresor, 865 dagar, alltså c:a 4 veckor årligen i snitt. 2019 sa ryggen ifrån. Eller om det var pandemin som gjorde det året därpå.

Lågland i Sverige har det blivit rätt lite av, och när det blivit lyckat har det varit av speciella skäl.

Maj 2007, Östgötaleden, som utrustningstest. Ulrika (Linköping) -- Boxholm, vacker avslutning utmed Svartån.

Maj 2008, Torshag (Norrköpings kommun) till Katrineholm, 7 mil, 4 dagar. Kroppstest efter 3 månaders rehab (trafikolycka, frakturer i bäcken, armbåge och handled). I februari hade en läkare sagt att om tre månader skulle jag kanske kunna gå utan smärta. Franska Alperna? Möjligen i sena augusti. Sörmlandsturen förlöpte verkligen utan smärta, och min alptur, 15 dagar, började den 18 juni. Triumf över läkarvetenskapen!

Annars? Förra året prövade jag lite lågland, 4 dagar på Holavedsleden och 6 dagar på Skåneleden, och vad som slår mig i efterhand är att nästan hela utbytet kom sig av lägren, t ex en magisk natt vid Grundsjön i Sölvesborg och Avlången i Tranås. Årets friluftsliv har hitills bara bestått av tältnätter i Viggeby och vid Gårasjön i min hemstad Linköping. Jag hade hoppats en del av John Bauer i Jönköping, men dubbelsidig knäartros hämmade för mycket; när jag avbröt och tog buss till Gränna hade jag gått ett par timmar utan att komma särskilt långt och utan att egentligen se någonting. Så mer sånt blir det nog inte. I augusti fyller jag 79 så detta kan mycket väl vara min sista friluftssommar, eller sommar överhuvudtaget. Vad jag siktar på dena sommar blir flerdagarsturer på cykel som 2020-2022, med sikte på bra övernattningar.

Lycka till!!

 

[camoscio]

Har märkt att det inte bara handlar om fysisk förmåga. Om man gjort ett antal liknande resor och turer så kan man tröttna. Hitta på något annorlunda istället, börja från noll.

Nu har jag gått sammanlagt 37 etapper lågland fördelat på 12 (alltså rätt korta) turer. så jag törs påstå att det i det här fallet var mer mina knän än ledan som ledde till avbrott. Och mitt bergsvandrande varade i 31 somrar, och det var på intet vis leda som fick mig att sluta, även om de båda sista åren blev lite magra.

Mitt friluftsliv har genom åren bestått av vandring och (70-talet, samt de senaste åren) cykling. Något annat vet jag inte och vid min höga ålder börjar man ingenting från noll, man tar vara på den erfarenhet man har, och modifierar med hänsyn till speciellt ändrade fysiska förutsättningar. Jag är, som nämnt, snart 79 -- medellivslängden för svenska män är 81.