I 31 år bestod mitt vandrande av turer utomlands, i Alperna, Pyreneerna, Skottland och på Korsika. Det handlade alltså huvudsakligen om vandring i berg och ovanför trädgränsen. Det blev på dessa år, och 63 utlandsresor, 865 dagar, alltså c:a 4 veckor årligen i snitt. 2019 sa ryggen ifrån. Eller om det var pandemin som gjorde det året därpå.
Lågland i Sverige har det blivit rätt lite av, och när det blivit lyckat har det varit av speciella skäl.
Maj 2007, Östgötaleden, som utrustningstest. Ulrika (Linköping) -- Boxholm, vacker avslutning utmed Svartån.
Maj 2008, Torshag (Norrköpings kommun) till Katrineholm, 7 mil, 4 dagar. Kroppstest efter 3 månaders rehab (trafikolycka, frakturer i bäcken, armbåge och handled). I februari hade en läkare sagt att om tre månader skulle jag kanske kunna gå utan smärta. Franska Alperna? Möjligen i sena augusti. Sörmlandsturen förlöpte verkligen utan smärta, och min alptur, 15 dagar, började den 18 juni. Triumf över läkarvetenskapen!
Annars? Förra året prövade jag lite lågland, 4 dagar på Holavedsleden och 6 dagar på Skåneleden, och vad som slår mig i efterhand är att nästan hela utbytet kom sig av lägren, t ex en magisk natt vid Grundsjön i Sölvesborg och Avlången i Tranås. Årets friluftsliv har hitills bara bestått av tältnätter i Viggeby och vid Gårasjön i min hemstad Linköping. Jag hade hoppats en del av John Bauer i Jönköping, men dubbelsidig knäartros hämmade för mycket; när jag avbröt och tog buss till Gränna hade jag gått ett par timmar utan att komma särskilt långt och utan att egentligen se någonting. Så mer sånt blir det nog inte. I augusti fyller jag 79 så detta kan mycket väl vara min sista friluftssommar, eller sommar överhuvudtaget. Vad jag siktar på dena sommar blir flerdagarsturer på cykel som 2020-2022, med sikte på bra övernattningar.