sluta äventyra

[Sandra E]

Jag tycker att det här är en intressant frågeställning, även om jag själv inte behöver bekymra mig (är ofta ute i bergen mer än jag jobbar, men har arrangerat mitt liv så att det funkar, och haft turen att träffa en symmetrisjäl som tänker precis likadant.)

Jag känner igen mig i vad du beskrev innan:
"tanken på att lägga av verkar inte bara slå äventyrare utan även extremsportare. i sommarnumret 2011 av modern psykologi intervjuas bland andra rallyförare annie seel: "Jag lade av förra våren och då blev jag väldigt deprimerad. När jag bestämde mig för att köra igen blev jag glad. Det var en enkel lösning på problemet." modern psykologi är förstås inne på adrenalinkickar."
Känns definitivt igen, även om mina uppehåll har varit ofrivilliga (skador).
Visst behöver jag kickar ibland, men det handlar inte enbart om dopamin/adrenalin utan även att känna att man utvecklas. Det är ju väldigt tillfredställande att klara sig själv i väldigt utsatta, "extrema" miljöer.

 

[glenn o.c.]

Jag lyckades lägga ett meddelande i en annan tråd, den är väl rätt likvärdig denna.
Man får inte glömma att ca: 5% av befolkningen har någon kronisk sjukdom/skada.
Själv började jag som barn att fiska och tälta till att även inkludera paddling. Men. Vid 19 års ålder
fick jag epilepsi, inget kul tillsammans med vatten och eld. Jag försökte att fortsätta men det
var med skräck jag försökte genomföra mitt vanliga friluftsliv.
Nu i vuxen ålder (50+) har jag startat om på nytt, det funkar bra.
Jag har också träffat folk med EP, Diabetes, osv. Som har slutat med friluftsliv men vill heller
inte prata om det, många skäms faktiskt för sitt tillkortakommande.
Det finns alltid en anledning till varför vi beslutar oss för någonting.
Så snälla, pressa inte någon för hårt.

Mvh Glenn

 

[rimn]

Känns definitivt igen, även om mina uppehåll har varit ofrivilliga (skador).

skador var just anledningen till att rallyföraren bestämde sig för att lägga av. själv har jag snuddat vid tanken att lägga av med löpningen eftersom jag så lätt får benhinneinflammation, men jag känner att tanken aldrig är seriös. "lägga av" är på tok för definitivt att stå ut med, eftersom jag fortfarande VILL.

jag läser ibland annonser skrivna av sjuttiplussare som söker sällskap för ganska maffiga cykelsemestrar. det har lett till att jag har tänkt på att jag en dag kommer att bege mig ut på min sista cykelsemester, att jag en dag faktiskt kommer att kliva av cykeln för sista gången. outhärdligt att tänka på, just nu.

bland dem som väljer att "lägga av" med sina äventyr räknar jag med att vi framförallt hittar folk som antingen ledsnat och alltså inte vill längre samt sådana som pga yttre omständigheter inte längre kan (hög ålder/död, obotlig sjukdom/skada, livstids fängelse i nåt land där livstid betyder livstid) - de andra har måhända något i livet (karriär, familj) som tillfälligt hinder att fortsätta som förr, men verkar inte ofta uttrycka sig i termer av att "lägga av".

nu har jag iofs ett exempel på någon som sa precis så (familjeföretaget som önskade att sonen skulle lägga av med cyklingen) men sonen själv var bara med på detta så länge det sk sista äventyret fortfarande pågick. när det väl led mot sitt slut fanns redan nya planer på nya äventyr.

kanske är det bara jag som ser "lägga av" som definitivt. andra kanske menar "upphöra tillfälligt med" eller "upphöra på obestämd tid".

 

[rimn]

Det finns alltid en anledning till varför vi beslutar oss för någonting.

precis, det är varför folk tänker i termer av att "lägga av" (om de alls gör det) jag är är nyfiken på. men pressad ska ingen känna sig, man svarar ju bara om man vill.

jag har ett särskilt intresse för just epilepsi. jag skickar dig ett e-brev om det.

 

[glenn o.c.]

jag har ett särskilt intresse för just epilepsi. jag skickar dig ett e-brev om det.

Det ser jag fram emot.

Mvh Glenn

 

[hannulan]

Funderar på om folk tyckte att det var dåligt väder i helgen, ni har skrivit väldigt många intressant inlägg, .

Nu till saken: Jag kan tänka mig att folk som ser äventyr i de små sakerna i livet har får väldigt svårt att besvara din fråga Monica. Eftersom de helt enkelt inte håller med om din definition.

För en del är det kanske alldeles för svårt att släppa äventyrandet (m din definition Monica) att de istället för att säga att de ska lägga av med äventyr omdefinierar begreppet för att det ska passa in i deras vardag istället. Och det är kanske bara på det sättet som en äventyrlig person kan fortsätta att vara sig själv o lycklig.

Jag har väldigt svårt att se att man ska vilja lägga av med nåt som man tycker är kul om man inte har nåt annat kul att göra. Tycker du att doktorerandet är roligare än äventyrandet borde det ju vara enkelt att lägga av m äventyrandet.

 

[seobserver]

Alla nya rum man bekantar sig med är väl spännande tills man finner en ny tröskel.

 

[seobserver]

Kroppen brukar protestera före knoppen. De äldre jag kännt som avvecklat sin friluftsutrustning gjorde det i syfte mot en resa till Madeiera eller liknande, en åkte med några amerikanska vänner till Stilla havet och en reunion där. Men hos alla märktes det att det var bittert.

 

[rimn]

Jag har väldigt svårt att se att man ska vilja lägga av med nåt som man tycker är kul om man inte har nåt annat kul att göra.

jag har också svårt att se detta, och det att luktafotogen hade tappat lusten och har tagit beslutet att lägga av (göra sin sista grej) föranledde denna tråd (samt min chefs ev förväntan att jag skulle tappa lusten jag med).

idag är jag inte så säker på att det är min definition som gör att det är svårt för folk att svara, utan snarare det du också är inne på, nämligen att man inte bestämmer sig för att *lägga av* i någon särskilt stor utsträckning alls. (det skulle kunna förklara varför det droppade in så många svar som handlade om att de *inte* hade lagt av.)

men hittills har de som tänkt tanken på att lägga av gjort det (inte lagt av, men tänkt) pga familjens önskemål (ett fall) och epilepsi (ett fall: lagt av men sedan tagit upp igen). seobserver nämnde även hög ålder som en möjlighet att ta beslutet (resultat: bitterhet). och så har två nuddat vid idén om att folk kanske lägger av när de hittar nåt de tycker är mer spännande.

det vart rätt beige men jag tycker i vart fall att jag har fint stöd när det gäller min förvåning över att vissa (mycket få) verkar tänka i banorna att "lägga av".

 

[Sandra E]

Jag undrade hur många som funderar på att lägga av för att deras aktivitet är "för" farlig. Men det kanske är för litet underlag i forumet för en sådan fråga, så många Dan Osman finns det kanske inte... (Som tur är..?)

 

[-Patric-]

Jag undrade hur många som funderar på att lägga av för att deras aktivitet är "för" farlig. Men det kanske är för litet underlag i forumet för en sådan fråga, så många Dan Osman finns det kanske inte... (Som tur är..?)

det är livsfarligt att leva, förr eller senare tar det livet av en.. jag tror att det är normalt med ett ökat säkerhetstänkande. idag skulle jag inte ge mig upp på en svår klippa osäkrad utan rep, för 20 år sedan gjorde jag det utan att blinka.. det är varken sämre eller bättre då eller nu..

 

[fafner]

Äventyr

För 5 år sedan hade jag 40 skiddagar per år med mycket toppturer, skidalpinism i Cham, Canada, USA och nu är det lugnare man tar mindre risker och tiden räcker inte till. Det blir inga bropendlingar, mindre knasklättringar utan rep och säkringar, man tänker efter lite mer när man har familj.

Så för min del blir det mindre äventyr men fortfarande ganska mycket friluftsliv, hundspannskörning, vandring osv

Men farsan gick camino de Santiago för några år sedan 70+ och det är ju 100 mils fotvandring så det går ju om man vill...