Mina fem ören:
Det beror på:
Om man vandrar på leder, stigar eller allmänt relativt lättvandrad terräng tycker jag att stabiliten sitter huvdsakligen i sulan. Hur högt skaftet är upplever jag spelar liten roll ur den aspekten. Tror inte ens att det är nödvändigt att skaftet går över anklarna just ur stablitetssynpunkt.
Däremot vill jag absolut ha kängor med stadigt läder en bit över anklarna om jag ska "scrambla" i brant terräng med lös och blockig/stenigt underlag, av det enkla skälet att jag slår o skrapar mig fördärvad mot anklar o underben i stenmoraset annars. Framförallt om jag har lite "bråttom" (hinna ner från topptur innan mörkret t e x) Då spelar det egentligen ingen roll för mig om jag har en liten dagsäck med ett par kilo eller veckopackning.
Tror annars att låga, lätta skor med en stabil sula skulle ha en bra nisch för allt annat än just brant stenig terräng, med förbehållet att jag ännu inte testat "blötafötterfilosofin", som diskuterats här, nämnvärt ännu. Hållbarhetsargumentet är annars jäkligt starkt för kängorna må jag säga.
/Jörgen