Antingen GPS, eller kompass och många många kartor
Visst räcker det med kompass och en bra karta. Helst ska kartan vara i 1:50 000 eller bättre, men visst kan man klara sig långt med blå kartan på 1:100 000.
Men visst blir det fasligt dyrt att skaffa kartor över alla platser man vill besöka!
Då är en GPS ett inte så dumt alternativ. Man markerar var man ställer bilen (eller stiger av bussen). Är man riktig pessimist skriver man ned koordinaterna i en liten loggbok, så kan man alltid återfinna bilen nästan vad som än händer.
Om man har karta och kompass och följer med när man går vet man alltid hur man ska gå på bästa sätt för att komma tillbaka. Men om man inte har någon karta kan man underlätta med en GPS genom att markera viktiga brytpunkter. Det kan t ex vara en sjöspets som man måste runda. Utan en bra karta måste man då ta sikte med råge en bra bit in på sjön så att man inte missar den. Med en GPS är det en barnlek att komma exakt rätt.
Ännu tydligare blir det om det är en bro (som väsentligt kan underlätta promenaden). Med kompass och en dålig karta missar man visserligen inte ån, men hur ska man veta om man kommit till vänster eller höger om bron?
För den vane orienteraren med bra karta och väl instegade ben är detta inga problem. Men visst är det rätt skönt att bara traska omkring dit man har lust, utan att behöva följa med på kartan hela tiden.
Och tänk kombinationen - när vi får in bra topografiska kartor i våra fick-GPSar.
Jag (som är stor kartälskare) har valt att ha en GPS istället för karta på de platser jag bara tillfälligt besöker. Det är rätt riskfritt i södra och mellersta Sverige, för om man får batteritorsk hittar man nog bebyggelse innan man dör. För sådana områden som jag ofta besöker har jag bra kartor (som jag plastar och viker på de mest utstuderade vis).
Anders