Vanliga .22or har inte krut nog för en normallång pipa så sista delen av räfflorna bromsar faktiskt kulan. Därför finns det HW ammunition.
5,7mm var från början en svartkrutspatron. H:et i botten på Winchesters ammunition är till åminne av Henry han som först konstruerade bygelrepetergeväret.
W var fabrikör och skjortfabrikant innan han oxså slog sig på vapenfabrikation.
Problemet med räffelbromsen kan en uppbrotchning av mynningssidan i geväret lätt lösa. Det är lagligt men att sätta bågfilen i pipan är olagligt.
22or var notoriska tjuvjägarbössor, dessutom mycket tysta med ljudämpare på. Salongsgevären kunde lätt delas och hängas i snöre runt halsen under rocken osynligt.
Nja, det där köper jag inte. Vanliga .22or går utmärkt i normallång pipa. Är det där ens sant så kan det inte vara ett problem iallafall.
Jag har skrotat farsans salongsgevär. Det är i princip omöjligt att få licens på ett sådant. Vad stupar det på frågade jag vapenhandläggaren, och hon angav vikten och naturvårdsverket som skäl, och det dög inte att tynga bössan. Hon kan säkert sitt jobb; jag kan det inte. Nå, jag sörjer den inte. Finns bättre bössor i .22 lr att köpa.
Klipp ur RPSFS 2006:12
Salongsgevär
1 § Med ett salongsgevär skall avses ett enskottsgevär i klass 4 med
kaliber .22 (5,6 mm) och med en vikt som i originalutförande understiger
2,5 kilo.
Allmänna råd
Enligt 2 kap. 5 § 2 vapenförordningen bör behov att inneha
salongsgevär anses föreligga endast för avlivning av fällfångade djur.
Den som med fälla avsedd för levandefångst bedriver
fångstverksamhet i viss omfattning och som inte innehar ett lämpligt
skjutvapen för avlivning bör kunna ges tillstånd att inneha ett
salongsgevär för detta ändamål.
Ett salongsgevär som innehas för avlivningsändamål bör inte
räknas in i antalet vapen i vapengarderoben.