Säkerhet ensamvandring

[pal2]

Det finns en auktoritet av rang här på utsidan som har diskuterat det här. Läs och begrunda.

http://www.utsidan.se/forum/showthread.php?t=44420

Med vänlig hälsning
Peter P.

 

[anjeda]

Nu har ni sett till att mitt fina GRÖNA enmanstält blev ett fult RÖTT(HB Akto),
som jag skulle införskaffa för att prova ut här i vinter.
Sambon och jag diskuterade det där med falsk säkerhet så det blir nog nödraketer
och reflexväst istället när jag ger mig ut själv.
Så jag får inga nya roliga tekniska leksaker av Tomten.

När jag ändå snyftar av mig så kan jag berätta att sista turen jag gjorde.
Diskuterade jag och min vän det här med stavar,
och jag kunde inte förstå varför man skulle gå och släpa på något dylikt.
Jag har en Gandalf-pinne som har stått i källaren i många år, som jag tänkte snygga till och ställa vid bok-hyllan.
Men nu blir jag ju TVUNGEN att använda den.

Sen har ni sett till att jag måste få narkotika-klassade preparat med mig ut på fjället
(jag försöker t.o.m att undvika Alvedon).

SKÄMT ÅSIDO!!!!!!

Det lugnar både mig och mina nära och kära när man läser igenom den här tråden.
Ska man försöka samla all den här informationen i andra trådar(eller på annat sätt) får man ju ett heltidsjobb(jag sitter redan för mycket vid datorn).

Det här med lättviktspackning hade jag redan tänkt på eftersom det var ett av misstagen jag gjorde när jag gick själv här i somras. Jag hade ett tremans-tält på 5kg och mat för en hel bataljon plus ett trangia-kök jag inte ens använde hälften av.
Men mina nya fina kängor släpper jag ALDRIG.

 

[POA9]

Äventyr är en konsekvens av brist på omdöme.

Tror att alla som postat inlägg håller med om en sak. Ensamvandring ska ske efter förmåga. Jag har själv aldrig varit i Sarek men skulle kunna tänka mig det i framtiden. Då har jag många års erfarenhet och kan tänka mig det i framtiden!!!

Jag har hört många skräckhistorier om folk som inte över huvud taget skulle befinna sig på fjället, varken ensamma eller i grupp. Som jag ser det är det tre avgörande faktorer. Erfarenhet, utrustning och kondition som avgör. Jag kan egentligen bara tänka mig en sak som är värre än att vara okunnig och ensam på fjället. Att vara okunnig på fjället och vara tillsammans med/ha ansvar för någon annan som är ännu mindre erfaren/otrända/dåligt utrustad och rädd. jag har sett flera exempel på det sistnända men det grövsta var helt klart följande.

Det var en riktig ovädersdag med hård vind och dålig sikt på fjället. Jag och många erfarna stannade i baslägret/fjällstationen. En pappa tog ut sin son för en topptur i de snöklädda fjällen. Han var iklädd seglarstövlar, sonen i bästa fall grova skor. Pappan var så okunnig att han nog aldrig förstod vad han utsatte sig och sonen för. "Okunskapens självsäkerhet" eller vad det heter. Dom plockades hem av personalen på anläggningen.

För att återgå till ensamvandring kan det uppstå av olika orsaker; Återbud med kort varsel som nämns av trådskaparen, att en grupp splittras under pågående vandring eller att man väljer att gå själv. Bäst förutsättningar har den som i god tid planerar för ensamvandring och sämst är så klart när det uppstår under pågående färd. Jag har upplevt alla delar. När det skett under pågående färd har vi valt olika lösningar beroende på situation. Avbryta eller fortsätta. Besluten har fattats efter ovan nämda erfarenhet, utrustning, kondition men så klart också efter svårighetsgrad och möjlighet för den ensamme parten att kunna nå/få hjälp. Det heter att Äventyr är en konsekvens av brist på omdöme.

 

[Stordrulen]

Hur farligt kan det bli i Svenska sommarfjället ?
Det är mest ett hjärnspöke.
Folk blir rädda så fort mobilen inte har täckning och ingen annan människa finns innom synhåll.
Lite som att vara mörkrädd.
Visst kan man råka ut för benbrott och liknande,men har man bara medelat en vettig färdplan,
så kommer det hjälp förr eller senare.
Hävdar med en dåres envishet att ev bilresan dit är den farligaste delen av trippen.

 

[Karolina P]

Det heter att Äventyr är en konsekvens av brist på omdöme.

Då tycker jag att det heter illa.

Äventyr för mig är något positivt för att man upplever något man inte upplevt tidigare. Att bestiga en topp är ett äventyr, att besöka ett främmande land är ett äventyr. Sedan kan jag hur mycket kunskap och utrustning som helst men eftersom jag inte gjort just det tidigare så blir det ett äventyr.

 

[peter1959]

Precis Lina !
Ta inte ifrån oss det fina ordet äventyr !

 

[camoscio]

Jag går alltid ensam. Det har blivit sådär 545 vandringsdagar på turer i åtta länder och av mycket omväxlande längd. I de flesta fall, speciellt i Sydeuropa, anknyter turerna till relativt kända leder och för mig sällan särskilt långt från civilisationen. Men jag följer oftast inte hela standardrutter och kan därför ofta få vara ifred. I fjällen (mest Sydnorge) finner jag friden genom bl a mina tidiga morgonvanor. En del områden är förbluffande ensamma, även om man kanske korsar väg varannan dag.

Jag är övertygad om att man går försiktigare ensam.
Sällskap är väl till glädje bara om olyckan är framme.

TIll mina försiktighetsåtgärder hör att försöka hålla packningens vikt nere. En annan åtgärd kan vara att läsa på lite, eftersom man inte alltid kan utvärdera svårigheterna med enbart kartans hjälp. På sträckor där jag kan vänta problem, t ex snö på passen, försöker jag tänka ut alternativ. Jag har ofta flera alternativa rutter i huvet och kan ägna flera timmar på eftermiddagen till att tänka igenom och besluta om nästa etapp.

Redan det innebär att det är uteslutet med färdplan - jag vet inte och vill inte veta, hur exakt turen kommer att se ut. Jag har exakt två gånger haft en bestämd uppfattning om både turens början och slut. Den ena var GR20 på Korsika, den följde jag slaviskt eftersom det inte fanns alternativ. Den andra var en 31-dagars tur utmed hela huvudkedjan i Pyrenéerna. Där hade jag rentav bestämt var mitt sista tältläger skulle vara. Men många detaljer fick beslutas på vägen och turen gick 4 dagar fortare än beräknat.

2003 gick jag en 18-dagars tur i Alperna där planen var:
gå österut mot italienska gränsen, därpå några dagar, kanske en vecka, i Italien, tillbaka till Frankrike och sedan norrut. Men jag hade även kartor för den händelse jag plötsligt skulle välja att gå söderut. Och när det visade sig att en viss busstur inte börjat gå för säsongen
fick jag förskjuta startpunkten tillbaka cirka två dagar. Jag tog en buss i viss riktning och studerade ivrigt kartan tills jag kom på var jag kunde gå av.

2006 gjorde jag ngt liknande i Italien när jag inte hittade övernattning där jag tänkt börja.
Det blev en förskjutning på cirka tre dagsetapper. Dessa improvisationer är en krydda.

 

[POA9]

Klart att äventyr ska få ha en positiv innebörd. Sätter i det negativa sammanhanget det inom situationstecken. "Äventyr" är följden av... Tycker annars det är ett bra uttryck för att man förstår direkt vad som menas, men jag tar tacksamt emot andra namnförslag.

-Hänt nåt spännande under din resa till Mars?
-Nej. Allt gick som det skulle!
=Äventyr

-Oj, du är fem timmar försenad!
-Ja, bensinen räckte inte ända fram, fick gå till macken och tillbaka i beckmörker...
="Äventyr"

/PO

 

[Karolina P]

-Oj, du är fem timmar försenad!
-Ja, bensinen räckte inte ända fram, fick gå till macken och tillbaka i beckmörker...
="Äventyr"

/PO

Mja... Att inte kolla att man har tillräckligt med bensin är väl bristande omdöme och konsekvensen är att man får gå. Har man aldrig gjort det förut och tycker att vandringen i beckmörker är spännande på ett positivt sätt så kanske det är ett äventyr. Har lyckats med den en gång (eftersom brorsan tjuvlånat bilen och använt upp soppan) men då var jag mest förbannad. Skulle inte vilja beteckna det minnet som ett äventyr, mer som en muttrande ilskemarsch i taskigt väder.

Men som sagt så har vi ju olika uppfattningar ang om ord är positiva eller inte. För mig har ordet strapats en mer negativ klang... Har tyvärr inget bättre ord även om jag förstår vad du menar

 

[POA9]

Sidospår

blev lite av ett sidospår till ensamvandrarens säkerhet men med tidigare nämda brister, eller en jäkla otur, hamnar man lätt i ett dåligt läge.

Det kan vara ett spännande och säkert äventyr att åka rafting med guide.
Att inte lyssna på guiden, stå upp i båten utan att hålla sig i forsen äventyrar säkerheten.
När man därför ramlar av och åker runt som en kork i forsen har turen blivit väl äventyrlig.

Men åter till säkerheten. Lyssnade till Renatas föredrag om USA runt på cykel och kajak. Hon var mestadels ensam under sin långa tur. Hennes mest farliga läge var när hon riskerade att bli överfallen av tre främmande män under natten. Hon bedömde situationen som så alvarlig att hon övergav sin kajak och sitt tält och gömde sig längre upp från stranden. liv går före utrustning.

Annars beskrev hon att störst risk att försätta sig i en farlig situation är när man är trött/utmattad eller för all del överavslappnad, dvs när du känner dig trygg och släpper allt för mycket på uppmärksamheten.

Man kan också vända hela diskussionen och säga att du har det som bäst när du är torr, varm och mätt.

 

[POA9]

svår smärta

Någonting jag anser är viktigt att ha med sig vare sig man är ensammen eller inte är värktabletter. Helst riktiga dundertabletter

Peter Sedin citat.

Kan ju direkt säga från mina erfarenheter att ingen doktor skriver ut starka värktabletter i förebyggande syfte inför en vanlig fjällvandring.

Däremot har man släppt på receptkravet för Voltaren T, som var det som funkade för mig när jag fick ont i mitt knä.

/PO

 

[Raskesven]

.....
Man kan också vända hela diskussionen och säga att du har det som bäst när du är torr, varm och mätt.

Precis så är det, givet att man dessförinnan varit blöt, kall och hungrig Gäller att kunna åtgärda och vända på saker och ting. Det är otroligt vad man kan stå ut med under en lång dags vandring, bara man vet att man på kvällen har en garanterat torr och varm sovsäck.

Håller för övrigt med Karolina om äventyr. Äventyr är det när man går nya vägar och inte vet vad som komma skall.

Instämmer med camoscio om svårigheten med färdplan. Ovanligt att jag följer exakt den rutt jag tänkt från början.

Stordrulen har också rätt; svenskar börjar bli ett folk inlindat i bomull, säkerhet är ett begrepp som går att dra hur långt som helst, och det har gjorts i många fall.

-Patrics- tråd om att optimala överlenvadsverktyget är huvudet har en stor poäng. Skaffa erfarenheter successivt så kunskap och självkännedom och självförtroende byggs upp istället för att reflektera över att kompensera med satelittelefoner och dylikt. Bara vetskapen om att utrustning och du själv och hur du agerar kan hanteras så du varje kväll kan svara "ja" på frågan om du är varm, torr och mätt är en skön känsla. Basic-kunskaper som är roliga att skaffa sig.

majjen har också en poäng; kryp säkert innan du börjar gå. När jag bytte från tält till kåta backade jag från kalfjället. Innan jag började vandra med kåtan på fjället körde jag ett gäng längre skogsvandringar för att få klart för mig hur allt fungerade, bekanta mig med nya utrustningen, och det lönade sig.

Jag vandrar gärna solo med tält i fjällvärlden, och väljer otillgängliga områden, men tar det lugnt. Gör man det, tar det lugnt, och har skaffat sig sina referenspunkter, så är risken minimal att råka ut för något riktigt elände. Skulle folk när de är i stan börja gardera upp sig motsvarande till den så milda grad att de när de fjällvandrar börjar tänka på satelittelefoner, oroar sig över att mobilen inte har täckning osv, ja då vore det tomt på folk ute på stan.

Tänk gärna som Monsen "säkerhet i allt du gör", just när du väljer dina kliv i blockterrängen, väljer ditt vadställe etc, men dra inte säkerhetsarrangemangen in absurdum.

Vet inte riktigt om jag svarade på något här, det blev nog mest en syntes av reflexioner från summan av denna tråd och andra "säkerhetstrådar" jag läst genom åren

Raskesven