Respekt för ytterskärgården...

[thureb]

Att paddla

tillsammans med andra är förstås mkt givande. Och ett sätt att undvika göra alla misstagen själv.

Thure

 

[MarkusF]

Och att paddla ensam är ett sätt att helt kunna följa sitt eget sunda förnuft, utan att t.ex. bli pressad att följa med på en överfart för att sällskapet har en annan säkerhetsnivå.

 

[hajof70]

Intressant diskussion, hoppas TS och hans fru inte blir helt avskräckta bara.
[...]
F.ö. handlar mina mardrömmar i skärgården dels om fulla människor med motorbåtar/vattenskotrar, dels om att halka och slå i huvudet.

Vi är inte på något sätt avskräckta Det har varit en extrrrremt givande läsning i och med att flera olika åsikter har kommit till tals och diskuterats. Det har gett oss både ett och annat att tänka på och även att själva ta ställning till hur vi vill hantera det. Lysande helt enkelt. Personligen hoppas jag att dialogen i den här tråden fortsätter och då på samma sätt som hittills. Det är mycket intressant att jämföra de olika ståndpunkterna.

Tack också för alla tips på bra ställen att påbörja vår erfarenhetsinsamling. Försöker just nu övertala min fru om att vi ska hänga på den paddling i Friluftsfrämjandets regi som du rekommenderade.

FWIW, min fru har mardrömmar om [fulla människor i] motorbåtar/vattenskotrar och jag om att halka på en klippa och slå i huvudet...

 

[P-E]

Och att paddla ensam är ett sätt att helt kunna följa sitt eget sunda förnuft, utan att t.ex. bli pressad att följa med på en överfart för att sällskapet har en annan säkerhetsnivå.

Det här liknar det problem jag har levt med under sommaren. Har paddlat hela förra sommaren, höst, vinter och vår.

Under våren köpte jag en Njord som jag tyckte gick såå mycket bättre när det börjar bli vågor än motionskajaken jag paddlat mesta tiden dittils med. Att inte vara så beroende av vädret väckte lusten att åka ut till skärgården, och med det följde möjligheten att paddla i grupp. Jag hann ut några turer själv, sedan kom grupp-paddlingarna igång. Men vasjutton.. De paddlar ju kortaste vägen OAVSETT vindriktning! Det betyder att det ofta blir paddling med vågor rakt in från sidan. Helt plötsligt hängde jag inte ens med nybörjarna i deras stadiga kajaker. På egen hand hade jag bara valt en annan väg, med eller mot vågorna eller mer i lä.

Visst, det är en träningssak att paddla en smalare kajak av typ Njord i vågor, men nivån hamnar lätt så att jag helt enkelt inte klarar att paddla. Då blir det inte så mycket till träning. Jag har klarat mig från att tippa, men jag har absolut varit utan kontroll på läget. Gott om ledare, och den gången det var som värst var det alldeles intill land så inte hade det väl varit hela världen att plurra, men hade jag paddlat själv hade jag tagit mig till samma mål utan att gå över min egen förmåga. När man paddlar med andra får man bita ihop och försöka paddla på. Frågan är om det är bra eller dåligt? Ta större risker att plurra men ha gott om hjälp eller att kunna anpassa turen efter sin egen förmåga och undvika gå över sina gränser.

Nu försöker jag sälja motionskajaken för att köpa något stabilare som komplement till Njorden för att kunna följa med på turerna vart än det bär iväg. Som marknaden ser ut är det bara begagnade exemplar av Mari 3-4 som legat rätt i pris (skott+luckor, ej plast). Men jag VILL egentligen inte ha en "pråm" så det ger en besk lätt desperat känsla av att leta en kajak för "att passa in i gruppen".

 

[thureb]

Bra att du tar upp

dilemmat med olika kajaker och olika förmåga/ambitioner/risktagande i en grupp.

Speciellt kan detta vara knepigt i sned medsjö om några har roder andra inte. Kajaker utan roder kan vara vettigare att låta kajaken välja en en kurs som går att hålla än att kämpa med styrtag hela tiden.

Önskvärt att förmågan och preferenserna är någorlunda jämna i en grupp.

Annars måste de lite tuffare anpassa sig efter den/de defensivare, vilket jag tycker är självklart.

Thure

 

[M-J-B]

Och att paddla ensam är ett sätt att helt kunna följa sitt eget sunda förnuft, utan att t.ex. bli pressad att följa med på en överfart för att sällskapet har en annan säkerhetsnivå.

Man kan ju fråga sig om sällskapet då har en högre eller lägre säkerhetsnivå. Om oerfarna eller osäkra pressas till att följa med på en överfart handlar det snarare om en högre risknivå... utgångsmässigt utgör de oerfarna en säkerhetsrisk för hela gruppen men blir dessa pressade mot sin vilja är det snarare de erfarna som äventyrar gruppens säkerhet.

Själv har jag aldrig upplevt/uppfattat att jag hade blivit pressad eller pressat någon, en grupp som lägger iväg tillsammans ska hålla ihop i alla situationer och beger man sig i en brokig grupp ut i förhållanden som är utmanande för de mest erfarna i gruppen förlorar gruppen sitt syfte.

Riskbedömning är svårt i en grupp som inte har paddlat ihop i flera år. Tillräckligt erfarna ledare kan uppmuntra oerfarna till att komma utanför sin komfortzon, men då ska omständigheterna vara sådana att ledarna oavsett av vad som händer under överfarten inte hamnar utanför sin egen komfortzon.

Att komma utanför sin komfortzon kan vara väldigt belönande, men paddlar man långfärd ensam säger det sunda förnuftet ofta att det inte lönar sig riskera. I grupp kan raka motsatsen ske, man känner sig tryggare eller så kan man känna sig pressad trots att ingen pressar. Av olika orsaker kan en individ redan vara utanför sin komfortzon före den utmanande överfarten men då ingen opponerar sig följer man tyst med gruppen. Som ledare är det viktigt att aktivt föra en dialog med alla och även läsa mellan raderna i de svar man får (eller inte får) och inte lita på att en med verklig orsak att blåsa av spelet blåser av det själv.

Det har hänt sig att en hel grupp till synes har varigt enig om att fortsätta färden men då ledaren pga små indikationer till sist har valt att avbryta har hela gruppen fortfarande varit enig, och lättad. Har man ingen ledare i gruppen hör det till gruppen att varje individ i viss mån fungerar som ledare och ser efter de andra, fungerar inte detta (vilket det sällan gör i stora grupper) så är det förmodligen säkrare att paddla ensam.

 

[thureb]

I en grupp som skall över en passage med knepiga vågor är hur gruppen fördelar sig viktigt.

Om det är en ensam ledare bör hen snarare ligga i bakre halvan av gruppen för att ha koll och dirigera en riktkajak bakifrån.

Man bör ha ett par kajaklängder emellan sig både i längs och tvärled för att ha marginaler så man inte stör varandras paddling och kurshållning.

Gles bisvärm snarare än långt led.

Grundbrott bör man undvika dvs se till att gruppen håller ut tillräckligt från grynnor och grund som är ytligare än typ 3 ggr våghöjden.

En erfaren paddlare sist i gruppen.

Thure

 

[Henkes]

Intressant det där med gruppaddling. Jag är ensampaddlare sen jag började för 4 år sen, men nu i år har jag börja köra med ett gäng andra och då helt plötsligt inser jag att jag lätt tappar koncentrationen på paddlingen när man måste sitta och vara social och snacka också. Kanske en typisk manlig egenskap att man har lite svårt att göra två saker samtidigt.

Jag tror jag paddlar bättre ensam än i grupp. Som nån annan nämnde så kan lätt grupptrycket göra att man tar större risker, på gott och ont. Kan ju va lärorikt också.

 

[petmeu]

Vi har nog alla olika uppfattning om vad en grupp är, också! Storlek, hur väl man känner varandra, om det finns

Främjandet utlyser turer med fem olika nivåer, från rena nybörjarturer till avancerade turer med långa dagsetapper, öppna vatten och högt tempo. Som första steg kan man se till att anmäla sig till en grupp med rätt nivå. Många ledare kollar också med deltagarna per telefon innan turen för att höra om deras erfarenhet. Är man väl ute på vattnet och inser att någon eller några inte riktigt hänger med måste ledarna anpassa sig till dem - något som kan drabba de som vill paddla på på gruppens utlysta nivå.

Samma principer gäller för SSSKs skridskoturer och många andra organisationers verksamheter.

Som ledare har jag på typ en tur av tio fått anpassa nivån till den svagaste deltagaren. Det har handlat om paddelteknik/ork men också t.ex. om att vara väldigt långsam med att packa ihop och komma i kajaken på morgonen och efter raster. Det är vanligare att folk säger att de har lärt sig mycket på turen och är glada för att ha provat på något nytt som t.ex. ett nytt område, längre distans, räddningsövningar eller matrecept.

Om man är deltagare på en tur och tycker att vägvalet är dåligt tycker jag att man skall ta upp det, ledarna är inga tankeläsare.

Diskussionen om huruvida det är säkrare att helt rå sig själv eller vara i en stor eller liten grupp har även den inget absolut svar, men jag tycker nog att för turpaddling i vatten som Stockholms skärgård är grupper ett bra sätt att komma ut. Ska man paddla Blå bandet eller något mer extremt måste man vara mer noggrann med gruppens sammansättning.

 

[thureb]

Den sociala aspekten

på turer med grupper är central. Kajakpaddling några dagar eller en vecka är utmärkt för att lära känna paddelkamraterna via snack under paddlingen eller på land.

Många hittar kompisar att paddla med eller göra andra turer med framöver.
Några som min fru och jag hittar sin livskamrat.

Thure

 

[M-J-B]

I en grupp som skall över en passage med knepiga vågor är hur gruppen fördelar sig viktigt.

Precis. Oavsett formation så tenderar större grupper bli mer eller mindre okontrollerade då sjön blir svårare. Under goda förhållanden spelar formationen oftast ingen praktisk roll (utanför farleder) men det kan vara bra att träna även då så att vanan sitter.

Själv tycker jag bäst om korta förskjutna led, dvs man paddlar i led utgångsmässigt med ca 5-10m avstånd mellan varandra, men samtidigt förskjutet i sidled (tänk en rektangel som rör sig i färdriktning med ena kortsidan och kajakerna är ställda längs diagonalen genom rektangeln) så att då man riktar blicken mot den som paddlar bakom vänder man blicken till vindsidan av egen kajak.

Det besvärligaste är att hålla koll på en som paddlar rakt bakom en, och även om den bakomliggande inte är rakt bakom blir det lättare om man med samma ögonkast bakåt ser vågorna som närmar sig (och som möjligtvis kräver parering eller skärpt balans). Navigatorn längst fram och tekniskt kunnigaste paddlaren sist, alla medvetna om färdplanen och ungefärlig riktning. Alla vet sin plats i ledet och rapporterar framåt om problem uppstår längre bak och var och en har högst två andra att primärt hålla reda på.

Formationen kan bli rätt kompakt utan risk för att någon blir inringad eller påkörd vid t.ex. inbromsning eller tvångssurf om sådant råkar hända, alla har ju fritt vatten rakt fram, bak och sidorna. Långa avstånd leder snabbt till kommunikationsproblem om inte alla är utrustade med PMR eller motsvarande.

Fungerar utmärkt med mindre än tio kajaker, men blir man fler så delar man upp gruppen i flera bredvidliggande led som håller god avstånd till varandra så att alla i leden vet vem som hör till eget led och ingen risk för ihopkörning av lederna uppstår. Råkar någon kapsejsa är det bättre att eget led assisterar och övriga bildar flotte eller fortsätter till överenskommen träffpunkt, för blir en större grupp bara och guppar okontrollerat så tenderar det leda till varierande avstånd mellan kajakerna, ingen formation, ingen kontroll och möjligtvis kollisioner eller flera kapsejsningar.

En annan fördel med formationen är att den ser stor ut från alla riktningar och båtfolk kan lättare upptäcka den (jämfört med att man paddlar efter varann, i bredd eller i en kompakt "bisvärm". Kommer man till en livligt trafikerad farledsöverfart stannar navigatorn och "svansen" blir nästan automatiskt kompaktare.

 

[Brune]

Extrapaddel är rent trams och är enbart extra last. När ska paddeln gå sönder och inte gå att reparera tillfälligt?

Tanken är vad jag förstått att aluminiumröret till väster i bild ska gå in i den andra delen av paddeln.

Konstruktionsfel eller utbota dum konstruktion?
Hur som helst gick paddeln av vid paddling, och inte vid rollning eller övning med paddelflottör.

Även om jag räknar mig som finväderspaddlare så har jag alltid med mig en reservpaddel.


Per