Packning. Viktmani.

[Mattias70]

Inte alls. Vi verkar vara "förnuftspackare" bägge två, dvs tar med vad vi vill ha och struntar i vad andra klassar det som . Det var därför jag tyckte det var förödande att glömma länka till den andra tråden, som ju startade mer tillspetsat (men blev ändå bitvis produktiv).

Aha. Trodde det var min trådstart som du tyckte var polemisk. Men nu förstår jag.

 

[GustavOh]

Då är man ingen "lättpackare"

Det är möjligt, men en sån "tungpackare" var inte jag. Jag trodde helt enkelt att en packning måste väga så mycket, jag förstod inte hur lätt det var att minska packvikten med enkla medel. Jag "skröt" om att jag hade fjällvandrat med 35 kg startvikt, det var liksom "macho" att palla med det.

Det är ju så att i princip alla "lättpackare" en gång i tiden varit "tungpackare", så vi talar oftast utifrån egen erfarenhet. Men de som klankar ner på lättpackning utan att ha provat det själva talar oftast utifrån fördomar.

Jo, sån har jag också varit. Nu är jag äldre och klokare.
Men det har inte gjort mig till "lättpackare" utan som sagt var "lagompackare".

Jag vet ärligt talat inte vad min typiska packning väger idag.
Jag vet att den är avsevärt lättare än vad jag släpade på i tjugoårsåldern.
Jag vet att jag skulle kunna lätta den mer om jag lade manken till.
Jag vet också att jag inte kan lätta den speciellt mycket utan att just lägga manken till.

Nu känner jag inte dig annat än genom många år på utsidan, men jag uppfattar det som att packvikten för dig är ett intresse i sig, på samma sätt som andra har foto, klättring eller friluftsmat som "sidointresse" på vandringen. Att kalla det "mani" är naturligtvis respektlöst, det är bara fråga om olika ambitionsnivå.

 

[camoscio]

Alla har sin historia. När jag av en slump upptäckte Alperna 1987, på väg hem från dåvarande Jugoslavien, var tanken på tunga bördor mig totalt främmande - jag började därför med dagsutflykter och närmast flög över passen.

Tröttnade sedan på ständig planering - jag behövde ju nästan alltid ta tåg eller buss i ena riktningen - och började med stugvandring 1989, först en kort tur i Ticino, senare en (eller snarare två) i Dolomiterna.
På min första fjälltur (i Jotunheimen, för att fly ifrån min 50-årsdag) blev det (under turen) 5 nätter i betjente hytter och en i selvbetjent - så har jag aldrig senare vandrat i fjällen.

På min första tur i Pyreneerna, 1995, lade jag in en del tältnätter och insåg att mer idogt tältande var en naturlig utveckling - men med vettig packning, ty jag hade redan gått över en del pass som krävde stor försiktighet. Så till skillnad från många "lättpackare" har jag egentligen aldrig burit särskilt tungt. Kanske 20-22 kg som mest.

En naturlig utveckling har också varit att gå allt längre turer. 93 gick jag 16 etapper i tre länder St Anton (AT)-Poschiavo (CH) , 94 blev det 18 i Sydalperna, 95 blev det 19 i Pyreneerna och 2000 blev det 21 i Sydalperna. Bortsett från Pyreneerna 2005, 31 etapper i ständigt vackert väder, har det sedan aldrig blivit längre, men åtskilliga turer på 18-21 dagar. Det verkar skilja en hel del från vad TS, och andra bidragsgivare, sysslat med, att vandra för vandrandets egen skull, för höjdskillnaderna, blandningen av planering och improvisation (på två turer fick jag t ex brådstörtat ändra startpunkten), övergångarna mellan nationella, kulturella och språkliga gränser. Precis som jag hemmavid springer en hel del, för springandets egen skull.

När jag tittar på lättpackningstråden som Joanna länkade till konstaterar jag att jag trots rätt anspråksfullt vandrande (med inslag av klättring I&II) aldrig anammat UL-tänkandet - t ex väger mina "tre stora" (de är fyra, för helvete!) 3,3 hg, inte 3 som tydligen maxnormen är. Min bas på en fjälltur verkar vara c:a 7 kg, i Alperna mer. Och en post tror jag rätt bra belyser min inriktning, och det är kartorna. Det kan bli bortåt 1 kg.

Och något intresse lär aldrig lättpackning bli, bara en strävan mot enkelhet, hälsosam ansträngning och längsta möjliga vandringsliv.

 

[nermander]

Nu känner jag inte dig annat än genom många år på utsidan, men jag uppfattar det som att packvikten för dig är ett intresse i sig, på samma sätt som andra har foto, klättring eller friluftsmat som "sidointresse" på vandringen. Att kalla det "mani" är naturligtvis respektlöst, det är bara fråga om olika ambitionsnivå.

Jag tyckte ju att det här med lättpackning var löjligt, innan jag själva snöade in på det. Det var nån här på forumet som länkade till nån packlista och eftersom jag hade en våg framme så testade jag att väga en del av mina saker. När jag insåg hur mycket mina saker vägde jämfört med den där listan så blev jag ju motiverad att ta reda på om det verkligen gick att använda såna där lätta prylar. Det som motiverade mig mest var nog att min gamla jättevarma fiberpälströja visade sig vara mycket lättare än den fleecetröja som fanns med på den där packlistan, och då kände jag ju att "det kan ju inte vara så svårt".

Men sen känner jag ju varje gång jag är ute att "tänk om packningen hade varit nåt kilo lättare, då hade jag knappt märkt den".

 

[Totteman]

50 år

Alla har sin historia. När jag av en slump upptäckte Alperna 1987, på väg hem från dåvarande Jugoslavien, var tanken på tunga bördor mig totalt främmande - jag började därför med dagsutflykter och närmast flög över passen.

Tröttnade sedan på ständig planering - jag behövde ju nästan alltid ta tåg eller buss i ena riktningen - och började med stugvandring 1989, först en kort tur i Ticino, senare en (eller snarare två) i Dolomiterna.
På min första fjälltur (i Jotunheimen, för att fly ifrån min 50-årsdag) blev det (under turen) 5 nätter i betjente hytter och en i selvbetjent - så har jag aldrig senare vandrat i fjällen.

På min första tur i Pyreneerna, 1995, lade jag in en del tältnätter och insåg att mer idogt tältande var en naturlig utveckling - men med vettig packning, ty jag hade redan gått över en del pass som krävde stor försiktighet. Så till skillnad från många "lättpackare" har jag egentligen aldrig burit särskilt tungt. Kanske 20-22 kg som mest.

En naturlig utveckling har också varit att gå allt längre turer. 93 gick jag 16 etapper i tre länder St Anton (AT)-Poschiavo (CH) , 94 blev det 18 i Sydalperna, 95 blev det 19 i Pyreneerna och 2000 blev det 21 i Sydalperna. Bortsett från Pyreneerna 2005, 31 etapper i ständigt vackert väder, har det sedan aldrig blivit längre, men åtskilliga turer på 18-21 dagar. Det verkar skilja en hel del från vad TS, och andra bidragsgivare, sysslat med, att vandra för vandrandets egen skull, för höjdskillnaderna, blandningen av planering och improvisation (på två turer fick jag t ex brådstörtat ändra startpunkten), övergångarna mellan nationella, kulturella och språkliga gränser. Precis som jag hemmavid springer en hel del, för springandets egen skull.

När jag tittar på lättpackningstråden som Joanna länkade till konstaterar jag att jag trots rätt anspråksfullt vandrande (med inslag av klättring I&II) aldrig anammat UL-tänkandet - t ex väger mina "tre stora" (de är fyra, för helvete!) 3,3 hg, inte 3 som tydligen maxnormen är. Min bas på en fjälltur verkar vara c:a 7 kg, i Alperna mer. Och en post tror jag rätt bra belyser min inriktning, och det är kartorna. Det kan bli bortåt 1 kg.

Och något intresse lär aldrig lättpackning bli, bara en strävan mot enkelhet, hälsosam ansträngning och längsta möjliga vandringsliv.

Det där med vikt...jag kommer nog att väga min rygga med allting i för sommarens vandring. UL är inget mål. Inte bära tungt är målet.
Jag fick inte fly min 50-årsdag, så det får bli Sarek innan det. Solo...

 

[camoscio]

Till besynnerligheternas i trådstarten hör kopplingen mellan lättviktstänkande och "smaklös frystorkad mat". Frystorkad mat är nämligen inte alls energität och viktsnål. Därtill kommer förstås att många produkter, t ex Blå Bands friluftsrätter, innehåller palmolja och kopiösa mängder med salt.

Nu kan åtminstone jag inte hålla samma diet på turen som hemma, där jag till huvudmålet oftast tar mungbönor, gröna linser eller fet fiskfilé, och att överhuvudtaget hålla en fet (och proteinrik) kost är inte det lättaste. JAg äer också stora mängder grönsaker, men det är inte att tänka på till turen.

Bäst lyckas jag till frukost med helfet torrmjölk (NIDO) och någon nötblandning. Under etappen lagar jag aldrig mat - det kan bli mer nötter eller en chokladkaka (mörk choklad är lika fet som ljus, men har mindre socker).

En proteinrik middag kan bestå av röda linser (kräver ingen blötläggning) och mathavre, men är inte fet (jag kan hjälpa till med lite majonnäs). Tidigare hade jag med mig proteinkakor, men dessa innehåller ofta palmolja och väl mycket socker.

När det sen gäller frystorkat köper jag ibland på mig soppor, som på mig verkar hålla högre kvalitet än de man hittar i butiken hemma. I Italien blir det ofta den mustiga Segreti della nonna (mormors hemligheter), baserad på bönor och linser (f ö utan smaktillsatser, färgämnen och konserveringsmedel). Men även här får jag nog hjälpa till med majonnäs. Eller kanske jag skulle ta med en del olivolja, som är nyttigare?

 

[username2]

För mig är lättpackning ett intresse. För mig är prylarna ett intresse. Jag tycker det är kul att göra packlistor. Jag köper nya prylar (och säljer det jag inte behöver) trots att jag har vad många anser lätta och dyra prylar. Det är min hobby och jag tycker det är kul.

Maten har för mig blivit helt ointressant. En dagsranson för väger 750 gram och jag har inget intresse just nu att minska eller ändra på det. Jag äter samma mat varje dag på tur och kan göra det två veckor utan problem. Müsli, tortilla, ölkorv, potatismos, nudlar, kaffe och choklad. På vinterturen nu är det det 100% färdig påsmat, godis, mandelmassa och chips.

Om de stora tre sedan hamnar på tre eller fyra kg spelar ingen roll. Det beror ju på tur och omständigheter. På lördag sticker jag ut på en veckas vintertur och då är "basvikten" cirka 11 kg, pulkan ej inräknad! Poängen är ju att ryggsäck, tält och sovsystem i sig är meningslösa men tunga (om camping inte är målet). Börja optimera där så finns det mer utrymme för specialintressen om man vill (kamera, kikare, mat, osv).

Se så olika det är

 

[snurte]

...
När jag tittar på lättpackningstråden som Joanna länkade till konstaterar jag att jag trots rätt anspråksfullt vandrande (med inslag av klättring I&II) aldrig anammat UL-tänkandet - t ex väger mina "tre stora" (de är fyra, för helvete!) 3,3 hg, inte 3 som tydligen maxnormen är. Min bas på en fjälltur verkar vara c:a 7 kg, i Alperna mer. Och en post tror jag rätt bra belyser min inriktning, och det är kartorna. Det kan bli bortåt 1 kg.

...

Det handlar kanske om hur man tolkar begreppet "de tre stora"? För mig betyder det bo, bära och sova; alltså tre punkter/rubriker i utrustninglistan, inte tre saker. Under punkten sova räknas t.ex. liggunderlag, kudde, sovsäck och eventuella packpåsar till just detta. Saker som enbart används för att jag ska sova gott på turen.
Oavsett hur man tolkar begreppet så är det ett bra riktmärke för någon som vill försöka hålla nere vikten på sin packning.

 

[saraabeiramar]

Edit: låter ju fantastiskt med mallis såhär års! Du får rapportera här sen!

Nu är jag färdigt med hela GR-221. Det blev rund 120 km och mer än 5.000 m uppför.
Skulle rekommendera vandringen för alla som har lust att vandra i varm klimat utanför sommarsäsongen och vill inte lägga så mycket pengar på flyget.

Även en attraktiv vandring för lightweight vandrare, för att man behöver verkligen inte bära med sig så jättemycket grejer. Det ända som man inte skulle spara på är vatten, för det hittar man bara nere i byarna.

Jag hade ett tält med mig (Big Agnes Fly Creek UL, bara 1 kg!) men använde det slutligen bara två nätter. Nästan hela ön har privata markägare och det känns inte så smart att tälta illegalt i deras skog.

Jag skrev lite mer om vandringen på min blogg, för er som är intresserade: https://sara-danielsson.com/2017/04/13/the-other-mallorca

 

[Materialaren]

Nu är jag färdigt med hela GR-221. Det blev rund 120 km och mer än 5.000 m uppför.
Skulle rekommendera vandringen för alla som har lust att vandra i varm klimat utanför sommarsäsongen och vill inte lägga så mycket pengar på flyget.

...

Jag skrev lite mer om vandringen på min blogg, för er som är intresserade: https://sara-danielsson.com/2017/04/13/the-other-mallorca

Kul -- det låter verkligen som något för oss i norr som saknar den korta vandringssäsongen! Trevlig läsning om vandringen, ja ambitiös blogg i det hela -- keep up the good work! Saknar ju givet Sarek bland din genomgång av nationalparker - det måste du åtgärda snarast Hur illa är din höjdskräck, förresten (säger man så på svenska, det låter lite mer drastiskt än 'vertigo')? Den är sannolikt inte så farlig givet var du tagit dig, men kan förstås vara ett problem i Sarek. Jag vandrade i Sarek med en kompis en gång som lite lätt släppte att han inte var så förtjust i höjder, så det skulle inte bli några toppturer. Fine, tänkte jag, men jösses så jag underskattade vad det betydde, för de sträckningar jag tyckte var de mysigaste (dvs bäst utsikt) ville han i princip undvika! Det blev en lite mer spänd vandring än jag hade tänkte mig

 

[saraabeiramar]

Saknar ju givet Sarek bland din genomgång av nationalparker - det måste du åtgärda snarast

Hur illa är din höjdskräck, förresten (säger man så på svenska, det låter lite mer drastiskt än 'vertigo')? Den är sannolikt inte så farlig givet var du tagit dig, men kan förstås vara ett problem i Sarek.

Ja, Sarek står såklart på min lista. Men jag har inte tid och pengar att göra alla projekt på en gång. Jag tror de nationalparker som jag är mest nyfiken på är Töfsingdalen och Muddus.

Med höjdskräck... ja, det är svårt att 'mäta' hur illa det är. Jag har inget problem med de flesta vandringar, men när jag måste korsa en rasbrant på hög höjd, ingenting att hålla sig fast på, då känns det snurrigt i huvudet och knäna darrar.
Jag skulle nog tycka att många toppar i Sarek är läskiga. Eller vilka "sträckningar med bäst utsikt" menar du?

 

[Materialaren]

Ja, Sarek står såklart på min lista. Men jag har inte tid och pengar att göra alla projekt på en gång. Jag tror de nationalparker som jag är mest nyfiken på är Töfsingdalen och Muddus.

Med höjdskräck... ja, det är svårt att 'mäta' hur illa det är. Jag har inget problem med de flesta vandringar, men när jag måste korsa en rasbrant på hög höjd, ingenting att hålla sig fast på, då känns det snurrigt i huvudet och knäna darrar.
Jag skulle nog tycka att många toppar i Sarek är läskiga. Eller vilka "sträckningar med bäst utsikt" menar du?

Jaja, det låter ju onekligen rätt milt. Min kompis tyckte hela höga vägen genom Rapadalen, som ju är i princip oändligt vacker precis hela tiden, var rena plågan. Och att gå upp till 'gratisvyn' på Skierfe var ju inte att tala om, även om plattan man står på däruppe är hur stor som helst. Så betrakta dig som ett milt fall, on the relative scale

Och ja, skynda långsamt låter vettigt, nationalparkerna står ju (förhoppningsvis) kvar!