Det traditionella men fortfarande normala
sättet att bära upp förnödenheter till fjällstugorna i Tatra. Det är absolut inga lättgångna stigar - här finns avsnitt med exponerad scrambling. Notera "överhänget" på ställningen, som flyttar fram tyngdpunkten.
Här är ställningen så hög, att något överhäng inte behövs - ramen lätta framåtlutning räcker.
Snarlika sätt att bära tunga laster har funnits lite varstans i världens berg.
Min gamla Alaska var underbart skön att bära tungt i, just för att den med sin S-formade ram placerade tyngdpunkten i lod med mina höften.
Men för oss vanliga dödliga med måttliga packlaster och utan Tatrabärarnas extremt upptränade styrka och balans träder nackdelarna med hög tyngdpunkt mer i förgrunden.
Sen beror mycket på individuell kroppshållning, ryggsäckens utformning etc. Jag känner inte alls igen mig i Uigeadails m.fl beskrivning av den framåtlutade hållning man förväntas få av en ryggsäck:
Hänger du sen på en ryggsäck på 25kg kommer din hållning förändras i att du kommer luta dig framåt i höften för att inte tippa bakåt.
Själv svankar jag möjligen lite extra i stället, men lutar mig absolut inte framåt. Jag bär inget med axelremmarna. En välkonstruerad ryggsäck ska i min värld inte "falla från" ryggen och hållas till med axelremmar, utan föra lasten rakt ner till höftbältet, med tyngdpunkten över mitten på mitt bäckenben. Då spelar det, åtminstone vid måttliga laster, inte lika stor roll, om själva packningens tyngdpunkt hamnar någon decimeter högre eller lägre ner.
Packar man efter användningsfrekvensen, hamnar ju ändå de flesta lättare saker (sovsäck, sovkläder) längst ner och tyngre (kök, dagens mat) längst upp.