om man accepterar att falla behöver man inte?

[lobo2me]

var med om en för mig sällsam upplevelse förra helgen:

ledde bergströms på grönbrinksberget, som är 5a, vilket är svårare än jag tror mig (som vanligt) klara av.

vid ett tillfälle så var det knepigt; hittade varken balans, grepp, eller steg, och till slut insåg jag att jag oundvikligen skulle ta mitt första fall på egna säkringar.

just i det ögonblicket blev jag plötsligt helt lugn; så där totalt lugn som jag bara kan känna mig i helt bekväma situationer, faktiskt till och med lugnare ändå.

i och med det så slappnade jag av, och då svängde jag in mig och hittade balansen för att klättra vidare.

alltså, jag har ju läst många beskrivningar om hur man klättrar bättre när man fullt ut accepterar risken att falla, men just det här fantastiska lugnet var en överraskning.

när jag hade klättrat några meter till var jag vettskrämd igen, förstås, men just den lugna millisekunden blev outplånlig.

är det så? shit, jag kommer ju att bli en klätterjunkie som bara jagar dom där ögonblicken..

 

[Jonas P]

Låter som en häftig upplevelse! Inspirerande att läsa!

Jag har inte upplevt något liknande när jag klättrat men jag tror mig känna igen känslan från skidåkning.

Dessutom får det mig att börja fundera på om jag ska acceptera läkarens råd om att inte klättra mer eller om jag ska försöka hitta en doktor som kan hitta en annan "lösning" på mina armbågsproblem....

 

[Torque]

Nu är jag ingen klätterapa, men jag hade en liknande upplevelse när jag bytte tak på sommarstugan. Var helt stel och spänd så jag snubblade mycket vilket inte gjorde underverk för min spända kropp. Efter ett tag så accepterade jag mer eller mindre att "nu jävlar faller jag förr eller senare". Då slappnade jag helt plötsligt av och kunde jobba helt utan problem.
Inte ramlade jag heller.

Se så hjärnan ställer till det för en...

/Peter

 

[Freija]

Grattis till en härlig känsla! Visst är det nog som du säger - jag minns känslan de allra första gångerna jag klättrade och inte litade på hela grejen med säkring (och inte på säkringskillen heller, för den delen...). Så panikartat, fastklamrat och illa har man väl aldrig klättrat...? Teknikförbättringen de första dagarna berodde nog till 99 procent påatt man slappnade av och till en procent på att själca tekniken faktiskt förändrades...

/F

 

[Rimfrost_i_skägget]

Schysst

Tack för ditt mycket läsvärda inlägg! Har inte känt så själv, men det kanske kommer. Hoppas jag i alla fall.
Hmm lite fallträning kanske skulle behövas...

/Anders

 

[sfrge]

.....

Det är intressant när det där med förstamans klättring och hur mycket psyke det handlar om egentligen.
Jag har känt det att ibland kan man vara flera meter ovanför sista säkringen men innerst inne vet man att om jag faller här så är det lugnt ändå. Det är brant, inga hyllor att slå sig i och sista säkringen är en "Bomb". Det kan vara en otroligt härlig känsla.....
Hur man inne i sitt eget huvud intalar sig att allt är OK....

 

[11ftpole]

Hmm, jag kunde göra så i början, men inte längre. Nu har jag t.o.m svårt att lita på bultar.

Det ger ju iofs en liten extra kick hela tiden att vara rädd.. men .. det hjälper nog inte klättringen.

Får göra lite fallträning tror jag.

 

[lobo2me]

alltså, det är egentligen två saker:

den ena handlar om det ganska vedertagna "du-lyckas-bättre-när-du-slutar-försöka"-syndromet, alltså att man behöver kunna slappna av

den andra - och som jag blev så förundrad över - handlar om hur det kändes när jag VISSTE att det skulle gå åt pipan, utan att jag kunde göra ett skvatt för att förhindra det (sen hade jag fel, pga föregående företeelse, men det spelar ju ingen roll)

jag hade nog tänkt mig att min panikintensitet skulle rusa mot oändligheten i fallögonblicket, men istället blev det precis tvärtom.

märkligt, och väldigt skönt.

att bara känna sig som en molekyl bland alla dom andra, liksom, eller.. jag, jag vet inte hur jag ska förklara det - men det känns som om det är beroendeframkallande.

nån som vill klättra med mig?

 

[johnliungman]

Härlig skildring

Häftig och gripande beskrivning. Vet vad du menar. Tänker på filmen "Det stora blå". Man får bara möte sjöjungfrur om man bestämt sig för att man inte vill komma upp till ytan igen...

 

[Mike C]

Jag skrev något liknande här tidigare, tror att rubriken var "klätterpsykolig sökes". Nästan samma sak, men jag föll. Jag var vettskrämd på Vampyren i Runsa, en bra bit över min sista säkring och orkade inte hålla i längre. Så jag släppte... Microsekunden efter att jag släppt var jag totalt lugn, altså innan jag ens börjat falla. Typ 'jaha, nu får jag logga lite air time, kul'.
Så vad var det jag var rädd förr? Inte var det om säkringen skulle hålla, då skulle jag varit rädd under hela fallet (jag har haft några sånna fall på egna säkringar också).
Jag har haft lite olika teorier men någon gav mig en som verkar stämma rätt bra... Det är ju jobbigt att vara skräckslagen för att falla, och när man väll fattat att man faller så andas hjärnan ut... Typ 'nu gör jag det jag var så rädd förr, så jag behöver inte vara rädd längre, det är bara att åka med'. Skillnaden mellan din upplevelse och min är att din hjärna andades ut precis i sista ögonblicket för att reda ut situationen, medans min andades inte ut innan det var för sent.
Bara en teori, men jag har inga hört nå bättre.

 

[Gamling]

att bara känna sig som en molekyl bland alla dom andra, liksom, eller.. jag, jag vet inte hur jag ska förklara det - men det känns som om det är beroendeframkallande.

nån som vill klättra med mig?

Hmm, Dan Osman kanske?
Annars var det ruggigt vackert och uttrycksfullt skrivet!
Björn

 

[lobo2me]

mike, i think you nailed it.
det är väldigt mycket fråga om att fånga/vara i ögonblicket.
speciellt som du glatt konstaterade att alla mina säkringar var "bomber".