om man accepterar att falla behöver man inte?

[Rimfrost_i_skägget]

Jag skrev något liknande här tidigare, tror att rubriken var "klätterpsykolig sökes". Nästan samma sak, men jag föll. Jag var vettskrämd på Vampyren i Runsa, en bra bit över min sista säkring och orkade inte hålla i längre. Så jag släppte... Microsekunden efter att jag släppt var jag totalt lugn, altså innan jag ens börjat falla. Typ 'jaha, nu får jag logga lite air time, kul'.
Så vad var det jag var rädd förr? Inte var det om säkringen skulle hålla, då skulle jag varit rädd under hela fallet (jag har haft några sånna fall på egna säkringar också).
Jag har haft lite olika teorier men någon gav mig en som verkar stämma rätt bra... Det är ju jobbigt att vara skräckslagen för att falla, och när man väll fattat att man faller så andas hjärnan ut... Typ 'nu gör jag det jag var så rädd förr, så jag behöver inte vara rädd längre, det är bara att åka med'. Skillnaden mellan din upplevelse och min är att din hjärna andades ut precis i sista ögonblicket för att reda ut situationen, medans min andades inte ut innan det var för sent.
Bara en teori, men jag har inga hört nå bättre.

Precis det där känner jag igen från när jag gick en kurs i fallskärmshoppning!
Jag var alltid livrädd, hög puls, tunnelseende, hela paketet, hela vägen upp i planet, ända tills ögonblicket då jag lämnat planet, då var det plötsligt bara roligt och häftigt (och komma ihåg att dra i snöret förstås).
Låter precis som en sån mekanism, det är klart att hjärnar säger ifrån att man ska kasta sig ut ur ett flygplan, men har man väl gjort det är det liksom inte mycket att göra.
Jag har inte funderat så mycket på det, men din förklaring känns ju väldigt nära till hands.

Det är just det som är en del av tjusningen med både klättring och hoppning också i mitt tycke,
att trots att hjärnan säger "dålig idé, stanna på marken/i planet istället" så gör man det med hjälp av viljan, vilket ger en känsla av "waow, jag vågade!". Man övervinner sig själv på något sätt.

 

[Mezzner]

Har väl inte fallit så många gånger att jag har nån klar uppfattning om hur det brukar kännas.

Minns dock från minst två lite längre fall att själva fallet kändes helt lugnt och problemfritt; vilket egentligen inte berodde på att jag egentligen hann konstatera att jag inte skulle slå mig.

Har bara minne av denna känsla, samt förstås, frustration över att man fallit vilket i sig var ett nederlag. Tror det funnits lite sådan känsla med i samtliga fall, möjligen har proportionerna mellan denna frustration och ilska respektive den ganska muntra känslan i fallet varit lite olika. Rädsla i själva fallet har jag dock inget minne av alls.

 

[Kvitrafn]

?

Hur ofta faller ni som klättrar trad?

 

[lobo2me]

så sällan som möjligt.

 

[Mike C]

Hur ofta faller ni som klättrar trad?

Under 2008 så föll jag mera på mina egna säkringar än jag hade fallit totalt under de fyra tidigare åren jag klättrat trad. Jag tror att det blev runt sju eller åtta fall. Och jag kan inte riktigt förklara varför... Graderna var för det mesta inga jätteutmaningar.
De gånger som var psykiskt lättast var de gånger jag halkat av snabbt. Rädslan för att falla har inga varit där utan helt plötsligt så befann jag mig i luften och på väg ner. Inget o göra då, just put up and shut up.
Som någon skrivit här tidigare så är ledpsyket något som måste hållas igång. För min del så är det tyvär så att ledklättring på bult har inget gemensamt med ledklättring på egna säkringar, så jag kan inte hålla igång tradpsyket under vintern. Alla mina fall har visserligen hjälpt att förstå att bra säkringar håller, men det är inte riktigt det som går genom mitt huvud när det börjar bli tufft och högt över sista säkringen.
Tänk om man kunde justera in hjärnan till det där totalt lugna harmoniska 'flat line' läget utan att vara i risk för fall... vad mycket bättre man skulle klättra. Är det detta som vissa beskriver som 'flow' / flyt?

 

[lobo2me]

mm, jag tror att "flow" inträffar när man på ALLVAR accepterar att man kanske kan dö/få hjärtat krossat/få sparken, och gör det man känner för att göra ändå, t.ex. klättra.

man är ju alltid mest stressad så länge man tror att man ska kunna klara sig undan, och när det gäller det är de flesta av oss fena på att hitta halmstrån in absurdum.

annars skulle det ju vara lätt - men man vill ju faktiskt inte gärna dö. liksom..

det är därför man går på gröna lund istället.

 

[fianfian]

alltså, jag har ju läst många beskrivningar om hur man klättrar bättre när man fullt ut accepterar risken att falla, men just det här fantastiska lugnet var en överraskning.

Jag var på klätterkurs på Irland för ett par veckor sedan och hade en äldre man som instruktör, Manen (Calvin Torrans) är lite av en legend här på Irland och har klättrat många klassiker så som Mount Everest.
Han talade om att när han började klättra för 50 år sedan så klättra han på sten och knut,( de gick och plocka pasande stenar på stranden, sedan placerade dom repet i en spricka och stenen framför.) Han sa att falla aldrig va ett alternativ, och att det är på grund av detta som han har blivit den fantastiska klättrare han är!

Bara en annan syn på saken! fast jag tror du har helt rätt i din teori att man blir bättre om man slappnar av.