var med om en för mig sällsam upplevelse förra helgen:
ledde bergströms på grönbrinksberget, som är 5a, vilket är svårare än jag tror mig (som vanligt) klara av.
vid ett tillfälle så var det knepigt; hittade varken balans, grepp, eller steg, och till slut insåg jag att jag oundvikligen skulle ta mitt första fall på egna säkringar.
just i det ögonblicket blev jag plötsligt helt lugn; så där totalt lugn som jag bara kan känna mig i helt bekväma situationer, faktiskt till och med lugnare ändå.
i och med det så slappnade jag av, och då svängde jag in mig och hittade balansen för att klättra vidare.
alltså, jag har ju läst många beskrivningar om hur man klättrar bättre när man fullt ut accepterar risken att falla, men just det här fantastiska lugnet var en överraskning.
när jag hade klättrat några meter till var jag vettskrämd igen, förstås, men just den lugna millisekunden blev outplånlig.
är det så? shit, jag kommer ju att bli en klätterjunkie som bara jagar dom där ögonblicken..
ledde bergströms på grönbrinksberget, som är 5a, vilket är svårare än jag tror mig (som vanligt) klara av.
vid ett tillfälle så var det knepigt; hittade varken balans, grepp, eller steg, och till slut insåg jag att jag oundvikligen skulle ta mitt första fall på egna säkringar.
just i det ögonblicket blev jag plötsligt helt lugn; så där totalt lugn som jag bara kan känna mig i helt bekväma situationer, faktiskt till och med lugnare ändå.
i och med det så slappnade jag av, och då svängde jag in mig och hittade balansen för att klättra vidare.
alltså, jag har ju läst många beskrivningar om hur man klättrar bättre när man fullt ut accepterar risken att falla, men just det här fantastiska lugnet var en överraskning.
när jag hade klättrat några meter till var jag vettskrämd igen, förstås, men just den lugna millisekunden blev outplånlig.
är det så? shit, jag kommer ju att bli en klätterjunkie som bara jagar dom där ögonblicken..