Roligt att se att fler än jag knappast tror att man är utan utrustning ute. Det mesta bär jag till vardags utan att det stör.
Men jag har engång behövt planera en tur genom på mer än 500 km öken i en polisstat, det var en skarp överlevnadssituation, som löstes med en lämplig muta på rätt ställe så att jag kunde flyga ut istället....mycket bekvämare och säkrare.
En gång för ca 25 år sen gick jag vilse i skogen med kompass men utan karta, det tog ett par timmar att komma rätt vilket jag gjorde då soldaterna brassade mat på ett gärde och vinden förde kaffedoften till mig.
Som barn gick min mor med mig in i lingonskogen och plockade lingon, tills hinkarna var fulla, när vi fikat berättade hon att hon inte visste var vi var. Det var lite spännande, men som uppmärksamt barn gick jag baklänges i våra spår och fick min mor att plocka ett par bärkassar till med lingon innan vi fann skogsvägen och vedtraven där min far lämnat av oss på morgonen, vi fikade en gång till och sen kom han. Det var inget särskilt med det.
En gång i ynglingatiden kom det in dimma när vi var ute och åkte skidor på nattgammal nysnö. Allt blev bara så stickande vitt, vi visste inte var vi var då alla landmärken var borta. Vi stannade och gjorde lappkast samt spårade våra egna spår tillbaka till fjällstugan. Dagen efter hade vi fortfarande ont i ögonen när en av våra vänner berättade att han följt våra spår upp till ett brant stup där vi gjort lappkast och åkt tillbaka.
Fastnar man med bilen ute i snön och kylan har man både bensin och en cigarettändare, ved kan man bryta av mellan två träd, eller spara energin och elda en makeld.
Koja är lättare att bygga med hjälp av en pressening i bagagerummet, snöskyffel och varm sovsäck kan lätt åka med.
När jag bodde i Minnesota hade de flesta av mina kollegor en rejäl vinteröverlevnadssats med i sina bilar för att pendla mellan jobbet i stan och bostaden några mil ute på landet. Det var standard där.
I skogarna i centalamerika hade de bofasta vare sig en massa pengar eller utrustning men de hade en manchete och något att göra upp eld med nästan jämt och de som arbetade ute på fälten hade en plastdunk med snöre i med sig för att bära vatten i.
Uppe i Alaska följde jag engång med en trapper på en fångstrunda han hade över 400 fällor på en fyrmilatur och han gick den varje dygn. I ryggsäcken hade han en US-poncho från Vietnamtiden, en kaffepanna, en stekpanna, en mugg och en sked samt lite tände och några patroner till sitt gevär, en påse med kaffe och socker slutligen en liten yxa. I bältet hade han två knivar och en liten fickkniv i skjortans bröstficka, han hade en kompass i klockan. När vi gick fanns bär och en hel del ätliga växter var mogna. Vi behövde inte bli hungriga. Vatten fans vid årstiden i bäckar, han påstod sig veta vilka som var bäverfria. Jag blev inte sjuk....
De här 400 fällorna gav honom mellan tio och tjugo byten, päls att sälja sen, kött att torka och äta färskt, ibland tog korparna allt.
I sjön hade han nät, hans fru odlade lite potatis och morötter i den sandiga marken nära deras hus.
Han hade gått vilse i dimman som följdes av en höstsnöstorm, en gång. Sen dess bar han poncho och kompass. Han kunde sitt värv.
Det finns orsaker till att de olika överlevnadsskolorna hänger upp sig på den mentala biten, för vare sig man kraschar ute i vildmarken eller mister båten ute på havet så handlar överlevnad om att man gör och vad man gör. Rätt så går det bra så långt, gör man fel visar det sig också. Boken Deep survival borde läsas av fler och noggrant.
STOP och gå ut ur vildmarken in i i civilisationen är aldrig fel!
Go tur