Hur fel kan det bli, frågade jag mig själv, i Kolmården, och började följa orange led från parkeringen vid Vildmarkshotellet. Jag hade klivit av vid hotellet för att gardera mig med att finna ett vindskydd innan natten. Det brukar finnas ett vindskydd på varje etapp och ansvarig nämnd kör ut ved till dem, ofta kommunerna. En vän försökte vägleda mig till att ta rätt led, men jag vet inte. Jag är väl en tråkig stenbock som aldrig lär sig. Står bara och stampar och går sin egen väg, som katten. Jag skulle gå norrut och gick ändå österut. När jag kommit några kilometer kom jag ut på en asfalterad väg i ett villa område och jag frågade efter vägen, och jo det finns ett vindskydd bortöver men det är långt. Skvättan heter det. Okej sa jag, tackade och gick. ”Långa sträckor är jag fantastisk på...” När jag några hundra meter bort frågade efter leden för den blev dåligt markerad (igen) fick jag igång en gammal tant och hon försökte avgöra om jag skulle gå till Skvättan eller vända för det fanns ett närmre hotellet. ”De är nog lika fina och lika långt bort”. ”Då tar jag Skvättan”, som om jag fått en ny tjej - Skvättan. En episod längs denna sträcka, långt bort från civilisation, tar markeringarna slut. De är målade på träd annars. Stigen går fortfarande att följa så jag tog chansen att jag var på rätt väg. Snart kom jag till en brant. Jag avancerade tvärt neråt mot Bråvikens vatten. Det var mycket brant och fullt med hinder som klippor. Jag tog mig ändå ända ner och fann att det var en återvändgränd vid vattnet. Jag började klättra uppåt igen. Vid ett tillfälle stod jag inför en klippa som krävde att jag akrobatiskt skulle ta mig över. Trettio kilo på ryggen (grillkol, tändvätska, grillgaller, fransyska, potatisgratäng och tomater, 4 liter vatten, liggunderlag, sovsäck och lite allt möjligt) var jag rädd för att falla och skada mig, helt långt bort från civilisation. Jag klarade det. Väl uppe trackade jag mig bakåt längs leden tills jag fann markeringarna igen. Leden är avancerad.