Ny badfilm med ensamuppstigning inspelad!

[kr-val]

Re: studs och gå

Min skridskovän med kommentaren om skovikten ville också lansera en alternativ försöksmetod, "studs och gå", som kanske ansluter till detta med luft i kläderna. Han menar att man genom ryggsäckens flytkraft kan få skjuts uppåt genom att vid iskanten i vertikalläge studa upp och ner en eller två gånger så att man får ljumskarna över iskanten. Då lägger man sig på isen och är redo att sätta knät på iskanten. Lisonsk isbrytning är då lämpligt innan man gör detta.

Pratade som hastigast med Lasse Lison Almkvist ikväll och diskuterade bl.a. eventuell studsteknik. Han trodde att det kanske var möjligt med standardryggsäckar, men inte med de extremt lågt sittande ryggsäckar som bl.a. Lasse använder. Det är inte lätt att framställa en uppstigningsmetod som passar alla personer, alla typer av ryggsäckar och alla typer av isar.

 

[Palle_Z]

Re: Provocerande enbensåkning

Nota bene! den som plurrar på filmen kommer tämligen långt ut med bara låg fart.

Detta har jag upplevt. Jag åkte ut försiktigt på kall fin kärnis och fick gunga (nästan hoppa) med kroppen för komma igenom. Fick bryta is hela vägen in till tjockare iskant.

Om provocerande enbensåkning är en helt säker metod håller jag för ovisst, men troligen är det ett hyffsat bra sätt att agera. Det vore intressant att höra om någon har andra rön eller erfarenheter.

Har du testat det skarpt? Bra erfarenhet av plurrningar borde ledarna för SSSKs iskunskapskurs ha, de har ju varit med om en och annan plurrning. Själv ägnar jag mig alltför sällan åt forskning på detta område.

Vissa isar kan nog vara mer vanskliga. Utmattad is, speciellt i plussgrader, kan kollapsa över stora ytor och göra det mycket svårt att nå fast is (turligt nog har jag bara erfarit detta på grunt vatten där man kunnat vada i land).

Du menar när det isen brister i stora flak? Lurigt, har själv upplevt det en gång på underfrätt is och sett andra som råkat ut för det. Tungt att ta sig upp från det håll man kom, kan kanske vara läge att ta sig upp tvärs åkriktning? Fast jag lyckades jumpa till fastare is.

-Palle

 

[pby]

Re: Re: Provocerande enbensåkning

Om provocerande enbensåkning är en helt säker metod håller jag för ovisst, men troligen är det ett hyffsat bra sätt att agera. Det vore intressant att höra om någon har andra rön eller erfarenheter.

Har du testat det skarpt?

Jag har ofta använt enbensåkning på tunn nyis. Det som brukar hända (när man inte "fegar ur") är att det bara går upp ett mindre hål under foten, så att man slipper helplurr.

...men jag har aldrig helplurrat vid dessa försök och kan därför inte säga hur lätt det är att ta sig upp. Enligt vad jag har förstått Lasse Lison ska man kunna ta sig upp på is som brister vid enbensåkning. Mer tester av detta vore önskvärt. Men eftersom isen kan variera i kvalite, ska man nog vara försiktig med att dra snabba slutsatser av bara enstaka försök.

Vissa isar kan nog vara mer vanskliga. Utmattad is, speciellt i plussgrader, kan kollapsa över stora ytor och göra det mycket svårt att nå fast is (turligt nog har jag bara erfarit detta på grunt vatten där man kunnat vada i land).

Du menar när det isen brister i stora flak? Lurigt, har själv upplevt det en gång på underfrätt is och sett andra som råkat ut för det. Tungt att ta sig upp från det håll man kom, kan kanske vara läge att ta sig upp tvärs åkriktning? Fast jag lyckades jumpa till fastare is.

-Palle

Jag har varit med om eller sett detta flera gånger. Ofta har isen varit utmattad. Det verkar också vara vanligare vid blidväder. Det är inte ovanligt med tämligen kaotiska massplurr på sådan is.

/ Johan

 

[Palle_Z]

Re: Provocerande enbensåkning

Jag har ofta använt enbensåkning på tunn nyis. Det som brukar hända (när man inte "fegar ur") är att det bara går upp ett mindre hål under foten, så att man slipper helplurr.

Intressant, skall provas.

Jag har varit med om eller sett detta flera gånger. Ofta har isen varit utmattad. Det verkar också vara vanligare vid blidväder. Det är inte ovanligt med tämligen kaotiska massplurr på sådan is.

Har sett det framförallt på underfrätt is. Is som låter ihålig när man åker på den, heter inte trumis men har den något namn?

-Palle

 

[FB]

Re: Re: Re: Provocerande enbensåkning

Jag har ofta använt enbensåkning på tunn nyis. Det som brukar hända (när man inte "fegar ur") är att det bara går upp ett mindre hål under foten, så att man slipper helplurr.

/ Johan

Hur tjock var isen där foten gick igenom?
Gungade du lite på ett ben eller stampade du till?

Är det någon som provat hur tunn is man kan
åka bredbent på,
krypa på,
dra sig fram med isdubbarna?

Det skulle var intressant om man bara behöver passera ett kort område.. Vilket jag råkade ut för igår, ett 5 m långt område med 2,5 cm is, hade varit roligt om man vågat krypa över.

/Fredrik

 

[Lissen]

Ibland för mkt teorier

Tror att det i vissa fall finns risk att den plurrade tvingas till låsning eftersom en rad teorier förmodligen kommer att fara genom tankarna. I många fall (självklart inte i alla) tror jag att instinktivt agerande är det mest effektiva. Exempelvis tror jag att "studsmetoden" bara skulle krångla till uppstigningen. Varför sänka ner kroppen onödigt långt i vattnet för att på första uppstudsen (förmodligen precis innan nedsänkningen påbörjas) kanske ändå konstatera att iskanten brister. Onödigt blöt och onödig armkraft.

Själv har jag alltid (innan jag jag fick höra massa teorier) praktiserat metoden med armar och armbågar nära kroppen. Har känts naturligt, inte minst eftersom det är så jag tar mig upp på flottar, windsurfingbrädor etc på sommaren (ok, även höst, ibland vinter och vår..). Skulle inte förvåna mig att jag hade tagit längre tid på mig och varit tröttare första gången om jag gjort som man sa förr, dubbarna långt fram.

Skulle vara intressant att låta förstagångsplurrare under översikt ta sig upp helt utan inledande instruktioner. Jag är inte helt övertygad om att utfallet skulle bli sämre än annars.

/Nicklas
[Ändrat av Lissen 2005-02-09 kl 18:38]

 

[pby]

Tjockleken betyder kanske inte allt

Är det någon som provat hur tunn is man kan
åka bredbent på, krypa på, dra sig fram med isdubbarna?

Jag börjar misstänka att även med kall kärnis av god kvalité, kan man inte helt förlita sig på isens tjocklek - det är skillnad på kärnis och kärnis. Olika kristallstrukturer i isen kan vara en förklaring till att isen håller olika väl. Det kan finnas andra förklaringar - hur snabbt isen har växt, inre spänningar i isen m.m. Is som har utmattats håller också sämre. Speciellt glipande sprickor sätter ner bärigheten kraftigt.

När det gäller krypning beror det säkert rätt mycket på teknik vid krypandet. Jag tycker det är svårt att krypa på hal is med jämn belastning. Bästa sättet borde vara att bli dragen med lina över tunn is. Måste man få i land en tung person eller många, när det är mycket tunt invid land, borde detta vara det säkraste. Bäst vore att ligga på en luftmadrass. Jag har funderat på att ta med termarest för rännpassager och vakräddning. Vet ej om det funkar?

Men jag är ingen riktig tunnisexpert - det brukar vara roligare att åka skridskor än att labba i det blöta. men jag har haft liknande funderingar som du. Jag skulle tro att om isen bär en på skridskor vid 3 cm, kan man krypa eller släpas på ner mot 2 - 2,5 cm, men detta är bara min gissning.

 

[FB]

Ja det verkar vara olika på is och is, bla knastrade(tvärsprickor) det mer om isen som var 5,5-6 cm än den som var 4,5 cm på Sigtunafjärden för någon vecka sedan, blev förvånad när jag stannade och skulle mäta isen och jag inte slog igenom på första pikslaget.

Det är säkert svårt att mäta tjockleken på isen om man ligger på densamma, man måste säkert provocera isen på något sätt istället.

Se en färdrapport från Svarlögafjärden(jag var inte med i den gruppen).

http://www.sssk.se/medlem/databas/fardrapport/fardrapport-v.asp?ID=2535

där dem kröp tills knäna gick igenom isen, iofs saltis.
Det intressantaste är att det gick att göra hål på isen utan att alltihopa kollapsade och man plurrade.

Tycker själv att det är lätt att dra sig fram med dubbarna, krypande är svårare och verkar belasta isen ganska mycket.

Håller med om att det är ovanpå isen man skall vara, det är det som är poängen

/Fredrik

 

[thureb]

Mera data behövs.

Det man skulle vilja ha mera kläm på är den istjocklek som räcker för att ta sig upp på själv med god teknik.

Lasse Almkvist påstår att han tagit sig upp på is som var 2,7 cm tjock vid SSSK-ledarnas övningsfärd i februari 2004. Strömställe i skärgården utanför Hargshamn. Lasse väger ca 65 kg. Vad jag förstår så mättes tjockleken på ett lossbrutet flak varför den is som Lasse kom upp på kan ha varit tjockare. Jag var inte med vid demonstrationsplurren utan anslöt senare då jag passade på att åka Vikingarännet först. Är det någon av er som kan ge mer detaljer?

Så tunn is som 27 mm (perfekt sötkärnis) kan undantagsvis gå att åka långsamt på med en skridsko utan att den brister.

Naturligtvis så krävs det mycket data på olika iskvaliteter innan man kan ha någon tumregel. Pipig våris kan vara helt omöjlig att bryta sig fram i själv då man hamnar i en höstack av pennformade iskristaller som man inte får något tag i för att åla sig igenom.

Där hjälper bara hjälp med lina från någon som befinner sig på fast is. (Möjligen skulle någon fysisk och psykisk fantom kunna simma under isen i ett sådant läge för att ta sig fram till en fast iskant. Jag tror att det skulle vara omöjligt i praktiken.)

Min egen säkerhetsgräns går vid ca 4 cm perfekt sötkärnis. Är det tunnare så vill jag åka nära fast is så att egen brytning eller linräddning skall kunna genomföras.

Thure

 

[FB]

Läste igår i tidningen Friluftsliv(tror att det var Friluftsfrämjandet medlemstidning) att de vid sina plurrningsövningar "stakade sig ut bredbent" tillskillnad mot SSSK övningar där man enbent frestar isen.
De borde med andra ord dels ha en bra uppfattning om hur tunn is man kan stå bredbent på, dels hur tunn is man kan komma upp på med hjälp av lina(om dem har brytt sig om att mäta istjockleken)

OBS jag förespråkar inte extrem tunnisåkning över fjärdar, mina synpukter handlar om passage av ett begränsat tunnisområde(se exempel tidigare inlägg)

/Fredrik Bäck

 

[thureb]

Använd skjutmått i plast

Ni som gör plurrnings/räddningsövningar på bristande is. Borra ett hål i ett plastskjutmått. låt skjutmåttet hänga i en tunn lina runt halsen eller på annat sätt tillgängligt.

Passa på att mäta tjockleken på isen där ni går igenom. Notera er kroppsvikt och om ni åkte bredbent, på en skridsko och hur fort ni åkte samt iskvaliten.

Notera också istjockleken där ni lyckade komma upp på isen igen.

Rapportera sedan i denna tråd eller via min mailadress thure.bjorck@xxxk.se

x bytes mot s i mailadressen

Gör gärna sama sak vid ofrivilliga plurr.

Jag gör gärna en sammanställning när det kommit in lite data.

Thure

 

[usilfver]

Re: Tjockleken betyder kanske inte allt

Bäst vore att ligga på en luftmadrass. Jag har funderat på att ta med termarest för rännpassager och vakräddning. Vet ej om det funkar?

Vid en rast strax s. Erikssund framsköts förra söndagen förslaget att återanvända gamla krock-kuddar. Lägg en krock-kudde i byxbaken. Vid behov, dra i snöret och vips - du är uppe!

PRV har ett brev att vänta...