Hade med mina vivobarefoot trail freak (= noll stöd och dämpning) förra året och provade gå i dom 2-3 dagar + en topptur. Blandat fjällhed, stenskravel, blockterräng och ~20kilo packning.
Min erfarenhet är att jag snubblar runt och trampar snett betydligt mer med kängorna (jörnkängor) när krafterna börjar tryta efter flera timmars vandring, vilket gör en frustrerad och sänker moralen och orken än mer.
Med 'barfota skorna' är jag mycket mer lätt, smidig och framför allt mer stabil på foten eftersom fötterna arbetar på ett annat sätt, musklerna är aktiverade vid nedsättning och man trampar i princip inte snett. Dock tar fötterna en del stryk just därför att dom måste jobba mer.
Egentligen hade jag med dom som vad/lägerskor men fick så förbannat ont i fötterna första dagen med kängor så jag gav dom en chans.
Det låter bra att du funnit ut vad som passar dig bäst. Men jag funderar om du kanske inte alls är van att gå i kängorna eftersom du fick ont.
Jag tror det här med kängor, skor och packning kontra sina egna fötter och ben inte är en helt lätt fråga. Den som är van att likt orienterare braka fram i oländig terräng har nog tränat upp fötterna för det. Den som exempelvis jag alltid använt kängor måste nog träna upp fötterna på för lättare skor. Jag är givetvis ute i terräng med lättare skor också men känner att ju tyngre jag bär så vill jag ha kängor. Nu pratar vi om stabilitet sedan är aspekten blött och lerigt en annan fråga.
Troswe eller om det var Troy Garner, här på forumet tror jag det var som skrev något tänkvärt om det här och han har stor erfarenhet av röja runt med även tyngre packning. Han använde vad jag förstår både kängor och tunnare dojjor.