Drar igång en ny tråd istället för den lätt urspårade diskussionen om de försenade vandrarna i Sarek.
Själv hade jag för förstra gången med mig en nödsändare (Inreach mini) på årets solovandring.
Även om det är en bra sak, rent objektivt, så gav det faktiskt lite blandade känslor. En anledning att ge sig iväg på vandring, ensam, bortom iordningsställda leder, är för mig att komma bort från det ständigt uppkopplade, ständigt nåbara.
Visst gav det en trygghetskänsla till familjen att få uppdateringar med min position, plus vetskapen att jag kunde kalla på hjälp om något hände. Samtidigt kände jag hur tänk-om-något-händer-oron ersattes av en viss teknikstress.
Tänk om tekniken fallerat? Om mina meddelanden inte kommit fram? Tänk om GPS:en fått spunk och ger en helt annan position?
Kort sagt: istället för att bara fokusera på här-och-nu-problem, som att hålla mig mätt, varm och torr, att hitta en bra lägerplats och att ta in omgivningarna, göra vägval och allt det där en fjällvandring handlar om så började hjärnan oroa sig för en teknisk pryl.
Om faniljen inte får den dagliga incheckningen, hur ska de agera? Ringa fjällräddningen, eller avvakta och tänka att jag glömt (eller tekniken fallerat)?
Tidigare har det varit enkelt. "Om inget går fel så hör jag av mig senast det här datumet. Här är en karta med min planerade rutt och alternativa vägar." Förvisso läskigare för de därhemma, men åtminstone konkret. "Fram till det här datumet kan ni bara vänta."
Jag kommer fortsätta ha nödsändaren med mig, men... något har ändå gått förlorat. Något som absolut inte har med machoattityd att göra.
Själv hade jag för förstra gången med mig en nödsändare (Inreach mini) på årets solovandring.
Även om det är en bra sak, rent objektivt, så gav det faktiskt lite blandade känslor. En anledning att ge sig iväg på vandring, ensam, bortom iordningsställda leder, är för mig att komma bort från det ständigt uppkopplade, ständigt nåbara.
Visst gav det en trygghetskänsla till familjen att få uppdateringar med min position, plus vetskapen att jag kunde kalla på hjälp om något hände. Samtidigt kände jag hur tänk-om-något-händer-oron ersattes av en viss teknikstress.
Tänk om tekniken fallerat? Om mina meddelanden inte kommit fram? Tänk om GPS:en fått spunk och ger en helt annan position?
Kort sagt: istället för att bara fokusera på här-och-nu-problem, som att hålla mig mätt, varm och torr, att hitta en bra lägerplats och att ta in omgivningarna, göra vägval och allt det där en fjällvandring handlar om så började hjärnan oroa sig för en teknisk pryl.
Om faniljen inte får den dagliga incheckningen, hur ska de agera? Ringa fjällräddningen, eller avvakta och tänka att jag glömt (eller tekniken fallerat)?
Tidigare har det varit enkelt. "Om inget går fel så hör jag av mig senast det här datumet. Här är en karta med min planerade rutt och alternativa vägar." Förvisso läskigare för de därhemma, men åtminstone konkret. "Fram till det här datumet kan ni bara vänta."
Jag kommer fortsätta ha nödsändaren med mig, men... något har ändå gått förlorat. Något som absolut inte har med machoattityd att göra.