Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Vilken makalös kunskap det finns samlat här. Tack alla för era ansträngningar att upplysa mig. Inget är definitivt bestämt, men jag TROR att jag lämnar stegjärnen kvar i affären. Jag har ingen erfarenhet av att använda dem och blir det så besvärligt så tror jag att jag har klokskap nog att välja annan väg...
Man jag säger TROR. Min förra - och första - ensamvandring kunde ha slutat helt galet.
millimeter; sa:
Ursäkta OT, men var leden svårare eller lättare än vad Grundsten beskrev den?
Som jag nämnt i denna tråd (och i någon tidigare) så är jag inte helt nöjd med Grundsten beskrivning av nerfärden i Kärkevagge. Han leder vandraren ner i vaggen från söder. Totalt handlar det om ungefär 600 höjdmeter att ta sig ner. Det finns gott om "små" stup på vägen, 5-10 meter, vilket tvingar vandraren till långa serpentiner.
Även om jag tyckte att det vart MYCKET brant så fungerade det - skapligt. Knäna tok förstås en del stryk, men värst var nog ändå anspänningen. Man fick ju inte ramla.
När jag hade klarat av större delen av nedstigningen - jag hade kanske 100 höjdmeter kvar - så tog det helt plötsligt stopp. Jag kunde absolut inte hitta någon utväg. Efter att ha studerat terrängen runt och under mig ca 15 minuter, så vände jag blicken uppåt. Det var helt uppenbart för mig (rätt eller fel ska jag låta vara osagt) att jag var tvungen att klättra hela vägen upp igen och helt enkelt strunta i de inre delarna av Kärkevagge. Det hade givetvis varit det rätta och kloka beslutet, men... NEEEJ, det måste bara finnas en väg ner.
Jag hade stannat precis ovanför en stupkant som var ca 15 m hög, men den var lång åt båda håll - mycket lång. Jag vandrade fram och tillbaka längs den ett bra tag och upptäckte då att på ett ställe fanns vad jag kallar för en "slup" - alltså ett ställe där stupet rasat samman och sten och jord hade skapat ett brant "V" ner genom stupet. Det var förstås inte lodrätt, men det kändes nästan så. Däremot var det smalt. Så smalt att om jag spände ut armbågarna skulle jag troligen kunna hasa mig ner till nästa nivå. Ja, nivå och nivå... Det fanns en mycket brant grässlänt nedanför som sluttade ca 20 meter fram till nästa stup.
Jag förstod att jag inte skulle kunna ha säcken på ryggen, utan den tog jag av mig och började så sakteliga släpa den efter mig ner i slupen. Mycket snart upptäckte jag att det var absolut livsfarligt. Det hade bara behövts att säcken halkade till för att den skulle knuffa ut mig från väggen bakom. Istället började jag försöka få säcken över mig, för att så småningom ha den framför och nedanför mig.
Denna procedur tog TID. Hela tiden var jag tvungen att spänna ut armbågarna mot slupens båda kanter. Nå det gick till slut. Nu visade det sig att det faktiskt var svårare att få säcken att hasa/glida framför mig än vad det varit att dra den efter mig...
Kanske har ni redan listat ut vad som hände (jag menar, jag sitter ju faktiskt här och skriver just nu...). Jo, säcken halkade till... gav sig iväg ut för branten, studsade till mot en sten, gjorde en volt och försvann ur sikte ner för nästa stup. Redan vid den första kollisionen med stenen såg jag att något for iväg från säcken ut i luften.
Livrädd hasade jag ner de avlutande metrarna och tittade försiktigt ut över stupkanten. Först såg jag ingenting och blev övertygad om att ryggsäcken försvunnit även över nästa kant och därmed hamnat i sjön, men till sist såg jag den inkilad mellan ett par stenar mycket nära nästa stup.
Jag minns inte hur många timmar det tog mig att hitta alla saker som låg kringspridda: kamera, pannlampa och plånbok var de saker som tog längst tid att hitta. Pannlampan hade öppnat sig och alla tre batterierna var borta, men jag hittade faktiskt två av dem.
Skamsen över att ha gjort något så förbaskat dumt tackade jag ändå min goda tur för att jag inte var skadad, för att inte ryggsäcken var irreparabel OCH för att ingen hade sett vad som hade hänt. Det var också tur att jag hade valt att ta med min gamla Alaska. Det syntes på ramen att den hade hjälpt till att hejda färden. Alternativet klättermusen hade med största sannolikhet ha studsat vidare ner i sjön.
Nere på bottnen av Kärkevagge vid Trollsjöns strand reparerade jag de skador som uppstått på säcken och drack dessutom upp ALLT jag hade kvar av Kaptenslöjtnanten. Smällen hade gjort att locket till plastflaskan hade spruckit mitt itu. Hela säcken stank av spirituosa.
Denna vandring finns beskriven i länken nedan.
http://www.utsidan.se/ddb/lashorna/visa/972.htm
Nu vet ni sanningen bakom följande passage i texten:
"Jag lyckades ta mig ner, men det blev onödigt dramatiskt."
Hälsningar från en 3 år äldre och betydligt klokare
HåkanF
