Hej igen!
Ja, det är ingen lätt fråga.
Nu vet Du hur vi upplevt vandringen.
Då jag gick var det ju väldigt folktomt
men gästböckerna sa ändå att visst går
där folk, om än inte i samma utsträckning
som på andra sträckor.
Området är väldigt vackert och med den information
Du nu har skulle jag tro att Du grejar det fint.
Finns ingen anledning att avråda men som
sagt ta det försiktigt och ta god tid på Dig.
Det gäller att finna en säker väg mellan blocken.
Som alltid då man går ensam får man naturligtvis
helt lita till sitt eget omdöme.
Du är betydligt yngre än jag och det går säkert bra.
Hör gärna av Dig så vi får veta hur det gick.
Lycka till!
Yvonne
Det gick riktigt, riktigt bra. Är mycket nöjd med min tur, även om slutdelen blev något justerad jämfört med ursprungsplanen. Då jag upplevde de två första dagarna som betydligt blötare och snörikare än då jag senast var i området ville jag inte chansa att senare ensam gå de 30 km mellan Unna Allakas och Katterjokk, med två vad som uttalat stundom kan vara besvärliga. Hade även före avfärd fått lova frugan därhemma dyrt och heligt att inte ta några risker. Före Unna Allakas mötte jag en trevlig norrman vars historia stödde min teori om vattenmängd. Safeade med att från Unna Allakas istället traska över bergen till varmvattenlyxen i Allesjaure för en välbehövlig bastu och öl, och därifrån sedan motorvägen hem till Abisko.
Området kring Hukejaure och Gautelis tycker jag är enastående vackert och intressant...
... och blockigheterna runt Caihnavagge var väl värda besväret – ett toppenställe. Fram till dess hade det gått… kanske inte direkt fortare än planerat, men åtminstone utan att behöva utnyttja några av tidsmarginalerna. Tack vare detta kunde jag låta tältet stå två nätter i Caihnavagge och ägnade dag två åt att med lättare packning springa upp omkring i bergen och njuta av hög myggfri atmosfär. Tur att man inte avråddes från turförslaget
Hej!
2007 gick jag sträckan, i slutet av augusti.
Hukejaure-Gautelis. Det fanns en då nydragen
led som gick via Rr 259 A. Har det kommit ny karta sen
2006 bör den finnas med. Annars kolla med stugvärden i Huke.
Man kan ju delar av året vada vid Ivarsten också men den biten vet
jag inget om.
Leden till Gautelis är fin och vad jag minns inga svårigheter.
Broarna i Norge kan vara något bräckligare än vad vi är vana vid
men det fungerar. Spänger är heller inte lika ofta förekommande
men oftast är det inga bekymmer.
I Gautelis krävs DNT nyckel om Du vill sova i stugan.
Den ligger väldigt fint och är precis som övriga hytter i området
"obetjent", ingen proviant att köpa.
Från Gautelis till Chihnavaggehyttorna är det mycket blockterräng.
Hade fått info om att ta det försiktigt i ung. 1 km...........det rätta vid den årstid jag gick
var att ta det väldigt försiktigt minst 4-5 km!
Under tidig sommar kanske snöfält ligger kvar och då kan det möjligen vara lättare.
När jag kom upp till blockterrängen började det snöa! Tufft med hala stenar och översnöade
markeringar. Mycket stor försiktighet krävs, speciellt sista branten ner mot hyttorna.
Här var jag glad för mina stavar och att jag hade ork samt omdöme att vila ofta.
Chainavaggehyttorna ligger också mkt fint och omgivningen är väldigt vacker.
Vidare mot Cunojavrihytterna. Här är lättgånget men bitvis var leden något luddig,
speciellt den senare delen innan sista bron. Gick fel först men fann den rätta vägen
efter litet letande. Från Cunojavri mot Unna Allakas är det också lättgånget men även var är
leden omdragen. Rejält markerat vad jag minns.
Från Unna Allakas mot Katterjåkk har jag inte gått men den delen finns beskriven här
av andra.
Jag mötte endast ett sällskap mellan Hukejaure och Gautelis annars var det folktomt!
Lycka till och glöm inte att skaffa färsk karta och ev. DNT-nyckel om Du vill utnyttja
stugorna.
Vonsan.
Jag hamnade per automatik på den nydragna leden (vilken fortfarande inte finns utsatt på senaste BD6:an – dec 2009), även om jag stundom tycker ledmarkeringen fram till Rr259A var rena kurragömmaleken. Därefter gick leden ihop med grenen från Ivarsten (som finns med på BD6:an) och blev då väldigt mycket tydligare. Att vada över vid Ivarsten var ingen god idé vid tidpunkten för mitt besök. Frun till stugvärden i Hukejaure sa att hon i normala fall brukar promenera runt sjön, men att det pga vattennivån inte var möjligt just då.
Ja, man kan väl säga att broarna på norska sidan gav en extra kick… Speciellt den sista in till Cunojavrrehytta. Längesedan jag var så rädd. Kändes som att balansera över en brusande fors på några ihophäftade glasspinner med kraftig slagsida i gungande rörelse, behjälpt enbart av några ospända elastiska resårband fladdrandes på sidorna. Kombinationen av knakande och gungande träribbor, där spikarna släppt och brädbitarna fladdrade, med ett för balansakten oönskat bidrag av vind och avsaknaden av räcke kraftigt nog att bära tyngden av din egen fallande skugga, gjorde dessa minuter oförglömliga.
Inte heller vid mitt besök var leden överbefolkad. Mötte två sällskap till Sitasjaure, två till Hukejaure, inga till Gauteljs, ett till Caihnavagge, ett till Cunojavrre och två till Unna Allakas.
Som redan nämts är broarna på norska sidan lite si och så. När jag gick där i fjol höstas så valde jag att vada under de två sista broarna (i den riktning du funderar på att gå) och under den sista var det inte ens vatten över fotknölarna. Den andra bron hade troligen också gått att låta bli om man vadat högre upp men å andra sidan var det den enklaste att gå över. Den första bron ligger vid utloppet från en sjö och där behöver man inte ens fundera på att vada för det går inte.
Blockterrängen som redan nämts är nog bland det jävligaste jag gått och jag vet inte hur skoj det är att gå där om det regnar. Går man tidigare på säsongen finns det säkert en hel del snö att gå på men man skall vara medveten om att eftersom blocken är stora så är det djupa hål mellan om man trampar genom snön så vi struntade helt i snön. Däremot var det bara den branta delen ner i slutet av dalen som jag upplevde som besvärlig dvs ungefär 1 km vandring.
[Ändrat]
Men jag rekommenderar vandringen. Otroligt fin.
Jag har nu full förståelse över att du valde att vada förbi de två sista broarna på norska sidan. Framförallt den näst sista kändes som en näradödenupplevelse – enligt beskrivning ovan. Vattennivån och trycket var dock för hög för att ens överväga vadning. Under sista bron hade det kanske gått att vada för vissa mer erfarna personer. Jag bedömde emellertid djupet som något för stort utifrån rådande strömstyrka och att bron därmed något motvilligt fick klassas som ett säkrare alternativ. Redan under stegklättringen på väg upp till bron trasslade min ryggsäck in sig i någon vajer – med det gick bra till sist.
Timmarna bland blockterrängen genomfördes mestadels under goda väderförhållanden, vilket markant underlättar, även om vädret hann skifta fram och tillbaks några gånger under stapplandets gång.
”Blockterrängen som redan nämnts är nog bland det jävligaste jag upplevt” – ja, kanske, men samtidigt ganska "kul", när man var mentalt förberedd på det. Hade säkert varit av en annan uppfattning om det spöregnat eller om jag skadad mig. Har dock svårt att dra mig till minnes om det var så stor skillnad på bumlingarna före toppen, på toppen eller på väg ner från toppen. Det var ju en never ending story. Av säkerhetsskäl (med blockens storlek och klyftorna däremellan i beaktande) försökte jag, där möjlighet gavs, undvika snöfälten på denna sträckan, vilket medförde en och annan omväg. Vissa fält gick inte undvika då de sträckte sig tvärs hela dalen.
Sten på vägen upp
Sten på toppen
Sten på vägen ner
- Och däremellan var det naturligtvis, som ni själva kommer ihåg hur väldans mycket stenbumlingar som helst. 12 km på 9 h (inkl lunch) är ju inte direkt vandring med ljudets hastighet, jämfört med första vandringsdagens dryga 22 km välpistade mygginferno på 4,5 h.
