MTB en smekning
> Angående slitage så är det ju så att vad man än gör i naturen så sliter det, vare sig man vandrar, rider eller cyklar.
Hästar går inte att jämföra på samma dag. Runt Uppsala har vi en del ridparadis. Ridstigarna går bara att cykla när det är stenhård frost eller de är nyanlagda. Övriga tider är det som att cykla i tjock skit!
MTB har ungefär samma inverkan som fotgängare, men spåren blir annorlunda. Jämfört med de maskiner som regelbundet används i skogsbruket är MTB en len smekning.
> Så det är bara att välja. Helt oförstörd natur kräver att man inte vistas i den.
Precis: och helt orörd natur är knappast önskvärd. Faktum är att många stigar skulle växa igen, inte minst många av de anlagda vandringslederna, om det inte vore för MTB. Här kan man faktiskt säga, att MTB-åknig är en kulturgärning.
> Men man skall ju självklart alltid försöka minimera den förstörelse man gör, vilket ytterst handlar om god åkteknik. Och visa vanlig hänsyn.
Instämmer. Vad allmänheten kommer att tycka om MTB på sikt är ytterst beroende av hur man uppfattas vid möten. Tycker folk att det är trevligt kommer vi att vara ett välkommet tillskott. Är det däremot så att man bombar fram så folk måste kasta sig åt sidorna, och börjar uppfatta MTB-åkare som någon sorts vandaler, kan det gå alldeles åt skogen …
En sak jag gärna skulle se vore att MTB-åkarna tog ett mer aktivt ansvar för stigarna.. Typ, att alla som utnyttjar en viss stig eller ett visst område tar en viss dag (eller två) om året för att underhålla stigarna, t ex genom att lägga ut eller reparera spänger, fylla igen surgropar, etc.
Oavsett om det är folk som rastar hundar, flanerar, vandrar, joggar, orienterar, plockar svamp, jagar, eller åker MTB, så inträffar det, att när det blir tillräckligt många som frekventerar en stig så riskerar den att bli lerig eller gyttjig på vissa ställen.
Per
> Angående slitage så är det ju så att vad man än gör i naturen så sliter det, vare sig man vandrar, rider eller cyklar.
Hästar går inte att jämföra på samma dag. Runt Uppsala har vi en del ridparadis. Ridstigarna går bara att cykla när det är stenhård frost eller de är nyanlagda. Övriga tider är det som att cykla i tjock skit!
MTB har ungefär samma inverkan som fotgängare, men spåren blir annorlunda. Jämfört med de maskiner som regelbundet används i skogsbruket är MTB en len smekning.
> Så det är bara att välja. Helt oförstörd natur kräver att man inte vistas i den.
Precis: och helt orörd natur är knappast önskvärd. Faktum är att många stigar skulle växa igen, inte minst många av de anlagda vandringslederna, om det inte vore för MTB. Här kan man faktiskt säga, att MTB-åknig är en kulturgärning.
> Men man skall ju självklart alltid försöka minimera den förstörelse man gör, vilket ytterst handlar om god åkteknik. Och visa vanlig hänsyn.
Instämmer. Vad allmänheten kommer att tycka om MTB på sikt är ytterst beroende av hur man uppfattas vid möten. Tycker folk att det är trevligt kommer vi att vara ett välkommet tillskott. Är det däremot så att man bombar fram så folk måste kasta sig åt sidorna, och börjar uppfatta MTB-åkare som någon sorts vandaler, kan det gå alldeles åt skogen …
En sak jag gärna skulle se vore att MTB-åkarna tog ett mer aktivt ansvar för stigarna.. Typ, att alla som utnyttjar en viss stig eller ett visst område tar en viss dag (eller två) om året för att underhålla stigarna, t ex genom att lägga ut eller reparera spänger, fylla igen surgropar, etc.
Oavsett om det är folk som rastar hundar, flanerar, vandrar, joggar, orienterar, plockar svamp, jagar, eller åker MTB, så inträffar det, att när det blir tillräckligt många som frekventerar en stig så riskerar den att bli lerig eller gyttjig på vissa ställen.
Per
