Mer liberal syn på ”säkring” i Norge?

[Iggle]

Skulle det vara hållbart att logga klättring? Eller skulle för få bry sig att fylla i?

Hur skulle det kunna se ut

Inne eller ute?
Antal replängder klättrade?
Antal replängder säkrade?
Antal mottagna fall?
Tid vid klippan/gymmet?
Genomgånga kurser?

Eller så får man helt enkelt klättra med de man känner å litar på.

 

[Maurits]

Skulle det vara hållbart att logga klättring? Eller skulle för få bry sig att fylla i?

Hur skulle det kunna se ut

Inne eller ute?
Antal replängder klättrade?
Antal replängder säkrade?
Antal mottagna fall?
Tid vid klippan/gymmet?
Genomgånga kurser?

Eller så får man helt enkelt klättra med de man känner å litar på.

Tja, redan i dag finns det ju många som håller sig med en "ticklist" där de helt enkelt antecknar vilka leder de har klättrat (kolla in http://www.8a.nu/?). Steget därifrån är ju inte särskilt långt till en loggbok. Att lära gamla hundar att sitta är nog svårt, men nya hundar skulle nog nicka med tindrande ögon (det skulle förresten ganska många gamla oxå).

Jag skulle dock inte vilja säga att en loggbok är lösningen på problemen här. Hellre då någon sorts periodisk besiktning av kompetens, kanske en uppklättring var 24 månad eller liknande.

 

[silenhag]

Klättrare är alldeles för utbildningsblyga ...

Yes, det är detta som är lite av min poäng (trådskaparen).

När jag började klättra i min lokala klätterklubb för x antal år sedan funkade det så att man fick 5-10 minuters introduktion hur man säkrar med en dynamisk repbroms. Det funkade fint på den tiden och det stället (relativt litet ställe). Men samtidigt tror jag att de som sökte sig till klättringen då också låg på en helt annan nivå vad det gäller erfarenhet av praktisk karaktär generellt (eller hur jag ska uttrycka det).

Idag klättrar den breda massan....och speciellt i storstäder (min uppfattning, påstår ej) är förekomsten av personer med mycket erfarenhet av praktisk karaktär väldigt sällsynt. Detta avspeglar sig i deras inlärningskurva vad det gäller att förstå hur en säkringskedja fungerar.

I Norge har jag nu sett flera exempel på folk med ingen tidigare klättererfarenhet som lärs upp av kompisar och sedan tar brattkortsprøve och blir godkända. Är detta rätt utveckling...? Förekommer detta i Sverige också...?

 

[Maurits]

Yes, det är detta som är lite av min poäng (trådskaparen).

När jag började klättra i min lokala klätterklubb för x antal år sedan funkade det så att man fick 5-10 minuters introduktion hur man säkrar med en dynamisk repbroms. Det funkade fint på den tiden och det stället (relativt litet ställe). Men samtidigt tror jag att de som sökte sig till klättringen då också låg på en helt annan nivå vad det gäller erfarenhet av praktisk karaktär generellt (eller hur jag ska uttrycka det).

Idag klättrar den breda massan....och speciellt i storstäder (min uppfattning, påstår ej) är förekomsten av personer med mycket erfarenhet av praktisk karaktär väldigt sällsynt. Detta avspeglar sig i deras inlärningskurva vad det gäller att förstå hur en säkringskedja fungerar.

I Norge har jag nu sett flera exempel på folk med ingen tidigare klättererfarenhet som lärs upp av kompisar och sedan tar brattkortsprøve och blir godkända. Är detta rätt utveckling...? Förekommer detta i Sverige också...?

Jag tror att vi pratar litet om äpplen och päron samtidigt ...

Ur strikt säkerhetssynpunkt tror jag nog att peer-to-peer ofta funkar bra. Det är inte raketvetenskap att lära sig topprepssäkra, så det kan nog kompisen ofta lära ut. Problemet är att det inte riktigt går att förutsäga när kompisen inte kunde lära ut (trial and error är en kass metod i de här fallen). Men låt går för att det oftast går bra (även om jag finner det otillfredställande).

För klättergymmen handlar det om att de vill ha en generaliserbar kunskapsdokumentation. När alla har en grön plastbit hängande i selen tar det hallansvarig ett par minuter att se att alla har ett minimum av kunskap (även om det är 100 klättrare i gång). Då slipper man ett kontrollansvar som annars skulle ta ett par timmar i anspråk. Det är helt enkelt frågan om logistik.

Det stora problemet uppstår dock i höjd med när plastklättrarna tar sig ut till den lokala klippan och inte har en susning om hur man riggar ett toppankare, vare sig det är på bult eller egna säkringar. Väldigt ofta ser det ut som bajs. Men det löser man ju inte med ett grönt kort. Men det skulle gå att lösa med en kultur där man inte gör saker som man inte fattar att man inte vet något om. Och där har klätterförbundet och klätterkollektivet (två dessvärre helt skilda saker) en stor uppgift framför sig.

Det är också i detta perspektivet som jag tycker att man inte ska ringakta grönt kort och därmed utbildning. Tvärtom bör man betona att grönt kort bara är början på en lång karriär av utbildning.

 

[Iggle]

Sant,
Är själv ganska grön, har bara grönt kort och klättrar bara inne.
Men märker ibland att man tar väldigt lätt på att det skulle vara helt utan risk å klättra inne.

En besikning på ens säkringsteknik hade inte varit dumt.
För på de där två kurstillfällena visar inget om vilka egenheter man kommer lägga till senare när man säkrat ett litet tag och fått lite rutin. Samt att om det var nyhetens behag att klättra och att man senare klättrar allt mer sällan eller håller upp längre perioder.

Ganska lätt att få sitt kort, men sen så är det ingen som kontrollerar om man fortfarande har kunskapen och erfarenheten efter det. Känns lite väl läskigt

Tja, redan i dag finns det ju många som håller sig med en "ticklist" där de helt enkelt antecknar vilka leder de har klättrat (kolla in http://www.8a.nu/?). Steget därifrån är ju inte särskilt långt till en loggbok. Att lära gamla hundar att sitta är nog svårt, men nya hundar skulle nog nicka med tindrande ögon (det skulle förresten ganska många gamla oxå).

Jag skulle dock inte vilja säga att en loggbok är lösningen på problemen här. Hellre då någon sorts periodisk besiktning av kompetens, kanske en uppklättring var 24 månad eller liknande.

 

[Mezzner]

Faktum kvarstår dock: att som dykare skryta med att man dykt till 30 meter trots att man bara är certad till 18 meter är att inom dykkollektivet göra något värre än att svära i kyrkan.

Bland klättrare är det ju lite tvärtom - även om man ska skilja på trevligt, lättsamt kamratsnack och vad klättrare verkligen tycker är bra.

 

[Mike C]

I Norge har jag nu sett flera exempel på folk med ingen tidigare klättererfarenhet som lärs upp av kompisar och sedan tar brattkortsprøve och blir godkända. Är detta rätt utveckling...? Förekommer detta i Sverige också...?

Det skulle jag anta händer här också. Vad jag vet finns det inga krav på att man ska ha gått en kurs överhuvudtaget, man ska bara visa att man kan säkra.

På vissa klättergymmar går personal omkring och kollar hur folk säkrar, även om de har kort. Det är ju bra, för det råder någon slags oskriven regel att andra klättrare inte påpekar säkringsbrister hos folk som säkrar. Det är bra att någon gör det.

Vid Bistaberget finns ett bord och några bänkar vid den vänstra delen av klippan. För två helger sedan satt det en kille på bänken med ryggen mot klippan och pratade med sina kompisar... medans han ledsäkrade en annan! De var ett gäng på flera personer, och ingen tycktes reagera över det... när denna "säkrare" själv klättrade leden så då jäklar behövdes det uppmärksamhet minsann... Man slutar aldrig förvånas över hur vissa ser på säkringsarbetet, kort eller ej...

 

[achtminus]

Jag har svårt att tro att grönt/rött kort har några andra syften än att öka intäkterna till gymen. Men så länge vi slipper de sinnessjuka pyramidspelen som dykarna lyckats införa är jag nöjd.

 

[Maurits]

Jag har svårt att tro att grönt/rött kort har några andra syften än att öka intäkterna till gymen. Men så länge vi slipper de sinnessjuka pyramidspelen som dykarna lyckats införa är jag nöjd.

Det där är ju en populär föreställning. Men med tanke på vad ett grönt kort kostar tror jag inte att konceptet är någon kassako ...

 

[Maurits]

Det där är ju en populär föreställning. Men med tanke på vad ett grönt kort kostar tror jag inte att konceptet är någon kassako ...

Efter en koll - det är dyrare än jag kom i håg det - rättar jag mig själv: Klättergymmen är väl värda de slantar de kan dra ihop på de gröna korten.

 

[Mezzner]

Nej, nåt krav på HUR man skaffat sig kunskaperna finns inte i Sverige. Jag har som besserwisser i största allmänhet redogjort för kravet vid uppklättring för grönt kort för en kompis. Vi övade lite på en privat klättervägg först eftersom det var vinter och man inte får "öva" på gymet, och så gjorde kompisen provet. Han var ärligt talat rätt tafflig och fick justera sitt handhavande en aning eftersom han inte hade nåt flyt.
Han fick dock sitt kort och så offrade jag mig och klättrade lite mer med honom så att rörelsemönstret satt.

Precis som Mike säger så är dock kunskap och attityd två skilda saker, och vi behöver väl alla jobba en del med vår egen attityd och säkerhetstänkande. Kanske särskilt om man börjar bli erfaren.

 

[achtminus]

Uppklättring för rött kort kostar typ 120,-. Vad har instruktörer för timlön om gymen går back på detta? 1000,-/timmer netto efter försäkring och social avgifter eller?