Jag pratade med en Schweizisk bergsguide som bor och jobbar intill Zermatt och som gjort ett otal besök på höga toppar runt om i världen, eller fått med sig klienter upp på sina lokala toppar (som ju är 4000+). Jag frågade hur viktigt han tyckte att det var att man var i bra form fysiskt för alpinism. Svaret var lite förvånande: "Nej, det är inte så bra, för då går man för fort. Det är bättre att låta vägen i sig vara träningen. Går man för fort får man lättare höjdsjuka, går man långsamt hinner man acclimatisera sig och då kommer man också till toppen".
Nu har vi ju alla lite olika syn på vad vältränad är, den här killen var gärna ute och cycklade några timmars intervallträning i bergen på 2500-3500 meter några gånger i veckan efter jobbet (förutom sitt minst sagt rörliga jobb). Men jag antar att han inte ansåg att man hade något att vinna på att tokträna, men man skulle ha en bra grundfysik innan man for.
Göran Kropps solobestigning är väl ett utmärkt exempel: inte kunde han ha något fint träningsschema för sig när han cycklade till Everest, men själva cycklandet hela dagarna var säkerligen en kanonfin grundträning. Dessutom tränade nog pannbenet bra av enformigheten att bara trampa och trampa.
