.Beteendet är en produkt av livsvillkor och det man har turen, eller oturen, att få med sig i ryggsäcken av sina föräldrar i form av olika sorters arv.
absolut! håller med dig till 100% tråkigt bara att så få tycks dela den synen.
alla är nog med på att det är synd om en liten sju årig knatte, som växer upp hos två missbrukande föräldrar, när han är 10-1år börjar den första gruppen att rynka på näsan, vid 15-16års ålder är han i de flestas ögon en fullblodslegist och i 20-årsåldern sedd som samhällets avskum. att möta den attityden och skepsismen var man än kommer skulle förmodligen kunna få dom flesta att börja injicera amfetamin.
Oavsett barns och ungdomars beteende - "bra" eller "dåligt" - så finns det - ALLTID - en logik bakom. Det kommer an på oss vuxna att försöka förstå den logiken och agera därefter.
Inte sällan ställer vi i skolan "fel" krav på en del av våra elever. Ibland beror det på att vi måste (läroplaner, timplaner, kursplaner mm), ibland på att vi inte förmår mer (bristande resurser eller ork) och ibland på att vi inte förstår bättre.
Majjen
jag ser att du undertecknade inlägget med "majjen" är du lärare?
en sak jag inte förstått är hur det kan vara så svårt att komma till rätta med mobbingen i skolan? den största utgallringen sker väl genom att ganska många, av olika skäl, inte känner sig hemma i skolan som den fungerar i dag.
nu senaste någon vecka innan jul var det en ganska ung kille som hängde sig, neråt södra, sverige han var 11-12år, dom intrjuvade hans farfar som beskrev hur dom hade kämpat både med skolan och kommunen för att få hjälp med att stoppa hans plågoandar.
men vad är problemet, det har sett ut så här i årtionden
jag har haft personalansvar under större delen av mitt yrkesliv, jag har inga direkta utbildningar men jag tycker det är ganska lätt att känna av när någon kommer på efterkälke och framförallt tycker jag inte det är svårt att agera.
vad är problemet i skolan? ser man inte? vill man inte se? eller ser man och vågar inte agera?
jag var på en sådan där skolåterträff för nåt år sedan och dom jag träffade där, några stycken, som valt att bli lärare, var samtliga sådana där som på gränsen till uppviglade andra att mobbas när vi gick i skolan. dom trivdes som fisken i vattnet i skolmiljön och lyckades lite halvelakt navigera sig fram både med bra betyg och komma undan med sina tjuvnyp.
var det kanske bara en tillfällighet eller är det bara dom som under sin egen skoltid klarade av att hantera miljön (som då inte såg problemen) som återvänder, i form av lärare?
