Kul tråd detta
Några av mina erfarenheter och tankar:
Jag kör fortfarande Salomon Tech Amphibian, köpte ett nytt par på XXL häromveckan. De senare reinkarnationerna är lite mer slimmade över foten, vilket jag tycker är en nackdel. Ett skäl till att jag valde dem för länge sedan (2004) var att de var ganska stora över framfoten, vilket i kombination med hälremmen gjorde att de kunde anpassas till allt från damstrumpor till fiberpälssockar med Sealskinz eller Goretexsockar utanpå.
Under min första långvandring med lätt packning från Hemavan till Nikkaluokta 2004 sydde jag också fast den glidande hälremmen. Eftersom det är bakkappan på skon som svarar för det mesta av vriststödet (bakkappan är den "skål" som finns runt hälen) så ville jag ha det hela "stabilt" därbak och drog åt remmen.
Efter några dagar fick jag ont i ena hälsenan och skar då bort det stygnen och släppte på remmen, vilket gjorde att besvären i hälsenan försvann. Dessutom tyckte jag även allmänt att den lössläppta hälen gjorde den skon skönare att gå i, så jag klippte bort stygnen även på den andra skon. Sedan dess har jag gått med de här skorna ganska sladdrigt. Jag har dem såpass löst att jag alltid kan kränga av och på dem utan att använda snörningen (som är mycket bättre på de senaste årens modell av Techamphibian, enligt min mening).
Att skorna skall vara snabbtorkande handlar nog mest om att det innebär att de inte innehåller vatten, vilket är tungt att bära på fötterna. Som redan påpekats så är ju fötterna och skorna för det mesta småfuktiga vid normala, svenska fjällförhållanden. Dock inte alls samma slags fuktighet som man får av ha fötterna instängda med samma vatten hela dagen i ett par skodon med mextex-membran. För amerikanska förhållanden, med inlandsklimat, är det mer ofta så att man efter ett vad kan räkna med att gå flera timmar eller ännu längre i ett varmt och torrt sammanhang. Då är det naturligtvis skönt med snabbtorkande skor och strumpor.
Vikten på fötterna och betydelsen av detta för energiåtgången vid vandring är synnerligen väl dokumenterad av olika vetenskapliga försök gjorda för årtionden sedan, som regel på uppdrag av amerikansk militär. En del av de resultaten finns redovisade här:
http://www.fjaderlatt.se/2009/11/weight-on-your-feet.html
Jag har testat barfotaskor i fjällen för några år sedan och de funkade utmärkt. Min son skulle använda Merrell Trail Glove när han gick Kungsleden för några år sedan (
http://www.fjaderlatt.se/2011/09/18-years-old-18-days-and-430-kilometers.html) men skadade/överansträngde foten på en träningstur några månader innan och använde istället Techamphibian. Min personliga åsikt är att det för de flesta av oss som är uppvuxna med vanliga skor kräver ganska mycket tillvänjning för att kroppen skall dra full nytta av dem. Så personligen har jag nöjt mig med de lätta mesh-skor jag har, eftersom de fungerat så väl både på långa turer i kanadensiska ödemarker och på motsvarande i de svenska fjällen.
Tunna sulor tycker jag är ett större problem när man går på grusvägar och liknande, med småsten man trampar på hela tiden. De har en tendens att kunna penetrera tunna sulor på ett obehagligt sätt. Överhuvudtaget är gång på väg mycket annorlunda, vilket jag fick lära mig den hårda vägen på årets upplaga av Coast2Coast Sweden (
www.coast2coastsweden.com), när vi i huvudsak gick på vägar från Kalmar till Varberg. Jag, som inte haft skavsår på 10 år, fick blodiga sådana under båda främre trampdynorna. Sedan dess har jag försökt lära mig mer om hur man hindrar skavsår inför nästa års C2C.
Jörgen