Då var Jojoleden avverkad till stor belåtenhet. Dessvärre fick turen avslutas med helikopter på grund av en ordentlig förkylning hela veckan kryddad med bröstsmärtor. 19-21 juli kom det rikligt med regn. Därför valde vi att fuska och sova i Tarfalastugan natten mellan 20 och 21 juli. P.g.a. regn, dimma i Tarfalapasset och ren slöhet kom vi inte iväg förrän 13.30 på eftermiddagen 21 juli. Då hade regnet och dimman lättat något och vi gav oss iväg över stenskravel och snöfält längs Tarfalajaure.
Vi valde att släpa med stegjärn utöver vandringsstavar, något som ingen av oss ångrade. Själv tog jag dessutom med en alpinyxa. Inte nödvändigt men bra att ha om man faller och för att kontrollera snötäckets tjocklek på glaciärerna. Vi drog på oss järnen relativt omgående efter att vi kommit upp på Kebnepakteglaciären. Den var täckt med snö med undantag av de övre delarna som vi passerade på is. Här förekommer det en del sprickor och grus samt sten på isen. Sprickorna är dock varken djupa eller breda om man håller sig hyfsat nära sidomoränen. Irrar man däremot ut mot spricksystemet närmare glaciärens centrum kan det bli riktigt läskigt.
Jag tyckte att det var riktigt trevligt att gå på glaciären. Turen blev behaglig jämfört med hur jag kan tänka att det är att gå i blockterrängen på den branta sidomoränen. Kebnepakteglaciären bjöd inte på några svårigheter. Det enda jag saknade var bättre väder och bättre hälsa (förkylningen). Även om vi mestadels gick på snö skulle jag inte vilja gå här med 25 kg packning utan stegjärn. Dels p.g.a. partierna med is, dels p.g.a. lutningen.
På Tarfalapassets krön tog vi av oss järnen och gick ner efter en stig mot Svarta sjön. Därefter följde en del stenskravel med påföljande behaglig stigning på snöfält upp mot krönet efter Svarta sjön. Sedan bar det ner i Koupervagge över block blandat med snölegor, inte speciellt svårt.
Stigningen upp till passet mellan Koupervagge och Kaskasavagge var värre. Block, block och block - stora som små, alla hala på grund av regnet. Inte fanns det heller speciellt mycket snö att gå på med undantag av snöfältet som leder upp till passkrönet. Uppe på krönet fick vi i alla fall belöning för allt slit. Regnet hade upphört, dimman samt molnen lättat och vi fick en fin utsikt över Kaskasavagge med Pyramiden. Där kunde vi ana vad som väntade nästa dag. Nerstigningen i Koupervagge gick smidigt tack vare alla snöfält som vi kunde gå och glida nerför. Här hittade vi även en ganska bra tältplats för våra två tält. Vi missade tyvärr den stora tältplatsen Kaskasavagge International.
Den kalla natten med minusgrader och frost på tälten fick sin förklaring i samband med en pisspaus vid fyrasnåret på morgonen. Klart väder, vindstilla och inte ett moln på himlen - helt fantastiskt. Hade det inte varit så f-rb-nn-t kallt och tidigt på morgonen och smärtsamt i min hals hade jag definitivt gett mig iväg på en fotorunda. När klockan ringde vid sju var det fortfarande kanonväder. Perfekt tajming då Pyramidpasset, som var trippens största utmaning, skulle passeras denna dag 22 juli. Dessvärre blev vi en man kort upp till Pyramidpasset. Ulrik valde nämligen att gå genom Kaskasavagge till Sälkastugorna där vi skulle ses senare samma dag eller nästa dag.
Rickard och jag knatade i alla fall i väg mot foten av Pyramiden. Härifrån gick vi på snö hela vägen upp förutom ett parti med block just innan krönet. Det var inte speciellt brant men istället för att bära ett knappt kilo stegjärn på ryggen tog vi dem på fötterna. Sol, 20 grader i skuggan, snö och total avsaknad av vind gjorde stigningen duktigt het. Men som väntat blev vi återigen rikligt belönade på passkrönet. Perfekta vyer både åt norr och söder - Kebnekaises nord- och sydtopp, Kaskasavagge, Drakryggen, Unna Räitavagge och en massa annat. Med glädje konstaterade vi att Östra Knivglaciären inte var barsmält. Att klättra på de trasiga och branta klipporna till väster såg måttligt lockande ut, speciellt med tanke på att vi skulle gå neråt. Istället fick vi utan några som helst problem på skrå nerför snön på glaciären närmast Pyramiden. Frestelsen att sätta sig på arslet och åka utför var väldigt stor. Men min packning vägde 20 kg för mycket för en sådan nerfärd. Inte heller här skulle jag vilja gå ner utan stegjärn med den packning vi hade.
Glaciären som slickar Knivkammen var mestadels snötäckt med några mindre barsmälta partier. Här klantade jag mig och ledde oss in på ett dåligt vägval. När vi såg en kille några hundra meter ovanför oss bestämde vi oss för att gå upp och prata med honom (det var den enda mänskliga kontakt vi fick efter Jojoleden). Därför gick vi rakt upp i ett av de brantaste partierna som dessutom delvis bestod av barsmält is. Innan vi hann upp till killen såg vi hur han tappade fästet och rutschade ner något hundratal meter. Så kan det gå när inte stegjärnen är på, he, he. Efter en högljudd konversation med snubben kunde vi i alla fall konstatera att han var OK. Efter att ha grävt lite med isyxan hittade vi den troliga orsaken till killens ofrivilliga åktur. Under ett mjukt täcke låg ett lager med ca 1 dm hårdpackad isig snö följt av glaciärens isiga yta. Antagligen hade en bit av detta hårdpackade lager släppt och tagit med sig en passagerare. Vi välde att traversera för att snabbast möjligt ta oss bort från det osäkra underlaget. Utan fadäser kom vi snart till säker mark och kunde ta av oss järnen. Nöjda med att ha klarat alla tre passen på Jojoleden utan problem knallade vi de sista hundra metrarna till Unna Räitastugan och lagade en välförtjänt lunch.
Den lilla Unna Räitastugan (obemannad med två britsar) var i betydligt bättre skick än vad vi förväntat oss. Här träffade vi på en familj som skulle gå Jojoleden utan stegjärn. Vi gav dem rekommendationen att undvika våra och den fallande snubbens fotspår och i stället gå långt ner på glaciären, dvs. så långt från Knivkammen som möjligt.
Resten av dagen gick åt till att i den tryckande värmen gå ner till Sälkastugorna där vi mötte vår tredjeman Ulrik som haft en lugn och skön eftermiddag utan några glaciala äventyr. Samma eftermiddag och resten av veckan blev min förkylning sämre. Det fick till följd att topptur från Singivagge till Kebs sydtopp gick åt fanders. Istället blev det en fruktansvärt tråkig och ensam vilodag i tältet följt av helikopter till Nikkaluokta ett par dagar senare. Trots den hämmande krankheten var Jojoleden riktigt fin upplevelse som jag varmt rekommenderar. Men du, glöm inte stegjärnen...
Vi valde att släpa med stegjärn utöver vandringsstavar, något som ingen av oss ångrade. Själv tog jag dessutom med en alpinyxa. Inte nödvändigt men bra att ha om man faller och för att kontrollera snötäckets tjocklek på glaciärerna. Vi drog på oss järnen relativt omgående efter att vi kommit upp på Kebnepakteglaciären. Den var täckt med snö med undantag av de övre delarna som vi passerade på is. Här förekommer det en del sprickor och grus samt sten på isen. Sprickorna är dock varken djupa eller breda om man håller sig hyfsat nära sidomoränen. Irrar man däremot ut mot spricksystemet närmare glaciärens centrum kan det bli riktigt läskigt.
Jag tyckte att det var riktigt trevligt att gå på glaciären. Turen blev behaglig jämfört med hur jag kan tänka att det är att gå i blockterrängen på den branta sidomoränen. Kebnepakteglaciären bjöd inte på några svårigheter. Det enda jag saknade var bättre väder och bättre hälsa (förkylningen). Även om vi mestadels gick på snö skulle jag inte vilja gå här med 25 kg packning utan stegjärn. Dels p.g.a. partierna med is, dels p.g.a. lutningen.
På Tarfalapassets krön tog vi av oss järnen och gick ner efter en stig mot Svarta sjön. Därefter följde en del stenskravel med påföljande behaglig stigning på snöfält upp mot krönet efter Svarta sjön. Sedan bar det ner i Koupervagge över block blandat med snölegor, inte speciellt svårt.
Stigningen upp till passet mellan Koupervagge och Kaskasavagge var värre. Block, block och block - stora som små, alla hala på grund av regnet. Inte fanns det heller speciellt mycket snö att gå på med undantag av snöfältet som leder upp till passkrönet. Uppe på krönet fick vi i alla fall belöning för allt slit. Regnet hade upphört, dimman samt molnen lättat och vi fick en fin utsikt över Kaskasavagge med Pyramiden. Där kunde vi ana vad som väntade nästa dag. Nerstigningen i Koupervagge gick smidigt tack vare alla snöfält som vi kunde gå och glida nerför. Här hittade vi även en ganska bra tältplats för våra två tält. Vi missade tyvärr den stora tältplatsen Kaskasavagge International.
Den kalla natten med minusgrader och frost på tälten fick sin förklaring i samband med en pisspaus vid fyrasnåret på morgonen. Klart väder, vindstilla och inte ett moln på himlen - helt fantastiskt. Hade det inte varit så f-rb-nn-t kallt och tidigt på morgonen och smärtsamt i min hals hade jag definitivt gett mig iväg på en fotorunda. När klockan ringde vid sju var det fortfarande kanonväder. Perfekt tajming då Pyramidpasset, som var trippens största utmaning, skulle passeras denna dag 22 juli. Dessvärre blev vi en man kort upp till Pyramidpasset. Ulrik valde nämligen att gå genom Kaskasavagge till Sälkastugorna där vi skulle ses senare samma dag eller nästa dag.
Rickard och jag knatade i alla fall i väg mot foten av Pyramiden. Härifrån gick vi på snö hela vägen upp förutom ett parti med block just innan krönet. Det var inte speciellt brant men istället för att bära ett knappt kilo stegjärn på ryggen tog vi dem på fötterna. Sol, 20 grader i skuggan, snö och total avsaknad av vind gjorde stigningen duktigt het. Men som väntat blev vi återigen rikligt belönade på passkrönet. Perfekta vyer både åt norr och söder - Kebnekaises nord- och sydtopp, Kaskasavagge, Drakryggen, Unna Räitavagge och en massa annat. Med glädje konstaterade vi att Östra Knivglaciären inte var barsmält. Att klättra på de trasiga och branta klipporna till väster såg måttligt lockande ut, speciellt med tanke på att vi skulle gå neråt. Istället fick vi utan några som helst problem på skrå nerför snön på glaciären närmast Pyramiden. Frestelsen att sätta sig på arslet och åka utför var väldigt stor. Men min packning vägde 20 kg för mycket för en sådan nerfärd. Inte heller här skulle jag vilja gå ner utan stegjärn med den packning vi hade.
Glaciären som slickar Knivkammen var mestadels snötäckt med några mindre barsmälta partier. Här klantade jag mig och ledde oss in på ett dåligt vägval. När vi såg en kille några hundra meter ovanför oss bestämde vi oss för att gå upp och prata med honom (det var den enda mänskliga kontakt vi fick efter Jojoleden). Därför gick vi rakt upp i ett av de brantaste partierna som dessutom delvis bestod av barsmält is. Innan vi hann upp till killen såg vi hur han tappade fästet och rutschade ner något hundratal meter. Så kan det gå när inte stegjärnen är på, he, he. Efter en högljudd konversation med snubben kunde vi i alla fall konstatera att han var OK. Efter att ha grävt lite med isyxan hittade vi den troliga orsaken till killens ofrivilliga åktur. Under ett mjukt täcke låg ett lager med ca 1 dm hårdpackad isig snö följt av glaciärens isiga yta. Antagligen hade en bit av detta hårdpackade lager släppt och tagit med sig en passagerare. Vi välde att traversera för att snabbast möjligt ta oss bort från det osäkra underlaget. Utan fadäser kom vi snart till säker mark och kunde ta av oss järnen. Nöjda med att ha klarat alla tre passen på Jojoleden utan problem knallade vi de sista hundra metrarna till Unna Räitastugan och lagade en välförtjänt lunch.
Den lilla Unna Räitastugan (obemannad med två britsar) var i betydligt bättre skick än vad vi förväntat oss. Här träffade vi på en familj som skulle gå Jojoleden utan stegjärn. Vi gav dem rekommendationen att undvika våra och den fallande snubbens fotspår och i stället gå långt ner på glaciären, dvs. så långt från Knivkammen som möjligt.
Resten av dagen gick åt till att i den tryckande värmen gå ner till Sälkastugorna där vi mötte vår tredjeman Ulrik som haft en lugn och skön eftermiddag utan några glaciala äventyr. Samma eftermiddag och resten av veckan blev min förkylning sämre. Det fick till följd att topptur från Singivagge till Kebs sydtopp gick åt fanders. Istället blev det en fruktansvärt tråkig och ensam vilodag i tältet följt av helikopter till Nikkaluokta ett par dagar senare. Trots den hämmande krankheten var Jojoleden riktigt fin upplevelse som jag varmt rekommenderar. Men du, glöm inte stegjärnen...
