• Obs! Tänk på att om du lägger ut din epostadress eller telefonnummer i forumet finns risken att de snappas up och används för spambrev och dylikt. För att slippa detta kan du istället be intresserade att kontakta dig via funktionen "Skicka epost till..." som finns i menyn man får få man klickar på ditt namn vid foruminlägget.

Jag tror inte jag vill ha barn - nån som känner samma?

Jag är en 34-årig friluftsaktiv tjej med ett bra jobb som inte tycker om barn och inte tror att jag vill ha några egna. Nån som känner detsamma? Är det ok? Inte om man tror sin omgivning som ständigt frågar när det är dags och som överöser en med historier om sina egna underbara barn och hur FANTASTISKT det är.
Kul för er, men jag tror inte jag vill ha några egna. Jag vill kunna sova en helgmorgon (om jag för en gång skull bestämmer mig för att inte vara ute i naturen vid kl 9), jag vill komma hem trött från jobbet utan att först behöva hämta en (eller flera) skrikande odjur som omedlebart måste ha mat, innan de skall läggas. Jag vill inte behöva stanna hemma från jobbet med sjuka ungar, och dessutom själv drabbas av div. förkylningar och magsjukor i omgångar. Jag vill inte heller riskera att få ett svårt sjukt/handikappat barn, visst, de flesta blir helt normala, men vad skjutton gör man om inte blir så? Ingen reklamationsrätt vad jag vet...
Det stora problemet i sammanhanget är väl att min man vill ha barn! Jämställdhet i all ära, men jag är ganska övertygad om att det är kvinnan (mamman) som får dra det tyngsta strået till stacket. Inte minst eftersom han har ett så "viktigt" jobb som mest alltid är svårt att vara hemma från.
Det enda som oroar mig är risken att jag kommer ångra mig om 20 år eller så. Jag tycker det verkar ganska trevligt att ha vuxna barn, men det är ju svårt att komma dit utan att först behöva genomlida småbarnsår, skolår och tonår... Nån som har samma funderingar?
 
Antagligen tack vare att jag fått en superb numera vuxen brorsdotter har jag själv klarat mig från den ohälsosamma driften att skaffa barn. Det underlättade väl också att min lyckligt njurtransplanterade fru har en ärftlig njurskada som det vore oansvarigt föra vidare.

Tyngsta skälen mot att skaffa barn är väl annars att planeten redan är överbefolkad och att barnen kommer att utstå stort lidande i det kommande Stora Kriget. Nästa världskrig har förutsättningar bli värre än det senaste. För folkvandringarna har ökat utsikterna för samtidiga inbördeskrig inom främst dom enskilda europeiska länderna.

Bokrekommendation
Slaughterhouse-Five; or, The Children's Crusade: A Duty-Dance With Death is a 1969 novel by Kurt Vonnegut ...
(från http://en.wikipedia.org/wiki/Slaughterhouse-Five )

Låter jag pessimistisk? Nja, jag tycker ju världen är väldigt intressant. :)
 
barnfri; sa:
Nån som har samma funderingar?
Nä, kanske inte samma. Men väl funderingar i samma riktning... Lite åt Mellpats håll, men mer relaterat till smältande glaciärer, ny teknik, befolkningsökning - snarare miljöfrågan än krig.
(Jag befarar, lätt dramatiserat: "- Mitt kära barn; på vår tid hade vi fantastisk glaciärskidåkning, hur är det, har du hört talas skidåkning?")

Men å andra sidan hoppas jag fortfarande romantiserat på blind & stark kärlek, en sådan som gör att jag inget annat vill än att producera små kopior av min käresta, och se dem växa.
(Med ett visst gnagande dåligt samvete...)


I övrigt har ju Öringen en viktig poäng! :)


(Tre svar, från tre killar. Som vanligt i tjejforum alltså. Appropå jämlikhet? Nä, den diskussionen lämnar vi gärna därhän denna gången.)
 
Varför vara beroende av andras àsikter? I ting som enbart rör ens eget liv bör vál var och en ta de beslut dessa anser vara mest lámpligt, oavsett dagens râdande "sanningar". Vem sade att nâgot màste vara "det normala" bara för att en majoritet anser sâ?

(Jag tänkte just nu pâ Meindl Island Pro, men det är ju även överförbart pà denna frâga) ;-)
 
Malindo; sa:
Vem sade att nâgot màste vara "det normala" bara för att en majoritet anser sâ?

Ingen och ändå alla?! ;)

Nåväl, om trådstartaren känner sig lite ensam i sina åsikter så kan hon ju få stöd eller andras funderingar, det har hon ju bett om.

Cruxet är väl helt enkelt att snubben vill annat. Tufft läge säger jag...

Men visst tusan får man göra som man själv vill.
 
Om anledningen till att skaffa barn är att det är obekvämt och att det inkräktar på ens möjligheter att göra andra "roliga" saker så förutser jag ju vissa risker att man ångrar sig. I ett senare skede i livet kanske man ändrat inställning, samt att man kanske i det skedet tycker att de "fördelar" man hade tidigare av att inte skaffa barn väger lätt, eftersom dessa fördelar just är historia.

Jag kan dock mycket väl tänka mig att man kan bibehålla sin inställning att inte skaffa barn livet igenom.

Det största problemet är dock sannolikt att om man i ett parförhållande har diametralt olika inställning i frågan; så tror jag att båda, eller åtminstone den ena, förlorar på att man fortsätter sin relation.

Bitterhet från den som "berövats" förmånen att vara småbarnsförälder samt ha vuxna barn senare i livet, kan ju bli nåt som förpestar både livet och förhållandet från medelåldern och uppåt.

Personligen är jag glad att jag har barn, det var roligare än jag direkt föreställt mig, men det är ju en subjektiv ståndpunkt.

En mindre subjektiv ståndpunkt är möjligen att jag är glad att mina föräldrar skaffade barn.

Jag tror rent allmänt att man hittar väldigt få som (öppet) ångrar att de skaffat, resp inte skaffat, barn.
 
olle11; sa:
Cruxet är väl helt enkelt att snubben vill annat. Tufft läge säger jag...

Ojsan, jag láste visst lite slarvigt och sâg ej detta dilemma. Klart att läget i detta fall är bra mycket mer delikat.

Om man inte vill ha barn för att man inte gillar barn och ser som prioritet att sova ut om morgnarna, sà är det nog dock som sâ att man kanske ska undvika att skaffa? Barn i huset medför ju i allmánhet ganska dramatiska förándringar i livet och i ens dagliga vanor och aktiviteter. Vet man pà förhand att man inte kan tolerera detta bör man sákerligen tänka tvenne gànger.

Dock, av erfarenhet kan jag säga att man vánjer sig ganska snabbt vi det nya, och att livet pà intet sett tar slut nár man fàr barn.. det blir helt enkelt lite annorlunda.. och omväxling lär ju förnöja
 
samma funderingar...

Jodu, jag känner igen det där. Jag hade bestämt mig redan när jag var ganska ung - inte ens 20. Lite på grund av det som redan skrevs - det finns redan tillräckligt många människor på jorden för mitt tycke, så jag behöver inte bidra för artens överlevnad - och jag vill inte bidra till att ännu fler arter trängs undan, miljön förstörs osv. Om jag ändå hade ångrat mig hade jag valt att adoptera ett barn istället. Jag har inget behov av att föra just mina gener vidare. Just den punkten verkar vara väldigt viktigt för somliga. Mina föräldrar trodde alltid att de där fasonerna skulle växa bort - för dom är barnbarn "livets efterrätt". Jag får väl inte barn för mina föräldrars skull!! Och jag har sett många gånger mina vänner råka ut för fullständig "hjärntvätt" efter att de fått barn. Helt plötsligt har de ett fullständigt nytt uppslukande liv och allt "gammalt" - gamla barnlösa vänner inklusive glöms bort, bara barnet existerar! Jag ser inget positivt i att ha barn heller. Det lär finnas, men sett utifrån kan det inte vara så många ljuspunkter i att bli livegen som vuxen för ett barns skull - för det blir man. Och tänker man annorlunda är man en dålig föräldrar.

OK, det finns många som tycker jag fått allt om bakfoten, det må vara så, men jag vet att jag skulle inte fixa det! Jag har full respekt för de som ändå väljer att skaffa barn! Och jag är innerlig tacksam över att få leva i ett samhälle däe man är fri att välja bort barn också! Det ÄR frivillig! Men om den ena i ett partnerskap vill ha och den andre inte blir det konflikter förr eller senare. Och om den ene ger sig för den andres skull kan det också bli det...sen: om du ändå väljer att få barn kommer hormonerna se till att du gillar läget. Jag har förstått att det fungerar så....oavsett vad man tyckt innan. Det betyder ändå inte ens själsliga död att behöva prioritera annorlunda i sisådär 20 år - och har man tur och lägger upp det skickligt kan man få barn som delar ens intressen, t ex friluftsliv och få det man velat ha ändå....

Annars får du i 6-7 år fram hävda att du inte är mogen för barn - och efter det lugnt säga att du avstår för du känner att barn förtjänar unga föräldrar, du vill ju inte bli pensionär samma år när ungen äntligen slutar gymnasiet!Plus att riskerna för barn och mor ökar markant när man kommit över 40...*s*

Nä, vill du inte så stå på dig!
Och gå heller inte på det att man ska ha barn för de ska hjälpa en när man är gammal - det funkar inte på det viset....då sitter de gamla och känner att de inte vill vara till besvär, eller så bor barnen långt borta - eller så har de barn själva och hus och jobb så de hinner inte.....
 
Om jag hade din inställning och din man och fick de barn du tror att du kommer få skulle jag också undvika att skaffa barn ;)

Själv hade jag liknande funderingar innan jag skaffade barn, men har i efterhand insett att de är ganska naiva (eller... jag visste redan då att de var naiva). Man har helt enkelt ingen aning innan man har skaffat barn.
Det kan låta larvigt och klyschigt, men att låta barnfria nyss vuxna människor fundera på om det är "värt" det eller inte är som att låta en guldfisk fundera på om fjällvandring är kul eller inte. :)

Du kan trösta dig med att om du verkligen känner sådär och fokuserar så mycket på vilka nackdelar ett barn ger dig så ska du nog inte skaffa barn. För barnens skull. Alla människor är inte ämnade att vara föräldrar, och att själv inse det är stort.

Fall inte för grupptrycket - det är du som bestämmer vem du är.

/Martin, pappaledig
 
Jag har en son som nu är vuxen.
Hade absolut ingen längtan efter barn,men är glad att jag fick honom när han väl fanns där,skulle inte vilja vara utan.Hr dock bestämt avstått från att skaffa fler.
Förstår precis dina tankegångar ang ha /inte ha barn.
Det är väl "bara" att tänka över hur man vill leva livet.
Å andra sidan kan man visst fortsätta vara aktiv med träning,friluftsliv etc även med barn,men det är väl inte enbart det dina tankar handlar om.
Det är väl lika "ego" att vilja skaffa barn som att avstå;"vad har just jag som är så viktigt att föra vidare".
 

Liknande trådar


Vandrat på ett platåberg? Upptäck Billingens unika landskap!

Njutvandra året om i fantastisk natur med böljande sluttningar och dramatiska klippavsatser – bara ett stenkast från Skövdes centrum.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg