Jag är en 34-årig friluftsaktiv tjej med ett bra jobb som inte tycker om barn och inte tror att jag vill ha några egna. Nån som känner detsamma? Är det ok? Inte om man tror sin omgivning som ständigt frågar när det är dags och som överöser en med historier om sina egna underbara barn och hur FANTASTISKT det är.
Kul för er, men jag tror inte jag vill ha några egna. Jag vill kunna sova en helgmorgon (om jag för en gång skull bestämmer mig för att inte vara ute i naturen vid kl 9), jag vill komma hem trött från jobbet utan att först behöva hämta en (eller flera) skrikande odjur som omedlebart måste ha mat, innan de skall läggas. Jag vill inte behöva stanna hemma från jobbet med sjuka ungar, och dessutom själv drabbas av div. förkylningar och magsjukor i omgångar. Jag vill inte heller riskera att få ett svårt sjukt/handikappat barn, visst, de flesta blir helt normala, men vad skjutton gör man om inte blir så? Ingen reklamationsrätt vad jag vet...
Det stora problemet i sammanhanget är väl att min man vill ha barn! Jämställdhet i all ära, men jag är ganska övertygad om att det är kvinnan (mamman) som får dra det tyngsta strået till stacket. Inte minst eftersom han har ett så "viktigt" jobb som mest alltid är svårt att vara hemma från.
Det enda som oroar mig är risken att jag kommer ångra mig om 20 år eller så. Jag tycker det verkar ganska trevligt att ha vuxna barn, men det är ju svårt att komma dit utan att först behöva genomlida småbarnsår, skolår och tonår... Nån som har samma funderingar?
Kul för er, men jag tror inte jag vill ha några egna. Jag vill kunna sova en helgmorgon (om jag för en gång skull bestämmer mig för att inte vara ute i naturen vid kl 9), jag vill komma hem trött från jobbet utan att först behöva hämta en (eller flera) skrikande odjur som omedlebart måste ha mat, innan de skall läggas. Jag vill inte behöva stanna hemma från jobbet med sjuka ungar, och dessutom själv drabbas av div. förkylningar och magsjukor i omgångar. Jag vill inte heller riskera att få ett svårt sjukt/handikappat barn, visst, de flesta blir helt normala, men vad skjutton gör man om inte blir så? Ingen reklamationsrätt vad jag vet...
Det stora problemet i sammanhanget är väl att min man vill ha barn! Jämställdhet i all ära, men jag är ganska övertygad om att det är kvinnan (mamman) som får dra det tyngsta strået till stacket. Inte minst eftersom han har ett så "viktigt" jobb som mest alltid är svårt att vara hemma från.
Det enda som oroar mig är risken att jag kommer ångra mig om 20 år eller så. Jag tycker det verkar ganska trevligt att ha vuxna barn, men det är ju svårt att komma dit utan att först behöva genomlida småbarnsår, skolår och tonår... Nån som har samma funderingar?