Inställningsproblem

[malmqvist52]

Ska man råda nybörjare att köpa tunga och styva telemarkspjäxor som Crispi eller kan man rekommendera lättare typer för åkning med fast häl?

Är inte en medelväg bra? Inte tunga och och styva telemarkspjäxor och inte sladdriga motionsskidåkningspjäxor.

Vågar man rekommendera löshäl skrillor till nybörjare? Somliga påstår efter flera års åkning att de är mycket mer svåråkta än den traditionella typen med fast häl. Andra däremot tycks klara dem direkt utan någon specialträning alls.

Jag skulle nog absolut rekommendera nybörjare at köpa fasthälsskridskor.
Kanske framförallt för prisets skull- Möjan går ju att få tag på ibland för 400 och aldrig under 600. Pjäxa -
någon skridskopjäxa som brukar säljas med. Jag skulle tro att priset inte överstiger 1000 och 800 kan räcka.

Snabbindning blir ju lite dyrare - 1200 för lundhags så plus sko blir det 2000

detta skall jämföras med att köpa en löshässkridsko som går att ställa in isidled + bindning profil 1700
dock rekommenderas pilotbindingen av forumexpertisen och den är nog lite dyrare
och sko ca 2000

Dvs fast häl kostar ca 1500-2000 och lös häl runt 3500-4000.

Sedan har jag iofs köpt ett par löshälsskridskor på rea och tänker använda skor med en rottefella bcbinding på dem, om/när nu isen kommer. Detta är dock inget som expertisen rekommenderar.

Det andra skälet till att rekommendera fast häl är att vissa hävdar att lös häl är svårt att åka med under svåra och skravliga isförhållanden (jag har ej testat löst än så jag har inga egna erfarenheter ).

Man kan kanske också tänka på att man blir definitivt inte blir utskrattad ute i landet om man har fast häl.
Jag skulle uppskatta andelen med fast häl i icke storstadsregioner som t.ex. Karlskrona Jönköping Motala eller Luleå till ca 80%.

Fast i Stockholm vågar jag väl inte komma med fast häl, eller? ;-)

Mvh

 

[pausch]

Re: Re: Re: Re: Re: Javisst...

Dock finns det ett gäng traditionalister som opponerar sig. Detta är inget unikt för skridskoåkning utan förekommer inom många andra aktiviteter: när folk kommer på nya sätt att göra saker dyker traditionalisterna upp och säger "....men så SKA man ju inte göra....". Sett ur sitt snäva perspektiv har traditionalisterna förstås rätt - stakåkarna kommer t.ex. knappast att ta några olympiska medaljer eller andra jämförbara utmärkelser.

För ganska precis tre år sedan inträdde jag i långfärdsskridskoåkningens underbara värld, så jag kallar mig inte traditionalist. Däremot är jag mycket intresserad av skridkoåkning i många former, både på naturis, ovalbana och på asfalt. Jag är inte heller ute efter olympiska medlaljer men en intressant aspekt är hur man åker effektivt, så att en hel dags tur på isen blir en säker och skön upplevelse.

Två saker framstår för mig som tydliga i frågan om stakåknig
1) Säkerhet. Pikspetsen är vass och kan tillfoga skada på många sätt. Primära syftet är ju att pika, men när detta inte görs så är det bättre ju mindre pikspetsen flyger omkring bland gruppens deltagare.

Att man inte ska vifta med de vassa spetsarna hur som helst (i synnerhet om någon annan är nära bakom en) är en självklarhet. Men hur stor är denna risk egentligen? Att folk plurrar händer ju titt som tätt. Och att åkare faller på isen, kanske i hög fart, och ådrar sig benbrott eller andra skador hör man också talas om. Men hur ofta har det hänt att någon faktiskt har blivit skadad av stick från någon annans pik eller stav? Jag kan inte påminna mig att jag hört om någon sådan händelse - kan du?

2) Effektiviteten. En stakåkare är mindre effektiv än en skridskoåkare,

En rättelse: stakåkaren är faktiskt också skridskoåkare. Jämför med skidor: inte kallar du en skidåkare för "skidåkare" enbart om han avstår från att använder stavarna?

Här säger du att man är starkare om man bara åker med benen än om man även använder armarna, men det borde rimligen, för en given åkare, vara tvärtom. Även många åkstarka tar till stavarna i t.ex. kraftig motvind (vilket de borde låta bli med om stavarna minskar åkstyrkan). Det kanske är riktigare att istället säga t.ex.: "En som är åkstark känner mindre behov av att använda stavarna än en som är åksvag" - det låter betydligt rimligare.

och kommer i det långa loppet att orka mindre.

Den saken är enkel att hantera: man åker i så fall kortare dagsetapper. Det är väl fråga om njutning snarare än tävling, eller?

...men som mångårig skridskoledare kan man ju inte sätta igång och försöka uppfostra deltagarna. Var och en ska väl odla sin individuella åkstil.

Jag går själv ledarutbildning inom FF's regi i Stockholm. Naturligtvis har jag inte speciellt lång erfarenhet, i jämförelse med många andra på detta forum, men varje gång jag stöter på deltagare i mina grupper som stakar så diskuterar jag detta med dem.
Jag förklarar hur ett skridskoskär fungerar, och varför stakning i det långa loppet minskar deras möjligheter till en effektiv åkning, och därigenom en skönare tur och mer njutbar upplevelse. Naturligtvis är en persons åkstil inget som förändras över en natt, det tar lång tid, men om man inte har målet klart för sig så blir man inte heller bättre som åkare. Jag har aldrig under dessa diskussioner träffat på någon som varit missnöjd med att jag tagit upp detta. Tvärtom märker jag ett stort intresse bland deltagare att diskutera skrikskoteknik, och en vilja att lära sig mer.

En orsak till att stakåkningen börjar bli vanligare tror jag delvis kan spåras till många försäljare på stora sportkedjor, som rekommenderar stakåkning till folk som köper sin första utrustning.

Vilket inte är så konstigt: stavarna gör det säkert lättare att komma igång för den som från början inte har en fullgod balans.

Annars tycker jag du verkar ha en bra attityd mot stakåkarna - sedan får var och en avgöra om han/hon vill göra staklös åkning till sitt mål eller inte. Alla tycker inte maximal effektivitet är nödvändigt.

 

[Tommy E]

Rättelse om "landet" i Luleå

Jag skulle uppskatta andelen med fast häl i icke storstadsregioner som t.ex. Karlskrona Jönköping Motala eller Luleå till ca 80%.

Jag skulle nog vilja påstå att andelen som kör löshäl här uppe i Luleå är större jämfört med vad jag har sett ute på isarna söderut (främst västsverige). Det är egentligen rätt naturligt eftersom de flesta med skridskointresse även åker skidor regelbundet och därför redan har skejtpjäxor eller BC-skor. Jag har själv löshäl för både BC och skejt beroende på om och hur det ska skidas ut till iskanten eller inte. En följd av det grundläggande skidintresset blir automatiskt att även stavar är populärt.

Jag skulle inte vara så orolig för att använda Rottefellas BC-bindning även om del tycks ha sämre erfarenheter än jag. Plurrade igår och det funkade bra att öppna och stänga bindningen trots att det var -13 i luften. Däremot så skulle jag nog välja bort pilotbindingen. Den bakre pinnen/låsningsanordningen strular rejält om de fastnar snö/is. Och det har det gjort alla tre turer i år där den bindningen har varit representerad i åkgänget. Kanske är den bättre att åka med(?) men det vet jag inget om (jag kör med R3 istället som skejtbindning).

/Tommy

 

[Palle_Z]

Re: Re: Re: Re: Re: Re: Javisst...

2) Effektiviteten. En stakåkare är mindre effektiv än en skridskoåkare,

En rättelse: stakåkaren är faktiskt också skridskoåkare. Jämför med skidor: inte kallar du en skidåkare för "skidåkare" enbart om han avstår från att använder stavarna?

Korrekt, däremot är inte en stakåkare en skrinnare.

-Palle

 

[pekvirk]

Re: Rättelse om

Däremot så skulle jag nog välja bort pilotbindingen. Den bakre pinnen/låsningsanordningen strular rejält om de fastnar snö/is. Och det har det gjort alla tre turer i år där den bindningen har varit representerad i åkgänget. Kanske är den bättre att åka med(?) men det vet jag inget om (jag kör med R3 istället som skejtbindning).

/Tommy

Därför jag har SNS-profilbindningen med pilotpjexor, ju mera rörliga delar desto mera problem. Och det är lika bra åka som pilotbingningen.

 

[dabac]

Re: Re: Re: Re: Re: Re: Javisst...

...Att man inte ska vifta med de vassa spetsarna hur som helst ...är en självklarhet. Men hur stor är denna risk egentligen? ...hur ofta har det hänt att någon faktiskt har blivit skadad av stick från någon annans pik eller stav? Jag kan inte påminna mig att jag hört om någon sådan händelse ...

På tåget på väg ut till isen för ett par år sen satt jag mittemot en kvinna som höll stavarna upprätt med spetsarna uppåt framför sig. Senare tappade hon av någon orsak greppet och stavarna välte mot mitt håll. Ena staven träffade strax under ögat med tillräcklig kraft för att blodvite skulle uppstå.
En sån skada på en knoge, ett knä eller en armbåge hade jag väl knappast bekymrat mig för, men det blev litet obehagligt när det var så nära ögat. 2 cm högre och betydligt mer än dagens utflykt hade blivit förstörd...
Jämfört med det var jag närmast lättad över att bara sitta och blöda litet på ett pendeltåg.

 

[sigvard]

Pikfri riskfaktor

En annan risk som måste beaktas är följande:

Åkning utan pik är direkt farligt för somliga. När stakåkningen förbjöds i en klubb inträffade en omkullkörning med armbrott. Den som vurpade var en erfaren åkare utan tillräcklig balans för åkning i klassisk stil. Förbudet hävdes lyckligtvis.
Som ledare måste man ha i åtanke, att en del åkare aldrig kan lära sig att undvara pikarna trots mångårig träning. Alla kan inte! Balansförmågan är till viss del medfödd.
För oss ledare att det därför angeläget att fördomsfritt hjälpa turdeltagare att på ett tidigt stadium utveckla en effektiv stakåkning med så bra skär som möjligt. De är inte hjälpta av hurtiga uppmaningar till pikfri åkning (och ska absolut inte pikas för detta ).

 

[pausch]

Re: Re: Re: Re: Re: Re: Re: Javisst...

2) Effektiviteten. En stakåkare är mindre effektiv än en skridskoåkare,

En rättelse: stakåkaren är faktiskt också skridskoåkare. Jämför med skidor: inte kallar du en skidåkare för "skidåkare" enbart om han avstår från att använder stavarna?

Korrekt, däremot är inte en stakåkare en skrinnare.

-Palle

Stämmer - och de flesta benåkare är heller inga skrinnare. Nationalencyklopedins ordbok säger:

skrinnare - person som åker skridskor vanl. på tävlingsnivå.
Hist.: sedan 1874

Som tur är måste man inte vara skrinnare för att kunna njuta av långfärdsskridskoåkning.....


Ordet "skrinna" är bildat av ordet "skrida". Från 1635 betydde "skrinna" ungefär "åka kana" i vissa svenska dialekter. Från 1772 har ordet använts i betydelsen "åka skridsko".


[Ändrat av pausch 2007-01-08 kl 20:02]

 

[Sarvi]

Re: Re: Re: Re: Re: Re: Re: Javisst...

2) Effektiviteten. En stakåkare är mindre effektiv än en skridskoåkare,

En rättelse: stakåkaren är faktiskt också skridskoåkare. Jämför med skidor: inte kallar du en skidåkare för "skidåkare" enbart om han avstår från att använder stavarna?

Korrekt, däremot är inte en stakåkare en skrinnare.

-Palle

Ah, men varför inte sätta upp ett fullfjädrat kastsystem? Jag föreslår följande klassbenämningar:

Skrinnarkung
Skridskodrottning
Skridskoprinsessa
Skridskomästare
Skridskokonstnär
Skridskomatador
Skrinnare
Skridskoman (finns det gott om här)
Skridskofarare
Skridskoåkare
Skridskogångare
Pöbel

Samtliga förslag finns under uppslagsord Skridsko resp. Skrinnare i SAOB. Samtliga (utom den sista) betyder egendomligt nog "person som åker skridsko", och så egalitär nomenklatur kan vi ju inte ha. Leve kontrarevolutionen, Gud bevare Konungen och Fosterlandet!



[Ändrat av Sarvi 2007-01-08 kl 20:42]

 

[Palle_Z]

Utmärkt förslag, det som dock inte finns i SAOB är fälklubbare eller fälmästare eller liknande. Var i hierarkin skall denna person inordnas? Kanske behövs det en dubbelknuffarkategori också.

-Palle

 

[malmqvist52]

Re: Rättelse om

Jag skulle uppskatta andelen med fast häl i icke storstadsregioner som t.ex. Karlskrona Jönköping Motala eller Luleå till ca 80%.



Jag skulle nog vilja påstå att andelen som kör löshäl här uppe i Luleå är större jämfört med vad jag har sett ute på isarna söderut (främst västsverige).

Ok. Luleå vet jag ju inte så mycket om. Tackar.

Det kan hända att jag är fel ute ang. t.ex Småland också. Där åker de ju också en hel del skidor. Det känns dessutom som andelen med lös häl ökar stadigt.

T o m jag har ju köpt.

Det är egentligen rätt naturligt eftersom de flesta med skridskointresse även åker skidor regelbundet och därför redan har skejtpjäxor eller BC-skor. Jag har själv löshäl för både BC och skejt beroende på om och hur det ska skidas ut till iskanten eller inte. En följd av det grundläggande skidintresset blir automatiskt att även stavar är populärt.

Jag skulle inte vara så orolig för att använda Rottefellas BC-bindning även om del tycks ha sämre erfarenheter än jag. Plurrade igår och det funkade bra att öppna och stänga bindningen trots att det var -13 i luften. Däremot så skulle jag nog välja bort pilotbindingen. Den bakre pinnen/låsningsanordningen strular rejält om de fastnar snö/is. Och det har det gjort alla tre turer i år där den bindningen har varit representerad i åkgänget.

Mycket intressant!
Min BC-binding skulle ju vara i princip värdelös för någon månad sedan. medans tvärtom pliotbindningen bvar överlägsen i alla hänseenden, speciellt detta.

Kanske är den bättre att åka med(?)

Det blir antagligen mindre vikt med pilot än med BC och det är ju viktigt för de som jagar tiondelar. Men då skulle det ju vara bättre med profil då (lika smärt och mindre problem).
Jag undrar hur pass tunga lundhagspjäxorna är. Är de inte tyngre än mina fasthälspjäxor så borde det väl inte vara några problem.

men det vet jag inget om (jag kör med R3 istället som skejtbindning).

/Tommy

Ok så om Du( och Pekka) har rätt så borde det ju gå alldeles utmärkt att köpa ett paket med BC-binding och tillhörande pjäxa.
Och gärna på rea denna vintern precis som jag gjorde. (900 för blå+bc)
*eller*
om man vill ha racing/lågvikt så köper man profil eller R3.
Kanon! Skulle inte idealet att köpa för nybörjaren då vara något av ovanståene plus en mekanism för att fästa hälen vid behov?

Dessutom tycker jag att utbudet på traditionella fasthälspjäxor inte är det allra bästa. Det finns väl i princip bara en som de säljer överallt. Och jag är tveksam om just den skulle passa mina fötter.
Mvh

 

[malmqvist52]

Re: Pikfri riskfaktor

För oss ledare att det därför angeläget att fördomsfritt hjälpa turdeltagare att på ett tidigt stadium utveckla en effektiv stakåkning med så bra skär som möjligt. De är inte hjälpta av hurtiga uppmaningar till pikfri åkning (och ska absolut inte pikas för detta ).

Det är väl ingen som sagt att man skall åka helt utan pikar.

Det är väl som med fristilsskidåkning. Alla har ju stavar där med. Med de används inte vid utförslöpor( motsvarande vindstilla och medvind + motvind i varierande grad) medan de används i t ex uppförsbacke. (motsvarande tuff motvind).

Det diskuterades förrestent tom på tour de ski i helgen att vid mycket extrem uppförsbacke så funkar inte ens skating för alla och att det spekulerades om de skulle sätta på någon slags stighudar ( fast detta har nog ingen motsvarighet imom skridskon, eller? kanske i extrem motvind?)
Mvh