Det Erik skriver är ju lite intressant.
Jag har onsightat nån led, som jag en vecka senare klättrat som tvåa, och då haft större problem och inte riktigt kunnat begripa hur jag kunde leda den tidigare.
Nog för att det finns bra och dåliga dagar, men till stor del handlar det nog om att när man ibland toppar, eller är andreman, så överkskattar man skillnaden till att leda. I det läget är det risk att man tycker "hm... måste nog vänta lite med att leda... kanske ska toppa minst en gång till för att känna att jag har marginalen..." Den marginalen kanske aldrig infinner sig och behövs antagligen inte heller. Skillnaden mellan att lägga kil och klippa bult kan ju f ö vara stor eller nästan obefintlig. I visa handjamsprickor t ex kan man ju lägga kammar tätare än någon nånsin skulle bulta, och såna placeringar brukar inte heller tära på psyket. I det läget är ju skillnaden till topprep nästan bara racket.
Sen finns det ju leder där man pliktskyldigt lägger kilar, och där varannan (glest placerade) kil dessutom är högst tvivelaktig. Såna leder klättrar man troligen i förvissningen om att risken för ett fall nästan är teoretisk.