Vi är väl alla vuxna människor? Därmed förväntas ha och ta eget ansvar både för handlingar och känslor.
Där håller jag inte med dig. Handlingar ja, men inte känslor.
Om vi människor hade full kontroll på våra känslor så skulle inte diagnoser som ångest, depression, fobier och liknande finnas.
Det är fullkomligt empatilöst att säga att den som känner sig mobbad eller deprimerad bär ansvaret för sina känslor. Det blir som att skuldbelägga offret.
En sak jag brukar göra när det handlar om diskussioner med vitt motsatta åsikter är att låta bli att försöka övertyga motparten. Vissa är så låsta i sina åsikter att de inte kan ta till sig argument. I de lägena lägger jag främst fram mina argument för andra som läser i tråden (man får betänka att om det är 10 som skriver i en tråd är det kanske 100 som läser den). Det innebär då att förr eller senare släpper jag diskussionen: Argumenten har lagts fram, det är upp till var och en att bedöma vilka argument som verkar mest rimliga.
(Men jag är ju inte ofelbar, så ibland drar debatten iväg innan jag inser att jag borde släppt det.)
Det är också viktigt att vara medveten om att skriftlig kommunikation saknar mycket. Jag tror man brukar säga att bara 30% av informationen går fram, 70% går förlorat. Det innebär t.ex. att ens egen sinnesstämning påverkar hur man tolkar andras ton. Är jag är så tolkar jag andra som arga, fast de kanske inte alls är arga.
Där är ett bra knep att vänta med att kommentera, då har man kanske själv lugnat ner sig och läst andras kommentarer. (Även där händer det att jag själv felar, man har bråttom och skriver en snabb kommentar, där kanske motparten sen också missuppfattar tonfallet.)
En annan sak är att vissa hänger upp sig mer på vem som säger nåt än vad som sägs. Även om argumentet är helt korrekt så sågar man det på grund av vem som lägger fram det.
Jag själv tänker sällan på vems inlägg det är jag kommenterar, jag fokuserar på vad som står i det.