Höjdrädsla kan det komma med stigande ålder

Har ej upplevt någon större höjdrädsla tidigare men nu vid sista etapp upp på Bessegen i Norge började benen lätt att skaka trodde det först berodde på genomvåta känger och frynings skakningar efter ofrivilligt dopp med kläder på vid vattenhämtning 2 dag före i Bessvattnet ca +5 gr C.
Ev fortfarand lite omskakad av doppet mnen troligen höjdrädsla då det var någon meter från markeradd led till några hundra meter stup.
Jag provade 2 gånger med lite rast mellan men bestämde mig för att det var nog.
Jag hade försökt nå toppen på Glittertind veckan före och led gick även då nära minst 100 m stup ner på en Glaciär jämte leden upp några meter ifrån även här.
Då vände jag av rädsla att bli kvar på berget då det blivit sen start och månen var uppe och det börjat bli kvällsdimma till och från och flera timmar ned på blockterräng till tältet.
Denna gång vände först efter andra känsla av att det var dags att avbryta ,jag gick själv och inga andra var på berget ca 1h kvar till solnedgång med sista bit med pannlanpa .
Jag hörde av andra som var på väg ned att det var -5 C natten före och utan vindsäck och varma kläder var det ej någon tanke på att avvakta soluppgpång på berget.
 
Senast ändrad:
Min höjdrädsla kom när jag var 45 år och synen blev sämre på nära håll.
Innan synförsämringen var marken suddig för att man hade fokus på var man sätter fötterna men när synen försämrades hamnade fokus automatiskt nere på marken istället och då kom höjdrädslan.
 
Min höjdrädsla kom när jag var 45 år och synen blev sämre på nära håll.
Innan synförsämringen var marken suddig för att man hade fokus på var man sätter fötterna men när synen försämrades hamnade fokus automatiskt nere på marken istället och då kom höjdrädslan.

Intressant, det är en faktor som borde kunna spela in, att synen i helhet ändras.
Jag har alltid i någon grad varit höjdrädd och på mig stämmer det, har absolut förvärrats med ålder. Också läst många sådana utsagor från andra.
Något annat jag tänkt på är helt enkelt att man får högre benägenhet för stelhet och muskelspänningar med stigande ålder vilket borde kunna påverka obrutet blodflöde till hörselorganen/balanssinnet. Även att kroppen i allmänhet blir segare på att svara och snabbt reglera blodtrycket helt rätt för situation.
 
Som 57 årig trampade jag snett på ett tak och gled ner till marken. Spräckte benet bakom båtbenet på höger hand. Det för med sig flera problem. Efter det blev jag höjdrädd.
 
Absolut ökande höjdrädsla med ökande ålder för mig. Fast jag skulle kalla det en sund försiktighet baserad på större erfarenhet snarare än ren rädsla. Jag har lärt mig den hårda vägen att det gör ont att ramla ned från höjder, så därför tar jag det lugnare. Har heller ingen längtan efter toppbestigningar längre.
 
Jag har bra syn från 30 cm till oändlighet har som sagt Aldrig känt så tidigare och misstänker att mitt ´dopp´vid vatten hämtning har med min reaktion att göra men det får testas hemma och ej på tur hade tänkt gå avancerade turer i fortsättningen och måste kunna veta i förväg hur man reagerar när det är skarpt läge och färdplanen ej går i lås.
Jag har bra balans och bättre reaktionsförmåga än normalt och blir fokuserad när det krävs för att klara ut en situation och finna lösningar klarar av att släcka bränder.
Var tex uppe i pelonerna på älvsborgsbron i gymnasieutbildningen åkte bygghiss upp till agnesbergsbron,jobbat på rafstopp som brandvakt högt upp i torn,klivit på entreprenadmaskiners tak på vintern med is och snö för att dra på tung pressäning,
gått grundkurs i klätterutbildning, ta sig upp ur glaciärsprickor på utbildning.
Aldrig ramlat ner från stegar eller andra fallolyckor.
 
Jag kan inte veta hur det är i just ditt fall, men det är skillnad på "sund försiktighet" och akrofobi/höjdskräck. Den förra kanske ökar med åldern, av helt logiska skäl. Den senare definieras just av att den inte (längre) är rationell.

Vägrar man gå ut på en hög, smal, svajig hängbro utan räcken är det ju bara naturlig självbevarelsedrift. Men får man ångest av att gå ut på (eller bara åsynen av) en precis lika hög bro, fast den är stadig och försedd med höga räcken,, bara för att det är ett stup därunder och/eller räckena genomskinliga - då är ju skräcken mindre rationell.

Men de evolutionära rötterna är gemensamma; en "sund" höjdskräck lär ha haft stort överlevnadsvärde. Det är en glidande skala till när den inte längre är rationell, man kan lida av den i olika grad, och jo - akrofobi lär vara en av få fobier som faktiskt tilltar med åldern. Lyckligtvis är den precis lika behandlingsbar som andra fobier.

Jag har visserligen aldrig haft höjdskräck; att ha "mycket luft under fötterna" väcker tvärtom mina lustkänslor, och den lusten är nog vad som mest jagat upp mig i diverse höga berg. Men visst har jag känt det där lilla pirret/svindelkänslan, just när man börjat ta sig uppför någon exponerat och "råkat" titta ner i stupet. Men det "pirret" försvinner efter bara en kort stunds klättring. Man blir antagligen snabbt avtrubbad, eller så funkar fokuseringen på själva klättringen som en express-KBT.

Hur upplever du detta? Ger sig "stinget" av höjdskräck, om du bara fortsätter med det som triggat den, så är det kanske inget att bry sig om.

***

Det jag ändå märker med åren (jag är troligen rejält mycket äldre än du) är att balanssinnet förfaller snabbt, om man inte aktivt håller det vid liv.
Och även om jag håller igång det med daglig träning, så har det ändå blivit mer trögstartat, t ex på morgonen under vandring. Det tar en stund av något balanskrävande, typ dans över blockfält eller scrambling, innan hjärnan kopplar på balanssinnet. Det känns sen helt tydligt när det plötsligt kickar igång igen, och man kan slappna av och "dansa" på riktigt.
Och det gör ju även mig lite försiktigare, åtminstone de första stunderna då jag ska börja röra mig i exponerad terräng.

***

Jag har annars enorm respekt för den mega-ångest, som en höjdrädd person kan uppleva. Har plockat ner vandrare i Tatra som "frusit" i total rädsla på något ofarligt men exponerat ställe och varken kunnat ta sig vidare upp eller ner. I det skicket är det inte meningsfullt att försöka resonera och övertyga om hur ofarligt det är, eller ens prata med personen.

Mina barns fader, som knappt kan stå på en högt belägen balkong oavsett höjden på skyddsräcken, beskriver känslan som så brutal, att det han mest blir rädd för är suget att bara kasta sig ut att få slut på lidandet.

Det märkliga är att han lärde sig åka utför blixtsnabbt, fast han var i medelåldern, uppvuxen på den skånska slätten och aldrig ens åkt turskidor. Han begick aldrig det klassiska misstaget att luta sig inåt backen av rädsla, och kastade sig utför riktigt branta backar på tredje dagen.
Ändå fick vi bägge en otrevlig överraskning, när jag tog med honom på en - som jag trodde - helt oskyldig vandring genom Tatrabergen.

Men skillnaden, säger han, är att med skidor på fötterna har han kontroll på hur han kan ta sig nerför en backe.
 
Senast ändrad:
Har inte märkt något själv och inte heller hört att det är vanligt med en sån ändring.

Men som Joanna skriver kan höjdrädsla vara olika fenomen och ha olika nivåer av rationalitet.

Jag tycker oftast att det är läskigt att stå nära kanten på ett vertikalt stup men om det inte är vertikalt men kanske 70-80 grader, som kanske till och med slutar i ett stup, så har jag ofta inga problem trots att resultatet av ett fall skulle vara samma.

Är väl inte heller så att höjdrädsla är något som är ofta är baserat på empiri. De allra flesta faller aldrig och de som gör det gör det kanske bara en gång av naturliga orsaker ...
 
Rätt individuellt detta med respekt för höjder, svindel, balans osv.

När underlaget är löst eller halt ökar min egen oro. Med tung ryggsäck ökar både objektiv risk och känslan av obehag.

Jag var aktiv klättrare under något år när jag var 21-22 och då avtog mina obehag intill stup rätt mycket. Numera som +65 har jag mindre obehag än som tonåring och vandrar jag i alpterräng minskar obehagskänslan successivt under några dagar.

Thure
 
Liknande trådar

Liknande trådar