Höjdrädd klättrare

[erik_rask]

Det ger sig med tid

Precis som med progressiviteten i muskelträning kan höjdrädsla progressivt ge sig. Min (klätter- och allt annat) partner är också höjdrädd, och precis som du tar det ett tag på säsongen innan det går över. Hon hävdar också att hon är på noll varje år när säsongen börjar (vi är ingalunda åretruntklättrare, utan uttalade fikaklättrare). Jag har tittat och lyssnat och hävdar att det inte är sant. För varje år är problemet mindre, och det tar kortare och kortare tid att komma över. Häng i så är det snart försumbart. Att helt arbeta bort sin höjdrädsla är dels kanske optimistiskt, dels kanske ingen bra idé. Halva kicken är att övervinna det. Är man inte lite rädd får man inte den delen av det. Då återstår naturupplevelsen, men den får man även på berg man kan vandra upp för. Acceptera din rädsla, men minimera de negativa effekterna genom träning!
Lycka till!

 

[Ylvan]

Tack för alla svar, jag har läst och begrundat. Det finns hopp! Nu längtar jag mer än vanligt till klippväggen!
Känns skönt å veta att det finns andra mer eller mindre höjdrädda klättrare därute också!

 

[jojken2]

Alla är nog rädda från början. Det är ju det som är grejen! Kör enkelt från början så att alla säkringsmoment sitter i ryggmärgen. Sen kan du börja utmana dina "rädslor". Ta det i små steg, är det för läskigt, kör en mindre läskig led. Håller helt med föregående skribent om att de läskigaste lederna kan vara de lättare lederna med ett exponerat krux. Ofta är det långt mellan bultarna just för att de är så lätt. Kör bultat på lite svagt överhäng och fall ofta. Klättra med nån som är snäll, och gärna psykolog

Lycka till!

Johan

 

[rockåtta]

Per Calleberg är både snäll, klätterinstruktör och psykolog

Vet att han pratat om att starta kurser för höjdrädda men vet inte hur långt de planerna kommit. Den som är intresserad kan ju kontakta honom på per_calleberg@hotmail.com

 

[Hedman]

Nöta

För några år sedan kom jag på idén att ta fallskärmscert och började på vårkanten. Efter några dagar och fyra-fem hopp från 1000 meter blev det dåligt väder och jag tog en paus på ett par veckor. Sedan hoppade jag inte mer och numera är jag rädd när jag vandrar i fjällen på alltför exponerade avsnitt.

Eftersom jag inte är klättrare och har nödvändig utrustning är det ingen bra idé för mig att testa att falla för att sedan inse att det inte är så farligt. Däremot är jag övertygad om att jag kommer att acceptera höjder om jag bara utsätter mig för dem. Det känns alltid fånigt i efterhand när jag tänker efter eller tittar på foton - det var ju inte alls så högt... Jag tror, och hoppas, att den värsta rädslan försvinner med tiden. Hoppa fallskärm eller bungyjump kommer jag troligtivs inte att fixa igen, men det är inget jag vill heller.

 

[md8lars]

Säkra hjälper...

Hej!

Jag var helt oerfaren på att repklättra tills min svåger introducerade mig. Jag var jättenojig till en början, men det gick över rejält när jag hade säkrat en gång, och fick testa vad man gör i den andra änden på repet när någon klättrar! Det fick mig att känna mig mycket tryggare när jag själv klättrar!

F.ö. tycker jag att bouldering är skitkul, men man landar hårdare om man misslyckas jämfört med om man repklättrar! Då landar man mjukt!

Lasse K.

 

[cancerman]

Jag kan absolut inget inom klättring men jag trodde att rädslan var lite grann av kännslan och spänningen i det hela. Jag menar känns det lika spännande som att handla mjölk på konsum så har det vätt tappat charmen. eller ??

 

[mlifriberg]

Jag skulle inte säga att jag är höjdrädd, men lite respekt för höjder ska man ju ha. Jag blir i princip aldrig höjdrädd när jag repklättrar, jag är fokuserad på det jag gör, litar på grejjerna, mina placeringar och min säkrare.

Men jag tycker det är skitsvårt att bouldra jag blir så himla höjdrädd (ja tom inomhus), där hoppar jag oftast av pga höjden och inte svårigheten, synd för jag tycker det ser så himla kul ut....(men jag jobbar på det).
Så jag vet inte om bouldring är lösningen för alla...

 

[Mezzner]

Finns antagligen flera olika typer av höjdrädsla.

Vissa är höjdrädda trots att de sitter fast mycket säkert - bara p g a den "betagande utsikten". Vissa är rädda p g a utsikten plus utsikterna att ramla ned och slå ihjäl sig p g a bristfälliga säkringar.

Jag kan nog vara rädd för den låga höjden vid bouldering just för att man inte alls sitter fast - ifall det känns som en risk att man faller knasigt. Fast då har jag ju i princip inget pirr i magen, vare sig innan eller under fallet.

Jag har nån kamrat som kan bli höjdrädd 5 m upp på en vägg trots topprep. 3 m senare går de åter hur bra som helst, och hon kan sedan toppa ut 30 m längre upp! Fast hon gillar i princip aldrig att leda.

I någon mån kanske man kan dela i rädslan i rationell rädsla och mer irrationell rädlsa (fobi).

I båda fallen kan man träna genom att konfrontera höjdrädlsan och därmed övervinna den (och bli avtrubbad). Jag tror det kan vara en relativt angenäm träning om den sker successivt.

Tilläggas bör, måhända öveflödigt, att jag inte är psykolog, och måttligt höjdrädd enligt mig själv.

 

[Lotchen]

Exponering

Ylva,

många har redan sagt "klättra på, öka exponeringen för det obehagliga lite i taget och ge inte upp!". Jag håller med. Om du ändå känner att du kör fast, så läs någon bra bok om fobiträning med hjälp av kognitiv beteendeterapi (KBT). Där kan du få konkreta tips på hur du kan trappa upp exponeringen, jobba med visualisering och så vidare. Fråga på bibblan.

Om du vill ha professionellt stöd så kan någon med KBT-utbildning, t.ex. en legitimerad psykolog med den inriktningen eller någon annan professionell (kurator, sjuksköterska, läkare etc) som är vidareutbildad inom KBT hjälpa dig. Titta t.ex. på http://www.kbt.nu!

Kom ihåg att de flesta klättrare drabbas av allt från lättare rädsla till tokskräck någon gång ibland! Ibland helt "befogat" (en läskig situation uppstår), ibland bara som svar på att man är lite trött och ljusförhållandena ändras eller vad som helst "ofarligt" som triggar rädslan (själv blir jag ibland rädd just när jag ska klättra ut i solljuset/in i skuggan, när leden byter karaktär (från spricka till list eller vad det nu är), eller när jag ska upp över "trädtoppsnivån", det vill säga när det blir lite luftigare). Det är väl att betrakta som rätt normalt, och behöver inte betyda att du fått ett "bakslag".

Lycka till!

/Lotta

 

[jerklaren]

Det behöver inte vara just en kbt-terapeut. Det är själva exponeringen, den beteendeterapeutiska delen, som är avgörande. Det är de flesta terapeuter överens om (kanske med undantag av gamla psykoanalytiker) och det är ingenting som kräver fördjupade studier i kbt.

Liten sidnotis bara.

/Jerry, psykologstudent

 

[Anna Frimodig]

Såg att jag skrev i den här tråden för snart två år sedan, tiden går... men ämnet är lika aktuellt.

Sedan jag skrev sist har det hänt en hel del för mig, vilket bevisar att rätt träning är själva grejen. Jag har bland annat fått jättefin hjälp av flera riktigt duktiga klättrare, däribland Peter Bosma, Johan Luhr och Robin Dahlberg. De säger alla samma sak. Även min lärare som jag åkt till flera gånger i alperna säger samma sak han med.

Vad säger de då?

Jo, att alldeles för många gör samma fel som jag då gjorde, man klättrar i sin komfortzon. Man klättrar mycket på topprep och säger "ta" när det tar emot. När man sedan ska leda tinns det inget "ta", och då kommer skräcken.

Vad kan man göra åt det?

Först och främst att ignorera topprepets möjlighet att bekvämt ta sig ur ett jobbigt läge och istället alltid klättra till fall. Med ett topprep får man då ett litet kort fall, men trots detta övar man på känslan att trycka på när det blivit svårt.

Nästa steg är att träna fall på led. Inomhus är det säkert så länge du har en kunnig säkringsman. Börja med att hoppa av med bulten vid magen, det blir ungefär som ett topprepsfall (och det har du ju redan tränat, eftersom du slutat säga "ta"!). Fortsätt sedan högre vartefter.

Träna inte fall ibland. Träna fall vid varje klätterpass, eller i varje fall så snart det känns olustigt.

Ingen klättrare är väl helt oberörd sekunden innan han eller hon åker av, men mellan skräck till pirr är det stor skillnad. Och lite pirr ska man nog ha kvar, eftersom man inte får bli nonchalant i den här sporten.