Het potatis: bultning

En undran utifrån din liknelse...

Om man preparerar en backe går det bokstavligen inte att åka offpist.

Anser du på samma sätt att det är stört omöjligt att tradklättra om det finns bultar och i så fall varför?

Ger mig in och svara, även om frågan var ställd till någon annan. Ja, det är i stort sett omöjligt att tradklättra på en helbultad led. För det första är de flesta av oss riskminimerande till naturen, dvs vi klipper bulten om den finns. "Det kan ju aldrig skada".

Även om vi inte klipper bulten så finns den där, och den delen av klätterupplevelsen som handlar om att våga, "commitment", försvinner. Skillnaden är avgrundsdjup mellan å ena sidan att veta att det finns bultar som backup om det skulle behövas, och å andra sidan att onsajta på trad, däre man kanske inte vet när nästa placering kommer att dyka upp, eller om man är på väg in i en femton meters run-out. Jag vet, det låter inte så trevligt, men det finns en stor utmaning i att hantera denna mentala aspekt, dels genom att försöka vara modig och klättra bra även i ett utsatt läge, men också genom att skaffa sig omdömet och kunnandet att vända om om det blir för farligt.

Själv har jag blivit räddad minst en gång då jag hade klättrat mig in i en återvändsgränd, med markfallspotential. Stod på en hylla tills någon slängde ned ett rep uppifrån...
 
Elitism-kortet dras ibland. Jag håller inte med, även om jag hört även representanter från den elitistiska sidan öppna munnen. De existerar, men det är inte just de och inga andra som förespråkar tradklättring. Eller snarare, som förespråkar tradklättring OCH sportklättring.

Jag själv är nog till övervägande delen tradklättrare om jag ser till antalet leder jag tillryggalagt. Men jag är allt annat än elit, och jag klipper dessutom gärna bult på ställen där det passar med bult.

Det är fel (och faktiskt märkligt för en erfaren klättrare) att påstå att det inte finns sportklättring i Sverige. Jag bor själv närmare Stockholm och i det området finns det betydligt mer sport än trad. Jag har faktiskt nyligen på Bultkommittens blogg också lagt upp en lista på lätta bultade leder. Där finns leder upp till 6a+ listade, vilket säkert någon kan mena är både lätta och halvsvåra leder. Det är OK, tanken var dock att det ska vara lätt att hitta de bultade lederna i den lägre halvan av gradspannet oavsett var man sätter sin gräns där.
Jag förstår att många håller sig till inomhusklättring, och att det är dem väl förunnat att få komma ut och klättra. Men detta betyder ju inte att förutsättningen är att det finns en massar bultade leder. När jag började klättra så var det en hel del topprep, men jag ledde min första tradtur redan vid ett av de första besöken vid en klippa. Jag tror att det är lika lätt att börja tradda direkt, som efter att man först sportat några säsonger. Jag tror faktiskt att det är svårare att börja lägga kil om man kommit en bit på vägen som ren sportklättrare. Jag tror också att det är ett "problem" om man inomhus klättrar reslativt svåra leder, och sedan vill klättra samma grad ute. Då kan jag förstå ifall man inte riktigt kommer igång med kilsetet. Men då är det å andra sidan inte lätta bultade leder man söker, utan troligen lite lagom hård sportklättring.

Så strunta i vad somliga anser om sportklättrare vs tradklättrare; det är ju du som är klättraren, och vilken utrustning du använder är upp till dig och du kan ändra dig och anpassa dig som du vill - du är inte med i det ena eller andra laget. Visst finns det de som renodlar, men då får de förstås acceptera att det finns andra som vill annorlunda, och att det ska finnas leder även för dem. Jag tycker nog man kan hitta både trad och sport på många ställen i Sverige, men det är ju inte alltid som det närmaste området har just det man söker att erbjuda. Det finns ju f ö stora områden där det är väldigt långt till närmaste klippvägg, och det kan man inte skylla eliten, eller klubbarna för.
 
Andra har svarat bra så jag har bara en lite filosofisk anmärkning: det finns inga perfekta analogier, en perfekt analogi är en självmotsägelse.
 
Om någon kan komma på ett mer demokratiskt forum än den lokala klubben så kom med förslag.

Åter till denna del av diskussionen, dvs. vems/vilkas åsikter och värderingar som har tolkningsföreträde i frågan om vad som bör bultas resp.inte. Här tror jag bjonik har en för enkel bild av hur klättringen f.n. är organiserad i Sverige. "Den lokala klubben" fanns kanske när förbundet bildades för 40 år sedan och då det fanns en klubb per region som samtidigt hade en stark koppling till den enda eller de fåtal klippor som det klättrades på inom resp. region. Så är inte längre fallet. I de större klätterområdena så finns det flera klätterklubbar. I Stockholm är många kopplade till tävlingsklättringen och inomhushallarna. Stockholms Klätterklubb (den första klubben i Stockholm) kan inte göra anspråk på att företräda ens majoriteten av dom organiserade klättrarna i Stockholm. Dessutom så är det lättare att "öppna eget" dvs. starta en ny klätterklubb där egna ideer kan få genomslag än det är att stånga pannan blodig mot en majoritet välartikulerade äldre i en etablerad klätterklubb.

Frågan om tolkningsföreträde är inte enkel och jag har själv inget riktigt bra svar men "den lokala klätterklubben" är inte det givna svaret.
 
I det fall då det finns flera klubbar så behöver det ju inte innebära att begreppet lokalklubb blir oanvändbart. Det blir bara en fråga om att träffas och prata. Där jag jobbar (Idrotts och föreningsförvaltningen i Göteborg) har vi regelbundet sk fördelningsmöten, där alla stans fotbolls- eller hockeyklubbar träffas och förhandlar om tider på stadens planer och sporthallar. Hårda duster, men de respekteras.

Samma sak kunde vi så klart göra inom klättringen. Genom distriktsförbundet eller med hjälp av tex Park och Natur. En klubb med 50 medlemmar får då givetvis inte samma inflytande som den som har 600. Men den kanske får styra och ställa inom några områden, mot att de håller fingrarna borta från andra.

Men allt detta förutsätter att vi inte har vildar som gör som de vill även när den enda (!) lokalklubben (som tex BKK i fallet Lysekil) sagt nej. Det spelar ingen roll om klubbarna är överens om man ignorerar besluten.

För min del så landar hela diskussionen i Göteborg om att jag tycker att det är dags för en ännu hårdare bultpolicy i de gamla, nästintill färdigexploaterade stadsnära områdena. I dessa områden skulle man kunna ha ett grundläggande bultförbud, men med undantaget att man kan få "dispens" om man kan visa på ett särskilt stort värde i en ny bultad linje eller nya bultar i övrigt. Dvs man defaultar till ett nej, och det krävs i princip ett styrelsebeslut eller medlemsmöte för ett undantag.

Dessa områden, tex Utby, är inte fria från möjliga fin nya nyturer på bult, men chansen att en nykomling skulle hitta en fantastisk bultlinje som ingen klättrat innan och som inte inkräktar på något annat vis är ytterst liten. Det blir inte en "död hand" över utvecklingen, eftersom utrymmet är så begränsat ändå. I mer perifera eller nya områden är det en helt annan sak.
 
Jag misstänker att Stockholm intar lite av en särställning med sina många klubbar och även många invånare och klättrare och många ganska utspridda småklippor.
Men även här ser jag utmärkta möjligheter att upprätthålla en någorlunda ordning, och det finns en Bultkommitté som utan större administration blev gemensam mellan klubbarna. Dess främsta uppgift är inte att framodla och upprätthålla en raffinerad bultpolicy, utan att underhålla och bevaka befintliga leder ur ett säkerhetsperspektiv. Ofrånkomligen leder dock detta till bultetiska överväganden, och även enskilda klättrare/medlemmar vänder sig ibland till kommittén för att rådgöra. Kommittén är förstås förankrad i klubbstyrelserna och har god kontakt med accessansvariga eller övriga funktioner.
Det bultas nyturer runt om i regionen, men öövertrampen av nationell policy, eller den lokala traditionen är få. I Stockholm finns övervägande sportleder, men de klippor som erbjuder naturliga säkringar respekteras överlag.

Jag tror därmed modellen med lokala klubbar fungerar ganska väl, och överlägset andra alternativ (vilka de nu är). MEN, det bygger förstås på nån rimlig nivå av respekt och hänsyn från individen. Om man tänker sig att de förhandlingar som John beskriver om bollklubbarnas träningstider, skulle följas av att några som av någon anledning känner sig missgynnade för att de inte fick som precis de ville struntar i förhandlingsresultat och avtal, och försöker träffa egna avtal med hallägare, sponsorer eller vad det nu gäller, så har man snart ett kaos och osämja. Men frågan är då hur mycket man ska anpassa ett i övrigt fungerande system. Ibland är det inte i grunden ett systemfel, när individer vill ändra spelregler efterhand och utifrån bevekelsegrunder som normalt inte beaktas.
 
Staffan underkänner att man förlitar sig på den lokala klubben men kommer inte med ett alternativ. Om det finns fler än en klubb i ett område så blir det mer komplicerat men det borde vara möjlig för dessa klubbar att samarbeta. Alternativet blir annars att det är den som har en borrmaskin som bestämmer.

Det är viktig att förstå att konflikten i Bohuslän (innan Jocke choppade bultarna) inte var mellan "tradklättrare" och sportklättrare. Det är en konflikt mellan ett lokalt klättermiljö (BKK) och kommersiella intressen. Den här typen av konflikt kommer nog att bli vanligare i framtiden eftersom det blir möjligt att tjäna mer och mer pengar på klättring när fler håller på med det.

Striden kommer inte bara att handla om borrbultar. Om några år kanske en person kommer på att om man borrbultar samt hackar fram lite steg och grepp på leder i Häggsta så kan man göra klippan mer attraktiv för nybörjare. Ven ska stoppa detta?
 
Att bultning av klätterleder skall vara något som beslutas "i demokratisk ordning" av någon sorts sammanslutning är en rätt ny företeelse. Länge gällde "förstabestigarens tolkningsföreträde" beträffande säkringsstil vilket innebar (och innebär) att bultade leder och kilsäkrade leder kan finnas på en och samma klippa.
Att förstabestigarna av lederna i Stockholms numera populäraste klätterklippa Ryssgraven skulle vänt sig till någon "Stockholms Klätterklubbars Samordningskommitee" för att få göra sina nyturer känns världsfrånvänt.

Beträffande diskussionen i Bohuslän så kom av en händelse juninumret av Bergssport häromdagen med dels artikeln om klätterturism i Västervik, dels med min artikel om Kalymnos som ju är ett annat exempel på klätterturism. Jag tror dom flesta tycker att både Västervik och Kalymnos är positivt för klättringen.
 
Att bultning av klätterleder skall vara något som beslutas "i demokratisk ordning" av någon sorts sammanslutning är en rätt ny företeelse. Länge gällde "förstabestigarens tolkningsföreträde" beträffande säkringsstil vilket innebar (och innebär) att bultade leder och kilsäkrade leder kan finnas på en och samma klippa.
Att förstabestigarna av lederna i Stockholms numera populäraste klätterklippa Ryssgraven skulle vänt sig till någon "Stockholms Klätterklubbars Samordningskommitee" för att få göra sina nyturer känns världsfrånvänt.
Diskussionen handlar inte om att förstebestigare ska be om lov att bulta sina egna leder.
Diskussionen handlar precis om "förstabestigarens tolkningsföreträde" och ifall detta ska fortsätta ha någon tyngd i klättervärlden, eller om vem som helst (med helt andra intressen) ska kunna komma och bulta leder i efterhand, tvärtemot både förstebestigarens och den lokala klubbens uttryckliga önskemål.

Sen är det väl också så att den inom svensk klättring starkast uttalade motståndaren mot kilsäkrade och bultade leder på samma klippa (faktiskt den enda som jag på rak arm kommer på) råkar vara samma person som varit en av de starkast pådrivande krafterna bakom bultningen av den nu diskuterade klippan...?
 
Senast ändrad:
Den som är tvärsäker får ange lagrum eller hellre, prejudikat.

Här har vi något som skulle kunna ses som ett prejudikat i frågan. Här var det dock något mer anskrämliga tingestar än borrbult som satt fast i hålen. Men det var tydligen just hålen i berget som ledde till fällande dom. Noterbart är att en person som inte ens höll i borren blev dömd:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=4393927

Brottet är i och för sig förseelse mot områdesskydd. Men bultar på flera ställen i stockholm skulle med detta prejudikat kunna vara olagliga.
 
Jag tycker vi ska undvika att blanda in myndigheter i hur och vart vi ska klättra. Det finns områden, även i skyddsvärd miljö, där borrbultar och ankare kan motiveras (om än få sådana) liksom det finns områden där de inte kan motiveras eftersom det går att leda / sätta topprep med kilar/träd.

Kan du inte motivera för dina medklättrare idag, liksom för de människor som kommer se dina borrhål om 200 år varför det måste bultas så ska du inte bulta.
 
Här har vi något som skulle kunna ses som ett prejudikat i frågan. Här var det dock något mer anskrämliga tingestar än borrbult som satt fast i hålen. Men det var tydligen just hålen i berget som ledde till fällande dom. Noterbart är att en person som inte ens höll i borren blev dömd:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=4393927

Brottet är i och för sig förseelse mot områdesskydd. Men bultar på flera ställen i stockholm skulle med detta prejudikat kunna vara olagliga.

Klart intressant i sammanhanget. Att det satt fast andra grejer har nog mindre betydelse, det togs ju bort senare, och det var troligen också skälet till varför ingen dömdes annat än för hålen och bultarna.
Men då ska man här särskilt observera att konstnären friades i tingsrätten, och senare fälldes i hovrätten, trots att det faktiskt i det här fallet faktiskt var så att han borrat trots explicit förbud mot detta i naturrreservatsbestämmelserna. Jag vet inte om man drog detta till HD, vilket nog hade varit möjligt, (men jag tycker nog man borde ha legat risigt till där). I de flesta fall finns det dock inget förbud genom natrurreservatsbeslut och däri särskild restriktion mot att borra, rista osv. I fallet som nämns ovan hade det faktiskt inte heller varit markägaren som hade kunnat ge tillstånd för bultning!

Återigen, man kan tycka att det är vettigt att fråga markägaren om lov, eller att detta inte alls bör ses som en formell juridisk fråga - men jag vänder mig bara mot att man ofta hör påståendet att "man måste ha markägarens tillstånd för att borrbulta", och jag menar att det inte är så lätt att hitta stöd för detta i lagen, även om det flesta tar det för givet efter att ha hört det tillräckligt många gånger.
 

Liknande trådar


Njutvandringar att längta till

Platåberget Billingens unika natur och fina vandringsleder lockar vandringsentusiaster året om.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg