Efter att ha sovit på saken 1 dygn så är detta mina tankar. Jag som same renägande same sedan i somras. Jag identifierar mig dock som same utanför samebyordningen efter ett liv som sådan. Min mor gjorde mycket för att glömma kulturen språket och annat pga. det hårda tryck som rådde mot samer på 50–60 talet. Jag har sakta upparbetat samisk kultur med lite språk vänner och är nu renägare. Det har inte varit lätt att komma in i det samiska samhället och många som är mer ”samer” än mig har inte gjort det lättare. Samer utanför samebyn har fått sin marker beslagtagna, sina aktiviteter kriminaliserade. Förbjudet att fiska förbjudet att jaga förbjudet att färdas och bygga på våra traditionella marker ska vi inte tala om.
När denna rättsprocess startade så anmälde jag mig till sametingets röstlängd för att försöka rösta på partier som arbetar för såna som just mig att vår rätt ska återinföras. Erfarenheten av samebyarnas stängning av jakt,fiske, att färdas i minnet så vill jag hindra det som precis har skett.
Samebyn är en svensk konstruktion för renskötande samer som inte tar in samer i sitt medlemskap för att vi är samer, det krävs mer ett renmärke kanske nära släkt som man hjälper och sakta tar sig in i samebyn med nyttjanderätt av jakt, fiske osv. För de flesta samer är det helt omöjligt att ta sig in där.
Domen bygger på urminneshävd och vidmakthållande av urminneshävd. Alla våra förfäder har bidragit till denna hävdrätt. Denna urminneshävd vann över statens påstående att upplåtelsen är deras. HD har sänkt denna vår gemensamma hävdrätt till samebyn vilket starkt kan ifrågasättas. Det eftersom samebyn är en Svenskkonstruktion som hindrar människor med denna hävdrätt att deltaga. Samebyn/lappbyn kom till under en tid då socialdarwinster och rasbiologer talade om hur utvecklade människor var. En renskötande nomadiserande same ansågs vara högre utvecklad än en jagande och fiskande dito. Detta har gjort att renen i Sverige är höjd till en orimlig nivå. Denna syn på renen är lite oroande för människor är alltid viktigare än djur.
1993 genomfördes fjällfiskereformen och det var underbara tider för oss samer utanför samebyn. En frihetens dag att färdas till fjällen och sjöarna, det är lätt att inte identifiera sig med bröder och systrar i samebyn som om inte hindrat så i alla fall försvårat denna frihet. Undan för undan har staten tagit tillbaka denna frihet genom att förbjuda färdsel eller fiske eller jakt. Kvar fanns inte så mycket att jubla över.
Nu har det iallafall konstaterats att samiskrätt existerar även om den har landat i knät på samebyn. När domen kom så är det en ny verklighet att förhålla sig till, det är bara att acceptera att samebyn har denna rätt. Jag målar inte fan på väggen men jag hyllar heller inte detta unisont. Jag är dock beredd att ge samebyn en ärlig chans att förvalta detta och se hur man kommer att hantera dels samer utanför samebyn och lokala jägare och fiskare. Dom som ställt till detta kaos är just staten och genom att hålla staten borta kanske vår bakgård kan börja betraktas som något annat än andras park.
Jag tror att politiker och tjänstemän inom statsförvaltningen har svårt att ta till sig denna dom och kommer på olika sätt politiskt att kanske underminera detta. Det kan bli förändringar i sambyordningen och det är där resultat landat. Det kommer också om det inte går smidigt starta rättsprocesser mellan samer. En lite stökig tid kommer innan det lugnar ner sig och allt hittar sina former. Girjas har bollen och dom har chansen att göra något bra av detta
