Tjenare!
Kommer precis från en kortare tur i Jotunheimen. Har bl a varit uppe på Galdhöpiggen, gick från Spiterstulen. Läste innan här på utsidan om hur lätt det var att gå upp på piggen, man kunde tom åka rullskridskor upp och nödvändig utrustning var 20 kr till glassen på toppen. Bara följa strömmen med folk längs stigen upp.
Dessa beskrivningar kan man nog säga är NÅGOT förskönande. För det första så kan man inte säga att det finns någon stig upp. Kanske i början, men så fort man kommit förbi första krönet så kan man över huvudtaget inte se något upptrampat. Anledningen till detta är att de sista 1000 höjdmetrarna upp till toppen (plus de två topparna på vägen), är ett enda stort stenröse, från småsten till stora bumlingar, man vet aldrig vilken sten som plötsligt vickar till när man trampar på den. Har man tur så ser man de rödmålade T:na som visar åt vilket håll man skall gå. Hela tiden brant uppför. Börjar man tidigt på morgonen så är det i det närmaste folktomt. (De guidade turerna börjar kl 9-10).
Sedan kan man fråga sig; Är det lättare att gå nerför i ett brant stenröse? Visst, det ger inte lika hög puls som att gå upp, men det är betydligt vanskligare, och påfrestningen på knä och fotleder är betydligt värre nerför. Särskilt med ben som är trötta efter ha trampat uppåt i 5 timmar. Vi hade ändå ett fantastisk fint väder. Att åka på stjärtlappar eller dylikt nerför de snöfläckar som finns är förenat med livsfara, stenar som sticker upp genom snön samt att det alltid slutar med ännu mer sten. Sålunda anser jag att bestigningen av GP inte är någon enkel söndagspromenad.
Mycket gnäll men allt för att ge en mer nyanserad bild av bestigningen av Galdhöpiggen från Spiterstulen.
Vore tacksam om beskrivningar av rutter och bestigningar var något mer realistiska. Alla kanske inte är 20 år och har en vilopuls på 40 (Gunde Svan hade 35).
(För att slippa inlägg om min fysik kan jag meddela att den är mycket god för att närma mig 40.)
Stefan
Kommer precis från en kortare tur i Jotunheimen. Har bl a varit uppe på Galdhöpiggen, gick från Spiterstulen. Läste innan här på utsidan om hur lätt det var att gå upp på piggen, man kunde tom åka rullskridskor upp och nödvändig utrustning var 20 kr till glassen på toppen. Bara följa strömmen med folk längs stigen upp.
Dessa beskrivningar kan man nog säga är NÅGOT förskönande. För det första så kan man inte säga att det finns någon stig upp. Kanske i början, men så fort man kommit förbi första krönet så kan man över huvudtaget inte se något upptrampat. Anledningen till detta är att de sista 1000 höjdmetrarna upp till toppen (plus de två topparna på vägen), är ett enda stort stenröse, från småsten till stora bumlingar, man vet aldrig vilken sten som plötsligt vickar till när man trampar på den. Har man tur så ser man de rödmålade T:na som visar åt vilket håll man skall gå. Hela tiden brant uppför. Börjar man tidigt på morgonen så är det i det närmaste folktomt. (De guidade turerna börjar kl 9-10).
Sedan kan man fråga sig; Är det lättare att gå nerför i ett brant stenröse? Visst, det ger inte lika hög puls som att gå upp, men det är betydligt vanskligare, och påfrestningen på knä och fotleder är betydligt värre nerför. Särskilt med ben som är trötta efter ha trampat uppåt i 5 timmar. Vi hade ändå ett fantastisk fint väder. Att åka på stjärtlappar eller dylikt nerför de snöfläckar som finns är förenat med livsfara, stenar som sticker upp genom snön samt att det alltid slutar med ännu mer sten. Sålunda anser jag att bestigningen av GP inte är någon enkel söndagspromenad.
Mycket gnäll men allt för att ge en mer nyanserad bild av bestigningen av Galdhöpiggen från Spiterstulen.
Vore tacksam om beskrivningar av rutter och bestigningar var något mer realistiska. Alla kanske inte är 20 år och har en vilopuls på 40 (Gunde Svan hade 35).
(För att slippa inlägg om min fysik kan jag meddela att den är mycket god för att närma mig 40.)
Stefan
