Testet!
Introduktion: Den pågående materialutvecklingen har medfört en mångfald av syntetiska textilier på marknaden för friluftsprodukter. Ett användningsområde är de sk baslagren, dvs det lager av kläder som används närmast huden. De flesta klädproducenter har minst ett, ofta flera olika, material som används i en uppsjö olika modeller med varierande funktion.
Önskvärda egenskaper hos ett baslagerplagg (nedan: bp) är god svettransport till nästa lager, snabb avdunstning för att hålla huden torr, god torkförmåga, en viss grad av isolation mot kyla samt låg vikt och komfort mot huden. Svettransport sker ffa genom uppsugning och spridande av fukten över en större yta för snabb avdunstning. Primärt för samtliga funktioner ovan är val av textil, och på senare tid har empirin visat att inte endast materialet (t ex polyester) utan kanske framförallt texturen/stickningen har betydelse.
Det finns ännu så länge få jämförande studier av funktionen hos olika bp-material och -modeller från olika tillverkare. Delvis beror detta på att sådana är svåra att standardisera, och att testerna ej når tillräcklig extern validitet, dvs att laboratoriemässiga förhållanden inte motsvarar praktiskt friluftsliv. Fuktgenomsläpplighet etc är bl a beroende av omgivning (vind, luftfuktighet, temperatur) samt bärarens svettning, arbetsgrad och övrig klädsel. En enskild fuktdroppe sprider sig annorlunda än en större svettyta, t ex ryggen under en ryggsäck på en svettande person.
En parameter som är mätbar med enkla metoder är torktid. Denna fungerar som markör för plaggets avdunstning, och är i sig av betydelse för avkylningseffekt på bärarens kropp samt viktbelastning, där ett plagg som suger mycket fukt och torkar långsamt är tungt att bära. Dessutom är torktid en ren säkerhetsaspekt vintertid, då fuktig klädsel med dålig isolationsförmåga och tendenser till hopfrysning kan innebära en fara.
Syftet med detta test var att undersöka torktiden hos olika material från olika tillverkare av idrotts- och friluftskläder. Hypotesen var att materialet avgör torktid och torkhastighet.
Material och metod: 9 st olika bp av 9 st olika material från 7 st olika tillverkare ingick i testet. Samtliga var överkroppsplagg, men modellerna varierade. I testet ingick 5 t-shirtmodeller, 3 långärmade modeller och 1 linne. Eftersom tygets yta inte är särskilt beroende av modell, och torktiden relaterades till ursprungsvikt, korrigerade försöket för olika mängd tyg i plaggen. Samtliga plagg är använda <10 ggr av samma person med ett undantag, Craft-tröjan i polyester (9. nedan) och nytvättade. De testade plaggen var:
1. Brynje Aclima, 100% polypropylen. Långärmad tröja herr stl L
2. Nike Dri-Fit, 100% polyester. T-shirtmodell herr stl M
3. Haglöfs Dryskin, 100% polyester. T-shirtmodell herr stl M
4. Craft Active Wool, 60% ylle/40%polyester. Långärmad tröja herr stl M
5. Hanes Fit-T, 100% bomull. T-shirtmodell herr stl M
6. Pro-Touch Coolmax, 100% polyester. T-shirtmodell herr stl M
7. Puma U.S.P, 100% polyester. T-shirtmodell herr stl M
8. Haglöfs, Polartec Powerdry, 100% polyester. Linnemodell dam stl 42
9. Craft underställ, 100% polyester. Långärmad tröja herr stl M
Samtliga plagg vägdes torra på digital våg och blöttes därefter grundligt i kallt vatten. De centrifugerades 10 sekunder jämnt packade längs periferin av en vanlig tvättcentrifug, för att simulera mekanisk urvridning av vått plagg. Därefter vägdes de och hängdes på torkställning inomhus i 22 grader C. Vägning skedde därefter vid T=15. 30, 45, 60, 90, 120, 180 och 210 minuter. Vikter anges dels i gram, dels i andelar av torrvikt i separata grafer.
Resultat: Generellt sög plagg med högre torrvikt (=mer tyg) mer vatten och vice versa: Fig 1, se
http://www.utsidan.se/medlem/album/visa.htm?ID=15283. Nr 5, bomullst-shirten sög mest vatten i förhållande till torrvikt följd av nr 2, Nike Dri-Fit och nr 3, Haglöfs Dryskin: Fig 2, se
http://www.utsidan.se/medlem/album/visa.htm?ID=15284. Nr 4, Craft Active Wool var tyngst och sög mest vatten, men i förhållande till torrvikt var vattenupptaget ej särskilt betydande. Torkhastigheterna var tämligen lika att döma av grafernas lutning. Brynje Aclima, följt av Craft Polyester och Puma U.S.P. var snabbast att nå 10% vatteninnehåll, där Brynje nådde detta värde efter ca 2 timmar.
Diskussion: Att torkhastigheterna ej är uppenbart materialberoende tyder på att plaggets yta är den enda viktiga faktorn hos plagget som avgör torkhastighet. De olika torkhastigheterna avgjordes sålunda av hur mycket vätska plagget höll efter 10 sekunders centrifugering, och arbetshypotesen för nästa försök blir således att olika material tappar vätska olika lätt vid mekanisk torkning. Slutsatsen av detta är att den mekaniska torkningen (urvridning etc) är helt avgörande för torktiden, och att plaggets material avgör effekten av urvridning. Material ska således väljas efter hur lätt det vrids ur, och inte efter påståendet att det ”torkar fort”.
Bomull var det i särklass mest vattenhållande materialet, vilket inte lär förvåna någon. Desto mer förvånande är att Craft Active Wool håller såpass lite vätska trots ylleinnehållet, men sannolikt hade siffrorna sett annorlunda ut med ett 100% ylle-bp. Brynje Aclima har en struktur med mindre tyginnehåll per ytenhet eftersom tyget är ett grovt nät, vilket naturligtvis ger en större praktisk yta för avdunstning. Polartec Powerdry och Puma U.S.P. är de lättaste materialen, där Puma troligen är lättast med tanke på att Powerdry-plagget var ett linne i dammodell.
Av icke-mätbara iakttagelser noterades att Haglöfs Dryskin och Nike Dri-Fit var klart kallast mot huden när de var fuktiga. Detta kan tolkas som en snabbare avdunstning, men mer troligt var att plaggen helt enkelt höll mer vätska, eftersom torkhastigheten i stort sett var lika som för övriga plagg. Detta är komfortabelt vid varmt klimat, men mindre önskvärt vid t ex kvällskyla. Något att tänka på vid val av a) joggingplagg, då man kan torka plagget efter träning och b) fjällvandring, då torkning kan vara vansklig.
[Ändrat av Strykarräven 2006-08-20 kl 09:14]
