Förlorar aptiten vid vandring

Hej,

Jag visste inte var jag skulle posta detta, så om det är fel så får mod gärna flytta till rätt avdelning.

Av någon, för mig, outgrundlig anledning så tappar jag större delen av min aptit när jag är ute och vandrar. Jag förstår inte hur detta kommer sig då jag i vanliga fall är väldigt glad i mat och äter mer än behövlig (vilket resulterat i ett överskott av kilon). Detta håller i sig under hela vandringen och ungefär 2-3 dagar efter att jag kommit hem.

Nu i sommar var vi och vandrade i Skottland. Eftersom vi bodde på B&B längs hela vägen så ingick full Scottish Breakfast men det slutade med att jag pillade på en rostad smörgås och drack te. Lunch åts på något etablissemang vid möjlighet annars medtaget lunchpaket. Jag alternerade mellan att beställa en förrätt eller bara en kopp te. Av lunchpaket drack jag dryckesyoghurten och åt en cerealbar. Vid middagen beställde jag in en full huvudrätt där det slutade med att jag lämnade hälften vid samtliga middagar. Det motsvarar ungefär 1/3 av vad jag äter en vanlig vardag.

Nu skulle man kunna tänka sig att detta var en tillfällighet men samma sak hände året innan och året innan dess. En gång är en tillfällighet men nu vette tusan.
Alla turer har varit på en vecka och jag verkar jag inte lida märkvärt av det hela annat än att jag får mer ont i musklerna än vad jag borde. Dricker fortfarande mycket vatten, så ingen vätskebrist även jag kanske borde börja kompensera med någon tablett eller liknande.

Nu planerar jag för nästa tur i Jämtland och är lite osäker på hur mycket mat jag bör ta med. Känns mindre kul att veta att jag kommer kånka runt på mat som jag sedan inte äter upp. Inför Skottland tog jag med två powerbars och wiltchips som snack. T.om det fick följa med hem igen.

Som sagt, inget större problem, bara nyfiken på vad det kan bero på. Är det kroppens sätt att säga "Äntligen är det här vår chans att blir av med lite extra reserver, låt oss inte fylla på med extra?"
 
Att man kan få svårt att äta just under ansträngning är ju inget konstigt, maratonlöpare kan ju t ex ha mycket svårt att äta under ett lopp, det kräver energi också att äta. Men normalt sett så kan man ju äta redan efter en kort vila.
 
En teori kan väl vara att det har att göra med blodsockernivåer och mättnadskänsla.

Jag har noterat att det finns väldigt många människor som är väldigt noga (till vardags i alla fall) med att de vill kunna "äta sig mätta". Jag för min del nöjer mig med att "äta mig o-hungrig".

(Däremot har jag nåt skumt behov av att tugga på nåt om jag t.ex. kollar på TV eller läser en bok:( Det spelar dock ingen roll vad det är, en påse chips eller en Bigpack-låda full med morotsstavar fungerar precis lika bra. Det har hänt att jag till en långfilm tuggat i mig över 1 kg morötter...)


I alla fall, det kan vara så att det som gör att du äter mycket till vardags handlar om att blodsockernivåerna åker jojo och därmed påverkar din hunger/mättnadskänsla. Så det är kanske så som du äter vid vandring som kan ses som ditt "normala" sätt att äta (d.v.s. när din kropp fungerar som den ska).
 
Aptit vid uttag är ofta beroende på vanan. Rör man normalt inte på sig i timmar så ställer kroppen om sig och att bränna muskler, fett samt ökar inte på aptiten. Många måste vid ansträngning även stoppa bränslet i sig. Givetvis kräver det disciplin att äta när man inte upplever hunger. Vid kortvariga perioder som en eller två veckor brukar det inte ske något mera drastiskt än att de som inte äter tillräckligt förlorar vikt. Men vid längre turer blir det viktigt att se till att alla deltagarna äter tillräckligt.
Givetvis kan man träna upp förmågan att äta normalt under energiuttag vid veckoändsturer etc. Även om tröskeln kan variera i höjd.
go tur
 
Jag skulle vilja fortsätta med "det kan också vara psykiskt det handlar om" för jag har varit där själv och inte varit ett dugg hungrig i vissa situationer fast kroppen skrikit efter bränsle. Nu har det ju gett sig själv eftersom min blodsockernivå lätt hamnar långt under fotknölarna så jag tar små raster när jag känner för det, äter och dricker nåt och sen fortsätter. Då jag aldrig har några tider att passa så blir det som det blir och jag kommer fram när jag kommer, vilket vissa haft svårt att acceptera då dom tror att jag gått bort mig eller hamnat på havsbotten.

Det ska vara ren njutning att vara ute i naturen och på havet, i det konceptet ingår god mat och rejäla raster.
 
Kan inte relatera till just vandring men när jag är ute och t ex klättrar - dvs har nåt kul och intressant på g, äter jag väldigt lite. Är jag däremot hemma i soffan och zappar - dvs har tråkigt, kan jag äta hur mycket som helst. Jag tror kroppen försöker tala om för oss att vi ska ut och ha kul, och äta när vi faktiskt behöver och inte när det är "lunchdags". Har vi reserver (vilket både du och jag verkar ha) tycker kanske kroppen att vi ska använda dom innan vi fyller på nytt?
 
Tack för svaren. Vi får se hur det går på nästa vandring. Det känns som sagt inte som ett problem så länge jag bara är ute en vecka men jag ska försöka äta lite mera i alla fall.
 
En teori kan väl vara att det har att göra med blodsockernivåer och mättnadskänsla.

Jag har noterat att det finns väldigt många människor som är väldigt noga (till vardags i alla fall) med att de vill kunna "äta sig mätta". Jag för min del nöjer mig med att "äta mig o-hungrig".

(Däremot har jag nåt skumt behov av att tugga på nåt om jag t.ex. kollar på TV eller läser en bok:( Det spelar dock ingen roll vad det är, en påse chips eller en Bigpack-låda full med morotsstavar fungerar precis lika bra. Det har hänt att jag till en långfilm tuggat i mig över 1 kg morötter...)


I alla fall, det kan vara så att det som gör att du äter mycket till vardags handlar om att blodsockernivåerna åker jojo och därmed påverkar din hunger/mättnadskänsla. Så det är kanske så som du äter vid vandring som kan ses som ditt "normala" sätt att äta (d.v.s. när din kropp fungerar som den ska).

Jag är inne på samma tanke. Fast för mig är situationen tvärtom. Jag tillhör lättviktarna och om jag inte rör på mig så tappar jag aptiten. På en vandring tar det nån dag innan min aptit ökat för att matcha ansträngningen. Men; varje gång man blir ordentligt fysiskt aktiv så är det som om kroppen hittar sin egen balans. Matsmältningen funkar bättre osv.. Kroppen vet vad den vill ha. det är bara att lyssna.
Kjell
 
Är aktiviteten hård kommer aptiten att påverkas negativt, främst relaterat till ökade nivåer av stressmarkörer. Inte då alltid stress som förknippas med stora pappershögar på skrivbordet utan en stressreaktion med syfte att hålla uppe nivåer av ex blodsocker. Idrottare kan ofta uppleva det svårt att äta tillräckligt av den anledningen.

Nu kanske inte vandring faller inom kategorin hård fysisk aktivitet alla gånger och hur väl vi känner av ovanstående kan variera en hel del från person till person. Dock är kroppens förråd väl tilltagna och det kommer inte per automatik någon signal om att vi måste äta, trots flera timmars aktivitet.
 
Jag har exakt samma problem, har absolut ingen matlust för fem öre vid vandring.
Brukar därför tvinga i mig mat men det är inte så enkelt med frystorkat :)
Jag brukar få upp min aptit när jag varit still i kanske 1-2 timmar, kan då plötsligt bli väldigt hungrig.
Samma sak gäller när jag är ute i fällt, har mycket enkelt för att inte äta på ett par dygn om jag håller igång hela tiden.

Brukar äta en rejäl frukost då min aptit är som bäst (även fast jag inte är någon frukostmäniska)

Prova vila och reta aptiten med någon bar eller liknande om det inte hjälper, tvinga i dig maten! ;)
 
Här kommer en riktig brasklapp! Själv springer jag ibland både långlopp och ger mig ut flera dagar på vad man skulle kunna kalla en expedition och följande tips ska inte ses som näringsmässigt eller medicinskt korrekt, men äter du normalt i övriga livet så tycker jag ibland det kan vara skönt att svälta sig under en period. Se bara till att få i dig tillräckligt med vatten. Det tillstånd som uppstår vid ansträngning och svält ser jag som upphöjt medvetande. Överlevnadsinstinkten kickar igång och till en början känns det som man blir slö och orkeslös men i nästa fas blir allt klarare. Jag spekulerar ibland i om detta tillstånd utvecklats evolutionärt eller om det bara är min fantasi som spelar mig ett spratt. Givetvis ska detta experiment inte drivas till sin spets och ibland kan huvudvärk uppstå, men jag tror att vistelse i naturen under krävande former ofta kan börja ställa om kroppen i positiv riktning. Detta kan liknas med tillståndet som uppstår när du vandrar långt med tung packning. I början känns det som om du inte kommer klara det men efter 2-3 dagar har du hittat dina dolda reserver och din rytm och börjar "bröta" fram som en bergsget över fjällen.
 
Senast ändrad:
Väldigt vanligt att folk blir lite tröga i magen, för att bajs-rytmen påverkas, när man är på resande fot eller på tur. Man kan kanske inte gå på toaletten när man vill osv. Detta vill påverka aptiten mer negativt än man tror, matsmältningen går långsammare. Lösning är att aldrig vänta när skit-hugget kommer, håll igång flödet. Undgå att bli dehydrerad. Ät 15 katrinplommon 12 timmar innan du vill gå på toaletten (det funkar), eller eventuellt använd laxerande preparat från apotek vid behov…
 

Liknande trådar


Vandrat på ett platåberg? Upptäck Billingens unika landskap!

Njutvandra året om i fantastisk natur med böljande sluttningar och dramatiska klippavsatser – bara ett stenkast från Skövdes centrum.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg