Fjällräddningspådrag - Rätt utrustning

[joru]

Att gå efter kompass med väldigt begränsad sikt är svårt eftersom man inte kan ta ut några riktpunkter i terrängen.

Det är i regel möjligt att se åtminstone några meter framför sig. Vi har några ggr faktiskt gått genom tät dimma på det sättet dvs genom att sikta på stenar ca 10 meter bort. Det är inte svårt men däremot mer omständligt än vid normalare siktförhållanden.

Kan man inte ens ta sig fram på detta sätt hjälper ingenting annat än att vänta ut bättre sikt.

//J

 

[Hedman]

Det är i regel möjligt att se åtminstone några meter framför sig. Vi har några ggr faktiskt gått genom tät dimma på det sättet dvs genom att sikta på stenar ca 10 meter bort. Det är inte svårt men däremot mer omständligt än vid normalare siktförhållanden.
//J

Strax innan midsommar råkade jag och min vandringskamrat ut för mycket tät dimma när vi närmade oss Låkktatjåkka-stugan. Dessutom på ett vidsträckt och djupt snötäcke utan tidigare spår. Sommarmarkeringarna syntes inte och kryssmarkeringarna stod inte tillräckligt tätt (så vi tappade bort dem). Jag använde mig då av min kamrat som riktmärke, lät henne vandra iväg så långt som möjligt innan jag följde efter. Vi missade först stugan med cirka hundra meter men insåg det och vände.

http://www.utsidan.se/motesplats/album/visabild.htm?ID=9103

 

[andersmossing]

Teknik, övertro och navigation

Hej!

Man kan göra paralleller från denna diskusion till navigation och teknikanvändning i båtlivet. Där används GPS i ännu större utsträckning än i fjällen, gissar jag. Dessutom kopplas den ihop med med plotter, radar, m m. Allt för att förenkla navigationen vilket naturligtvis är bra.

Problemet är att ovana sjöfarare tenderar att tro för mycket på elektroniken. Det har hänt en lång rad GPS-relaterade olyckor där man trott sig kunna hålla sin vanliga marchfart trots att sikten är dålig. Ett exempel kan vara föraren av en motorbåt som körde rakt igenom ett båthus.

Vad kan man dra för lärdom? Kanske att navigationsutrustning, vilken det än månne vara, inte förändrar de faktiska förhållanden man har att rätta sig efter. Ett stup ligger där det ligger liksom ett båthus.

Lita inte på GPS, kompass eller karta. Ifrågasätter man allt tror jag man uppnår högre säkerhet.

Eller?

//Anders

 

[Raskesven]

Re: Teknik, övertro och navigation

.....
Lita inte på GPS, kompass eller karta. Ifrågasätter man allt tror jag man uppnår högre säkerhet.

Eller?

//Anders

Nej, nej, nej. Lita framför allt på kompassen. Det är många gånger jag tragglat mig igenom bökiga områden där "intuitionen" sagt mig att "nu bör jag väl ändå dra mig åt höger". Men efter titt på kompassen har jag sett hur fel jag haft, tvingat mig att följa kompassen och hamnat rätt. Men jag tycker du har rätt i din varning om övertro på GPS. Jag tror det är en farlig väg att starkt vurma för GPS av säkerhetsskäl. Människor kan få för sig att GPS är ett substitut till karta och kompass, vilket det inte är utan snarare ett extra komplement.

Håller för övrigt helt med Nordesjö mfl. ovan. Med karta och kompass håller man kontinuerligt koll på var man befinner sig, och kan ta ut grundriktning mot ledstång och/eller bättre skydd om vädret blir uselt.

Det finns tillfällen när man kan få vänta länge på att dimma ska lätta. Fastnade en gång i övre delarna av Jougdadalen, norra Jämtland, när dimman lagt sig tät. Vi väntade i två dygn utan att den lättade. Ville inte förbruka alla lägerdagar i ett dimmoln, så tredje dygnet fanns det till slut inget annat att göra än att följa vattendraget tills vi befann oss nedan passet vi skulle över. Utan karta hade vi inte känt igen kröken på ån där vi skulle svänga 90 grader.

Fortsatte upp följande kompassen på järvens vis, dvs. försökte gå så rakt på som möjligt över hinder på vägen upp för att inte börja svänga och dra åt något håll. Vi såg som mest 5 meter framåt. Siktade på en viss sten, en viss buske osv. hela vägen upp. Det gick vägen. Plötsligt när vi kommit upp på toppen av passet försvann dimman och vi såg ner i nästa dalgång som låg i klart väder. När vi tittade bakåt låg dimman kvar som ett lock därifrån vi kommit; dimmornas dal. Utan kompass hade vi varit kvar i lägret.

En anekdot. Under vandring i Sarek när vi börjar närma oss Pietsaure en dag i finväder möter vi två personer som är på dagstur från Saltoloukta. De skall upp och njuta av vyerna på någon topp. Men de har ingen karta, och vet inte vilken topp de planerat att knalla upp på. Efter en titt på vår fjällkarta vet de. Karta är bra, inte bara vid dåligt väder.

Raskesven

 

[nermander]

Poängen med karta och kompass är att man inte behöver någon led.

Och på samma sätt tycker många att poängen med en led är att man inte behöver karta och kompass.

 

[bambu]

Kul att läsa om andras erfarenhet. För det är ju av egen och andras erfarenhet man lär sig. Fler skulle behöva lägga mindre tid på arbete och mer tid att läsa här

Gick f.ö. själv i dimma (ca 50m sikt) från Ridok till Aktse på kalfjället norr om Skierfe i somras. Utan karta och kompass hade det givetvis inte gått. Lärde mig / blev påmind om två saker av det: 1, Undvik ”måste-etapper”. Dvs vi borde inte ha satt oss i den situationen att vi var ”tvungna” att gå den aktuella sträckan. 2, GPS hade även gett mig, som orienterare sedan barnsben, en större säkerhet. Nu gick vi precis den väg som vi tänkt oss men osäkerheten fanns ändå där. Med GPS som andra referens hade den inte gjort det.

 

[Duracellkaninen]

Riktpunkter är bra - men inte nödvändigt

Det är i regel möjligt att se åtminstone några meter framför sig. Vi har några ggr faktiskt gått genom tät dimma på det sättet dvs genom att sikta på stenar ca 10 meter bort. Det är inte svårt men däremot mer omständligt än vid normalare siktförhållanden.

Kan man inte ens ta sig fram på detta sätt hjälper ingenting annat än att vänta ut bättre sikt.

//J

Antagligen övertolkar jag "Kan man inte ens ta sig fram på detta sätt hjälper ingenting annat än att vänta ut bättre sikt".

Min erfarenhet vid de tillfällen då riktpunkter varit TOTALT obefintliga (whiteout i Sarek, samt tätvuxen granskog nattetid) är att det går alldeles utmärkt att bara gå på kompasskurs. Gudskelov har jag åtminstone alltid sett kompassen om än inte handen på en utsträckt arm .


Peter N skrev: "Och på samma sätt tycker många att poängen med en led är att man inte behöver karta och kompass." Det är sant - men var det inte just den (felaktiga) tanken som orsakade Fjällräddningens utryckning den här gången? Sarek har ju den egenheten att det inte finns rösade leder på samma sätt som på många andra håll. Och inga röda ledkryss på vintern heller.

Många planerar också för att gå stugturer vintertid (dvs slippa släpa på tält, vintersovsäckar, spadar etc). Men vad gör man då när vädret blir för besvärligt och krafterna sinar (utan de grejorna)?

Tänk före och förbered noga - så kan Kalle Brösth&Co ägna sig åt att leta efter de som trots det hamnar i trångmål (istället för dem som räknat med vackert väder).

PS: Jag håller med Raske-Sven om att lita på kompassen. Vid två tillfällen har jag kunnat svära på att den visade fel: - i det ena fallet hade kompassen naturligtvis helt rätt - i det andra stod det "magnetiskt felvisningsområde" eller något i den stilen på kartan (jag hade "rätt").

 

[Martin Fjäderlätt]

Poängen med karta och kompass är att man inte behöver någon led.

Lite som att säga:
"med karta och kompass behöver man ingen terräng"

Terrängen är såklart det viktigaste orienteringsinstrumentet, som med fördel används tillsammans med karta och kompass.

 

[andersmossing]

Re: Re: Teknik, övertro och navigation

Nej, nej, nej. Lita framför allt på kompassen. Det är många gånger jag tragglat mig igenom bökiga områden där "intuitionen" sagt mig att "nu bör jag väl ändå dra mig åt höger". Men efter titt på kompassen har jag sett hur fel jag haft

Yttryckte mig nog klumpigt när jag hastade fram mitt meddelande. Naturligtvis menar jag inte att man skall lita till intuition istället för kompass.

Det jag försökte få fram är att om man behåller en sund, ifrågasättande skepsis mot sin navigation och navigationsutrustning, så har man den vakenhet som krävs för att upptäcka missarna. En princip som följt mig under många års navigerande (till havs) och som för mig fungerar bra.

mvh

Anders

 

[Avslutat medlemskap]

Ja men det hjälper väl inte om sikten blir så dålig att man inte ens klarar att följa en markerad led? Om sikten är så dålig så hjälper det väl inte att man har karta och kompass om man inte ens ser när man tagit sig tillbaka till leden? Då är det ju bara att stanna som gäller.

Stanna är bra.
Men om man vet hur terrängen ser ut, ungefär var man är och vilket håll som är vilket, kan man ha valet att faktiskt ta sig åt ett vettigt håll.

Är man till exempel på en bergstopp kan man hitta en sluttning att ta sig nedför så att man kommer ut ur dimman.

Det är ju inte alltid man balanserar på en meterbred bergskam med tusenmetersstup omkring sig.

Det är inte kartan och kompassen i sig som är det viktiga, utan att de medföljs av koll och sunt förnuft.
Och då kan man faktiskt övervinna nollsikt - om omständigheterna tillåter.

Har man ingen karta, ingen kompass, ingen sikt och ingen koll kan man BARA stanna.

Om man räknar med situationer där man kan bli beroende
av karta och kompass bör man skaffa sig all tillgänglig information (t ex från folk som bor i närheten,
personal på fjällstationer e.d.) OCH studera
terrängen ordentligt. Nyligen gick jag ungefär fyra dagar (av tretton) utanför lederna i Norge.
Den andra etappen av dessa, på isiga och snöiga stränder
förbi en tjärn gjorde mig iaf mer uppmärksam
på höjdlinjerna vid de sjöar jag kunde tänkas passera.
Då var det att tänka igenom lite alternativ.

Jag hade då också (i Reinheimen) hjälp av erfarenheter
från en sporthandlare i Bjorli.

man KAN stöta på lite konstiga reaktioner. När
jag skulle gå Breheimen 2001
fick jag tips att ringa ngn som kände förhållandena.
Det handlade om ett omarkerta parti över det
s k Lundadalsbandet. Jag ville veta om terrängen
(delvis brant utför) var svåröverskådlig,
eller kunde vara knepig i dimma,
men fick flera gånger frågan om jag hade karta och kompass. Jag har varit med om att starta nedstigningar
och börja om kanske fyra-fem gånger därför att jag
blivit ställd. jag gjorde aldrig den varianten
och idag tror jag att blotta insikten om behovet
att pröva och söka väg utför var den tillgång
jag behövde. Även på markerade leder har jag
tjogtals med gånger tvingats söka egen väg.

I det aktuella fallet så är den enkla sanningen att
paret tog sig vatten (eller dimma) över huvet.
De borde ha börjat sitt fjälliv mindre anpråksfullt.

 

[meg]

Jag håller med om att artikeln i Piteå Tidning gärna kunde ha innehållit ett avslutande stycke "Så här borde de egentligen ha gjort" ! Annat än att man säger "förberedelser är a och o". Och även här i forumet har mycket talats om vad de saknade i utrustning, men jag tycker ändå att de betedde sig märkligt som bara fortsatte i allt svårare terräng - trots att de uppenbarligen visste att de var på väg åt helt fel håll!
citat ur artikeln:
"-Vid tre tillfällen den dagen var vi tvungna att simma över vattenflöden som blivit allt mer vilda och farliga efter det konstanta regnandet."

TVUNGNA? Öööh?
Hade det inte varit listigare att vända tillbaka redan vid det första vattendraget? Jag har lättare att förstå det om de varit fler - ingen vågar "fega ur" och säga att de nog borde vända. Men här kan det inte ha varit grupptryck. Möjligen en falsk trygghetskänsla eftersom de var två, och inte ensamma.

Jag kanske inte talar för alla, men jag medger nog hellre att jag är feg, än att jag är dum...

 

[Wolf25]

De borde ha börjat sitt fjälliv mindre anpråksfullt.

Så mycket mindre anspråkslöst än så går det väl inte att börja sitt fjälliv.
Att det sedan visade sig att även den enklaste tur kan sluta illa om man inte har grundläggande utrustning och kunskap.

/Ulf