Det är möjligt att det inte görs handlingar som är 100% osjälviska. Men själviskhet har då en felaktigt negativ klang. Som ett exempel; Dagens miljardärer som satsat stenhårt på att nå största möjliga personilga framgång har ofta, men förstås inte alltid, genererat tusentals miljonärer och hundratusentals jobb som en "bieffekt" av sin strävan. Ingvar Kamprad, Bill Gates och andra superentreprenörer kan mycket väl ha räddat fler liv i det långa loppet än Moder Theresa? (Ja, jag spekulerar) Visst kan man kan nämna Stalin, Hitler och många fler vidriga egoister men ren, otyglad ondska är väl inte dominerande åtminstone. För övrigt är det ju trevligt att synbart osjälviska handlingar ger en kickback i form av välmående och stärkt självbild. Win-win är sällan fel.
Nu har jag ingen aning om källan, men en gång i tiden läste jag hur någon hävdade att den accelererade militära utvecklingen under andra världskriget, när den sedan fick civila tillämpningar, räddade betydligt fler liv än vad som gick till spillo under kriget.
Sett ur den synvinkeln hade det alltså varit sämre för mänskligheten om Hitler hade stoppats.
Vad vill jag ha sagt med detta? (om det nu är sant) Jo att det inte är så enkelt att man kan bedöma en gärning vare sig efter dess avsikt eller konsekvenser.
Att vägen till helvetet är kantad av goda avsikter är ju välbekant. Likaså att det onda kan föra med sig något gott.
Med risk att låta lätt religiös så tror jag att vi är alldeles för små för att överblicka alla konsekvenser av vårt agerande.
Någon försöker göra osjälviskt gott, men lyckas egentligen bara stärka sitt eget välbefinnande medan resultatet blir något helt annat. Någon annan tänker bara på sig och sitt, men i svallvågorna uppstår ändå något nyttigt för andra.
(Och ytterligare några är precis så hjälpsamma eller destruktiva som de tror)
Lätt är det inte.
Var hade vi rödvinet nu?