Jag kan inte förstå varför det är så svårt att förstå att det finns folk som har avsmak av det här med Everest turism.
För det första, är det verkligen en super-prestation? Vilka här har verkligen försökt? Om vi bortser ifrån prestationen av att skrapa fram alla pengar som behövs, hur svårt är det att vandra upp för Everest egentligen om man bortser ifrån väder och trafikstockningar? Man drar sig upp för fasta rep som någon annan satt dit, klättrar upp för en stege (!) som någon burit upp för att man ska slippa det enda som skulle kunnat kallas för klättring, man suger i sig syrgas från en tub som man sen slänger när den är tom, någon annan bär upp all mat och lagar åt en, någon annan gör alla bedömningar vad det gäller väderrapporter och man är helt befriad från att hjälpa andra medmänniskor om de skulle hamna i trubbel "because in the death zone you're on your own man!" Väder kan sätta stopp för vilken tur som helst, och folkmängden på Everest spelar nog en stor roll om man lyckas eller inte, men om vi säger att det skulle vara strålande väder och inga trafikstockningar överhuvudtaget, hur svårt skulle det vara för en människa med god fysik och normal känslighet för höjder att göra detta? Jag säger inte att det är lätt, aboslut inte, men hur svårt är det? Är det t ex jämnförbart med att springa Stockholmsmaraton på tre timmar? Hur många motivationstalare ser man på TV4 nyhetsmorgon där någon är där för att tala om hur de sprang Stockholmsmaraton på tre timmar om det nu inte är något specielt med personen som t ex någon handikapp eller likanande? Sen kommer några av dem ner, sätter sig i TV4 nyhetsmorgon soffan och berättar hur fantaskiskt och tufft det var att gå i Hillary's fotsteg. I min mening har de bara bidraget till att världens högst belägna soptipp har nu blivit större...
Det var väll nån snubbe som skulle göra någon travers av Everest, jag minns inte detaljerna, men han skulle bli först att göra detta och bli noterad i historia böckerna, men fick insikten om att hans Sherpa skulle kunna göra detta nästan i sömnen om han bara ville, och det ända som skulle gjort att han lyckats själv med detta var om hans sherpa knuffade och drog upp honom. Sen skulle han bli berömd för att vara den första som gjort traversen medans sherpan skulle förmodligen inte nämnts alls. Han avbröt turen då han insåg vilket falskspel det hade varit. Kanske är det flera som borde få denna insikt?
Självklart är ju inte alla Everest-vandrare ute efter nyhetsmorgonsoffan eller att bli motivationstalare, men hela denna cirkus har gjort att det är mycket lätt att få avsmak för det hela. Jag förstår att folk vill upp, men herregud, så svårt kan det inte vara att förstå att det finns folk som får avsmak av det hela? Att folk väljer olika sätt att uttrycka avsmak är bara naturligt.
Och nej, jag är inte avundsjuk. Jag drömmer inte om mediauppmärksamhet och nyhetsmorgon soffan. Jag drömmer inte om att vandra upp för Everest (visst, skulle någon pröjsa kalaset så skulle jag inte tacka nej, det är nog magiskt vackert där, men jag skulle själv inte betala en bråkdel av kostnaden med egna medel). Inte heller är jag avundsjuk för att de förverkligar sina drömmar, jag har själv förverkligat flera av mina och uppmanar andra till det. I grund och botten är det väll för min del en total oförståelse för någon slags intresse för vem som haft råd att pröjsa sig upp för Everest, och det är lika intressesant för mig att diskutera själva intresset som det är för er intresserade att diskutera vem som ska försöka här näst.
Antalet svenska bestigningar har väll att göra med hur många svenskar som fått ihop det ekonomiska samt haft intresset att lägga tiden på det hela, inte vilka som varit fysiskt och mentalt kapabla till att göra själva vandringen. Begräninsgen är inte personlig förmåga, utan intresse tillsammans med ekonomiska resurser... och att detta kan vara av minsta intresse är helt bortom mig...
