Alla är olika, men att vara rädd för att göra ett en meters fall på en bomber kil som sitter 30 cm över en bomber kamsäkring är knappast vad jag kallar för "entirely appropriate". Denna typ av rädsla har jag bråttats med och gjort något åt, och jag är riktigt glad för det. Så länge mina säkringar är bra, det är inga långt mellan dem och det finns inga hyllor eller andra faror så vågar jag gå på utan att vara rädd, och falla om jag nu inte klarar sekvensen utan att få hjärtklappning. Rädd kan jag vara när det verkligen är läge för att vara rädd, annars slipper jag gärna det tack. Att vara rädd för att falla kan ju göra att man klättrar spänt och krampaktigt, och därmed ökar ju oddsen att man faktist faller.
Befogad rädsla är precis det, begodad. Men obefogad rädsla har varit ett stort hinder för min egen utveckling. Det gäller att veta skillnaden... Känner man rädsla hela tiden så fort det blir lite svårt så har jag svårt att tro att man verkligen kan känna någon skillnad. Det är så kul att höra de som påstår sig inte vara rädd för att falla, men sedan se dem inne i klätterhallen på någon överhängande led med 10cm rep ute över senaste klippet och med skakande ben tittar ned förskräckta och ropar upprepade gånger "har du mig? har du mig?". Då har man verkligen inget som helst förtroende.
Men med detta sagt/skrivet så vet jag att det här med att gå på är inte för alla. Det finns mängder med klättrare där ute som är fullt nöjda med att välja att ta hem så fort det blir lite jobbigt, jobba in sekvenser för att sedan sätta leden i harmoni utan att vara utanför komfortzonen. Jag har aldrig varit så här, jag vill gå på för fulla muggar och inga ge upp så länge det är safe, och obefogad rädsla har varit ett stort hinder för detta. Och vidare så anser jag att de som endast har säkrat denna typ av klättrare hela tiden utgör enligt mig en större fara då de får ingen vana av att ta oannonserade fall och är inte beredda tills de hör det typiska "ta hem!". När väl ett oannonserat fall kommer så blir de tagna på sängen.
Fallträning eller ej handlar mycket om hur mycket rädslan påverkar en, vad man vill göra åt det och i grund och botten vad vill man få ut av sin klättring. För mig har jag börjat nå stadiet där jag inga behöver pyssla med särskild fallträning på egna säkringar då fall ingår i min vardagsklättring... det är befriande... men visst, gör jag ett felaktigt beslut som kostar så kan jag få äta upp det här, men det känns då som om jag har gjort ett felaktig val snarare än att min avsaknad av obefogad rädsla ligger till skuld.
rna)?
