Er äldsta friluftsgrej?

[plaskdaja]

Kängorna. 8 bast.
Nyligen renoverad så nu håller de 8 till.

 

[BOBen]

Har fortfarande kvar min pappas vandringsbestick som pga sin storlek var mina bestick då jag som litet barn år själv för första gången.

Samma dag som min pappa dog drog jag ut på en vandring i fjällen några dagar i maklöst väder. Hans ande fanns med mig hela tiden med besticken. Den gången byggde jag ett stort röse på en topp till honom...

 

[norsketim]

Mitt gamle vaffelmønstrede liggeunderlag (hvit/grønn) og Norrøna ryggsekken (type 50 L pakkramme)
fra speider-tiden (slutten på 70, början på 80-tallet).
Brukes ikke noe særlig, men greiene finnes i kjelleren i alle fall .

 

[Boludo]

Karrimor

En blå påse från Karrimor har jag haft ända sedan 1975, då jag gick i fjällen för första gången. Den har varit med på precis alla vandringar, fylld med mat och småprylar. Ett par tunna remmar som satt fastsydda utanpå tog jag bort tidigt, och naturligtvis har snöret i öppningen bytts ett par gånger, men själva påsen verkar vara outslitlig.

 

[VolumeBoost]

"12:an"

Armeryggsäck i läder/canvas ärvd av min far och använd som köksavdelning vid våra kanotturer i skärgården. Modell kvadratisk med mycket småfack till alla askar o köksprylar. Perfekt bakom ryggstödet på kleppern. Förmodligen från 1912

 

[vandrarenemil]

knivar

Jag tog ödmjukt imot två sameknivar från min morfars fars syster förra sommaren. Sameknivarna kom ursprungligen från min morfars fars systers bortgångna makes kamrat. Knivarna har använts som arbetsknivar av samen(kamraten) nån gång på 50-talet. Välnötta men annars i otroligt fint skick.

 

[Dr.Jones]

Tänkte först att det var ryggåstältet jag ärvt av far. Han köpte det någon gång vid 1960. Förträfflig kvalitet, dock tungt med sin bomullsväv. (Recention med bild kommer inom en månad.)

Sen slog mig tanken... Den gamla eldledar kompassen... Är inte den från 1912? Men ack. 1939 står det i kanten. Fantastisk kvalitet. En handfull moderna kompasser har kommit och gått, men den här består.

 

[seon]

Norröna Stetind

Min första softpackryggsäck från mitten av 70-talet använder jag fortfarande när jag skall flyga och checka in ryggsäcken. Den är "slät" utan fickor och utstickande tampar och spännen och passar bagagebanden.

Ett av Klättermusens tidiga plagg "Flisa" från 80-talet är också en slitvarg som jag fortfarande har som skalplagg för nästan all uteaktivitet på vintern och ofta även sommartid (utom vid regn och blötsnö, totalt använd närmare 1000 dagar) Det är en windstopperförsedd fleecejacka av vidunderlig kvalitét.

 

[Dr.Jones]

Tänkte först att det var ryggåstältet jag ärvt av far. Han köpte det någon gång vid 1960. Förträfflig kvalitet, dock tungt med sin bomullsväv. (Recention med bild kommer inom en månad.)

Sen slog mig tanken... Den gamla eldledarkompassen... Är inte den från 1912? Men ack. 1939 står det i kanten. Fantastisk kvalitet. En handfull moderna kompasser har kommit och gått, men den här består.

Kompassen har nu gått vidare. Under höstens tur nere i Schweiz gav den upp och förstod inte längre skillnaden mellan norr och söder. Pilen pekade tvärs om. Det var med stor sorg och vemod som den utan vidare övervägning hamnade i sopspannen på Gasthaus'et där vi hade spenderat natten.

73 års hårt slit han den genom gå innan den fick lämna världen. Tänk om dagens moderniteter kunna hålla samma kämparglöd.

I något sentimentalt ögonblick har jag övervägt om man inte skulle tagit hem den och lämnat i den till Silva för återupplivning. Så här efter åt känns det som om det hade varit det enda rätta.

Vila i frid...

 

[Kal-P-Dal]

Ett gammalt myggbett som jag fick på min första segeltur i Stockholms skärgård i början av -60 talet. Jag har vårdat det ömt i alla år men nu har det fallit för tidens tand.
Ett skoskav jag fått i arv av min morfars farfar från fjälltur på Sariutjåkkoisaatvakuoljawaaisaala. Det har klarat sig bra och är nu kärleksfullt renoverat så det kan lämnas vidare till mina barn.

thomas

 

[UteMats]

Ett gammalt myggbett som jag fick på min första segeltur i Stockholms skärgård i början av -60 talet. Jag har vårdat det ömt i alla år men nu har det fallit för tidens tand.
Ett skoskav jag fått i arv av min morfars farfar från fjälltur på Sariutjåkkoisaatvakuoljawaaisaala. Det har klarat sig bra och är nu kärleksfullt renoverat så det kan lämnas vidare till mina barn.

thomas

På samma tema har jag ett köldskadat långfinger, som jag förfrös vid en oförsiktig övernattning under bar himmel i februari 1975 (eller 76). När jag är ute i kyla så blir fingret sedan dess ofta gulvitt och tappar känseln.
Dock har jag inga planer på att låta skadan gå i arv. Mina ungar får förfrysa sina fingrar på egen hand (!)...

 

[Glännman]

Jag vet inte om det räknas som en friluftspryl. Men mitt friluftsliv grundas egentligen i mitt intresse för djur och natur, och om djur/natur lär man sig mycket genom böcker och min äldsta bok är:

Min vän fjällpiparen
AF Bengt Berg
Stockholm 1917
Kungl. Hofboktr. Iduns Tryckeri-A.-B.

Skriven i en underbar svenska och förvånansvärt många fotografier finns med.

"Detta är den rent otroliga historien om en vild fågel, som blev god vän med tre vandrande män på ett af lappmarkens öde fjäll.
Männen voro en finne och en lapp och jag. Med oss var finnens häst. Fågeln var en fjällpipare Han bodde i Pidjastjåkko - ett fjäll som har så mycket malm i botten, att sommarmolnen försöka torna sig till åskbyar där redan medan sjöarna vid dess fot ännu täckas af isen."


Mvh // Johannes