nils73; sa:
jamo; sa:
Ibland undrar jag om fjällvandrare i Sverige vill överdramatisera sin aktivitet för att känna sig mer äventyrliga.
Absolut sant. Å har man inte Himalaya utrustning (inkl Hillebergtält) så är man dödsdömd, också i längs Kungsledn i augusti. Jag har observerat en stor skillnad i attityd mot Norge där pleti och kreti vandrar i fjällen.
Norge är kanske det sämsta att jämföra med, åtminstone Sydnorge; jag har gått där minst en vecka
varenda sommar de senaste nio åren. De kreti och pleti du talar om går hytte til hytte och ser givetvis
ingen dramatik i trerättersmiddag, frukostbord och nistepakke, även om nog en del ser mer av bordets
håvor än av naturen (jag måste faktiskt tro att
norrmännen gillar sin obegripliga mat).
Den överväldigande andelen tältare jag träffat på
i dessa trakter har varit danskar, svenskar, tyskar,
holländare och enstaka engelsmän; jag vågar påstå
fler engelsmän än norrmän! På av- eller omarkerade
leder eller platser där det är långt mellan hyttene
är jag ofta ensam.
Sen finns en påtaglig
grupp som tar bilen över helgen till ngn plats
och går upp och ned på en topp - vandring är för
dem på sin höjd en transport. I somras gick jag i Trollheimen. För att undvika en mycket låg passage
(som norska vandrare inte skyr!)
gick jag en högre genväg utan leder. Där fanns en liten
fri stuga med hyttebok. När jag läste den kunde
jag konstatera att alla övernattare hade ärende till en topp i närheten, ingen utom jag (som tältade en bit innan) var på genomresa.
En tredje kategori
gör utflykter mycket nära sina hem (t ex om de bor i Romsdalen elelr Sunndalen) och de är kanske de enda som systematiskt överger lederna, lika naturligt som jag ger mig
ut på okända stigar i den skog där jag bor i Linköping.
Det är från såna jag kan få tips om jag har tur.
När jag t ex skriver till ÅST och undrar om vissa
orösade dalar i Tafjordfjella är det ingen
som kan/vill svara
Min egen attityd, om den inte bara är min, är förstås
mer kontintental än svensk.