Effektiv stakåkning

[pausch]

Re: Re: Re: Gammalt och nytt

Det går en röd tråd genom dessa reaktioner: vissa som lärt sig något på ett äldre, lite svårare, sätt, rynkar ofta på näsan åt (eller reagerar ännu starkare än så mot) nyare och lättare sätt att utöva samma verksamhet. Varför? Är det nån slags avundsjuka för att detta nya och enklare sätt inte fanns tillgängligt då man själv en gång i tiden lärde sig det hela?

Är det OK att använda miniräknare direkt eller skall man först lära sig + - x /, huvudräkning och räkna på papper?

Själv har jag lärt mig på det gamla sättet (kalla mig gärna traditionallist) Personligen tycker jag att det hjälpt mig att situationsanpassat kunna byta mellan huvudräkning och räkning med miniräknare när förutsättningarena ändrats och vid olika matematiska problem. Jag ser dock fördelarna med båda.

Givetvis har man glädje av att kunna räkna även i huvudet, eller på papper. Men vad säger du åt den person som av någon anledning inte kunnat lära sig detta bra? Han kanske behöver räkna på något som har stor betydelse för honom (han kanske ska låna för att köpa hus, eller nåt liknande). Han litar inte på sina beräkningar i huvudet eller med penna+papper, för han vet av erfarenhet att det blir alldeles för ofta fel. Så han tar till miniräknaren och litar på den. Säger du åt honom att sluta räkna till dess han lärt sig räkna ordentligt utan miniräknare (och då givetvis även skjuta sitt husköp på framtiden)?

Det var ju lite i den stilen som vissa här diskuterade stakåkare -- en kallade den åkningen en "styggelse", medan en annan tydligt önskade stakåkarna bort från isarna.

Att informera om olika åkstilar och deras för- resp nackdelar är helt OK - men sedan är det faktiskt upp till varje åkare att själv välja åkstil och ambitionsnivå. Och de stilrena åkesteterna får finns sig i att alla inte väljer den stil de tycker är estetiskt mest tilltalande. Om dom tycker det är alltför plågsamt för deras åkestetiska finsmak att se stakåkare lite då och då, ja då får dom väl titta nån annanstans. Isarna är faktiskt öppna för alla -- det som avgör om man ska bege sig ut på isen eller inte är isförhållandena och ens iskunskap, inte vilken åkstil man har.

Det har även hänt mig att miniräknaren gått sönder varvid jag tagit fram papper och pennan och då löst problem som mer datorbundna kamrater gått bet på.

Då har du märkt att den gått sönder -- ibland kan dom gå sönder så dom verkar fungera men visar fel resultat. Eller du kanske knappade fel i hastigheten och då blir resultatet helt åt pepparn trots att räknaren i sign fungerar. Jovisst är det bra att i huvudet kunna göra överslagsberäkningar så man märker åtminstone grova fel, ingen diskussion om den saken. Men det är fortfarande inte en bra anledning att vilja bannlysa miniräknare för den som tycker sig vara för dålig på att räkna i huvudet eller på papper.

Vid inlärning av integralkalkylering upplevde jag det även som att den grundläggande förståelse jag tillägnat mig genom mina basala studier av de fyra räknesätten var en förutsättning för att förstå mera komplicerade resonemang.

Det finns en väg förbi detta också -- skaffa en aancerad miniräknare, som klarar av symbolisk integrering. Sådana finns.... ....fast å andra sidan brukar de som lär sig så mycket matte nog klara av grundläggande aritmetik ganska hyfsat.

För övrigt tycker jag att huvudräkning är bra motion och att en väl utförd bevisföring är vackert.

För dom som till vardags inte behöver ägna sig särskilt mycket åt problemlösning kan förstås huvudräkning, korsord eller sudoku vara nyttig mental gymnastik. Det finns visst undersökningar som visar att t.ex. alhzeimer kan bromsas upp av rejält med sådan aktivitet. Så visst är det bra om man regelbundet ägnar sig åt problemlösning -- av verkliga, eller konstruerade, problem. Ibland har det faktiskt hänt mig att jag roat mig med att beräkna en kvadratrot, eller en naturlig logaritm, med enbart penna och papper (dvs utan tabeller för dessa funktioner). Men nästan alltid tar jag till miniräknaren eller datorn för sådant. Att räkna i huvudet hexadecimalt (bas 16) har jag däremot haft nytta av ibland, även om det oftast bara handlat om addition.

Till vardags använder jag miniräknare.

V.S.V.

/Erik
[Ändrat av Berneflott 2006-03-06 kl 11:56]

 

[Berneflott]

Re: Re: Re: Re: Gammalt och nytt

Isarna är faktiskt öppna för alla -- det som avgör om man ska bege sig ut på isen eller inte är isförhållandena och ens iskunskap, inte vilken åkstil man har.

Korrekt!
Det finns en grupp åkare som kan åka skridskor utan stavar, men av någon anledning väljer att åka med stavar(överkroppsträning, dålig is etc.) Jag tror egentligen inte att det är denna grupp vi diskuterar.

Problem uppstår tyvärr ofta då folk tror att de kan åka skridskor, och därmed följa med på en heldags klubbutfärd, så snart de fått stavar i händerna. Det kan gå bra. Tyvärr är min erfarenhet att många i denna kategorin redan efter någon mil går på innanlädret.

För att svara på din fråga tidigare:
Det är OK att de inte kan räkna i huvudet. Bara jag slipper stå i snabbköpskön medan de springer till bankomaten för att hämta mer pengar eftersom de inte överslagsräknat sina inköp mot vad som fanns i plånboken.

/Erik

 

[Mezzner]

OT:
Att folk överlag aldrig överslagsräknar vad de handlar innan de kommer till kassan är väl ändå rätt uppenbart.

Det är ju numera allt vanligare att varorna inte är prismärkta. Oacceptabelt, javisst, men icke desto mindre ett faktum.

 

[dabac]

Uppmaningen borde inte vara "Lär er åka skridskor istället."
Den borde vara "Lär er åka skridskor också."

Instämmer!

Den som slentrianmässigt åker med stavar kommer ju aldrig lära sig att utnytja skridskorna effektivt.

Riktigt, men vem är så stark i överkroppen att behovet av ett bättre skär försvinner?
De flesta har så väsentligt mycket större uthållighet i benen jämfört med i armarna , så jag har svårt att se hur övervägande stakning nånsin kan framstå som förstahandsalternativet. Skall man komma någonvart så MÅSTE man ha en hjälplig skridskoteknik i benen om man inte är sällsynt vältränad i armar/överkropp. Med bara stakåkning eller med dåliga skär + stakåkning så orkar iallafall jag inte särskilt många kilometer.

Som sagt vet jag att jag personligen överlag åker fortare utan stavar än med.

Jag har experimenterat en del med stakåkning på inlines. Det som överlag tillåter mig att åka snabbare där är att låta stavarna vila tills jag möter uppförsbackar och/eller motvind. Jag är inte uthållig nog för att ha någon glädje av kontinuerligt stakande, så drivkraften att finna det perfekta skäret finns alltid där. Men kraftreserven jag kan ta från överkroppen gör att jag kan ta backar med bibehållen hastighet på ett helt annat sätt.

 

[Mezzner]

En gissning är att den som har bra flås har glädje av stavar, kanske inte kontinuerligt, men som ett viktigt komplement.
Sen kanske det är så att om man åker duktigt med skriller under vintern så får man bra mjölsyratålighet/bättre benmuskler. Fast själv åker jag varierande beroende på istillgången och hur den passar ihop med min "lediga" tid. Det innebär kanske 20-30 mil en riktigt bra säsong, och då känner jag att det är skönt att kunna ta i med stavarna också.
Möjligen finns ett samband med att jag paddlar mer än jag åker skridskor (i mil räknat).

 

[pausch]

Re: Re: Re: Re: Re: Gammalt och nytt

Isarna är faktiskt öppna för alla -- det som avgör om man ska bege sig ut på isen eller inte är isförhållandena och ens iskunskap, inte vilken åkstil man har.

Korrekt!
Det finns en grupp åkare som kan åka skridskor utan stavar, men av någon anledning väljer att åka med stavar(överkroppsträning, dålig is etc.) Jag tror egentligen inte att det är denna grupp vi diskuterar.

Uttalanden som "stavåkning är en styggelse", samt önskemål om att alla stavåkare ska försvinna från isarna, det träffar ju även denna grupp.

Problem uppstår tyvärr ofta då folk tror att de kan åka skridskor, och därmed följa med på en heldags klubbutfärd, så snart de fått stavar i händerna. Det kan gå bra. Tyvärr är min erfarenhet att många i denna kategorin redan efter någon mil går på innanlädret.

Givetvis ska man inte överskatta sin egen uthållighet, utan först verkligen kolla om man orkar åka så långt som förväntas. Men det gäller ju generellt för alla skridskoåkare, alltså även de som åker utan stavar.

För att svara på din fråga tidigare:
Det är OK att de inte kan räkna i huvudet. Bara jag slipper stå i snabbköpskön medan de springer till bankomaten för att hämta mer pengar eftersom de inte överslagsräknat sina inköp mot vad som fanns i plånboken.

/Erik

Det slipper du säkert -- en kassörska som inte är dum lägger då undan den kundens varor medan kunden går och hämtar pengar, och under tiden kan andra kunder expedieras. Butiken är säkert mån om att kunderna inte ska behöva vänta i onödan - annars finns risken att dom väljer en annan butik i framtiden.

 

[sigvard]

En balansfråga

Vad alltför många duktiga skridskoåkare inte alls tycks begripa är att åtskilliga både snabba och konditionsstarka långfärdsskridskoentusiaster trots mångårig åkvana likväl behöver stavar för att hålla balansen och slippa köra omkull ideligen. Balansförmågan kan endast tränas till viss del. Säkerheten fordrar faktiskt stavar för deras del.
mvh
Sigvard

 

[Palle_Z]

Re: En balansfråga

Vad alltför många duktiga skridskoåkare inte alls tycks begripa är att åtskilliga både snabba och konditionsstarka långfärdsskridskoentusiaster trots mångårig åkvana likväl behöver stavar för att hålla balansen och slippa köra omkull ideligen. Balansförmågan kan endast tränas till viss del. Säkerheten fordrar faktiskt stavar för deras del.
mvh
Sigvard

Vad är åtskilliga? Bland de mindre konditionsstarka så är det åtskilliga fler men det finns säkert lika många som harvar i grupp 4-5 på grund av bristfällig teknik som borde kunna åtgärdas. Jag tror att långfärdsskridskoklubbarna borde försöka ta tag i det här med skridskoteknikutlärning. Det finns gott om möjliga synergieffekter mellan hastighetsskrinning och långfärdsskridskoåkning som vi inte utnyttjar.

För övrigt, när vi diskuterar detta på skridskoelit-epostlistan brukar debatten vara mer ensidig.

-Palle

 

[thureb]

Re: Re: En balansfråga

För övrigt, när vi diskuterar detta på skridskoelit-epostlistan brukar debatten vara mer ensidig.
-Palle

Nu fick du till det. Problemet med en diskussion med personer som har samma uppfattning är att det inte blir några avvikande inlägg och så slutar debatten.

Jag ställer gärna upp på att det är glädjen som till stor del skall styra skridskoåkningen inte någon annans uppfattning. Men jag tror samtidigt att balansträning och bättre åkteknik ger mera glädje för de allra flesta skridskoåkare.

Thure

 

[pausch]

Re: Re: En balansfråga

Vad alltför många duktiga skridskoåkare inte alls tycks begripa är att åtskilliga både snabba och konditionsstarka långfärdsskridskoentusiaster trots mångårig åkvana likväl behöver stavar för att hålla balansen och slippa köra omkull ideligen. Balansförmågan kan endast tränas till viss del. Säkerheten fordrar faktiskt stavar för deras del.
mvh
Sigvard

Vad är åtskilliga? Bland de mindre konditionsstarka så är det åtskilliga fler men det finns säkert lika många som harvar i grupp 4-5 på grund av bristfällig teknik som borde kunna åtgärdas. Jag tror att långfärdsskridskoklubbarna borde försöka ta tag i det här med skridskoteknikutlärning. Det finns gott om möjliga synergieffekter mellan hastighetsskrinning och långfärdsskridskoåkning som vi inte utnyttjar.

Att åtgärda brister i teknik tar tid och resurser, och livet består ju lixom även av annat än skridskoåkning. Det är vars och ens eget beslut vad man vill lägga denna tid och dessa resurser på. Om nu många "harvar i grupp 4-5 på grund av bristfällig teknik" och är nöjda med det - vad är det för fel med det? Man kan faktiskt njuta av att komma ut på vattnen även om man åker några mil kortare sträcka än en del andra.

För övrigt, när vi diskuterar detta på skridskoelit-epostlistan brukar debatten vara mer ensidig.

-Palle

Det är väl inte särskilt förvånande. Men all skridskoåkning är inte (och ska inte vara) elitåkning. Eliten är, per definition, en minoritet och det är vars och ens ensak om man strävar dit eller inte.

 

[Palle_Z]

Re: Re: Re: En balansfråga

Att åtgärda brister i teknik tar tid och resurser, och livet består ju lixom även av annat än skridskoåkning. Det är vars och ens eget beslut vad man vill lägga denna tid och dessa resurser på.

Jo, men jag tycker att det borde finnas ett intresse från hastighetsskrinnarklubbarna att lära långfärdsskridskoåkare skridskoteknik. Vi borde inte behöva göra jobbet själva.

Om nu många "harvar i grupp 4-5 på grund av bristfällig teknik" och är nöjda med det - vad är det för fel med det? Man kan faktiskt njuta av att komma ut på vattnen även om man åker några mil kortare sträcka än en del andra.

Sant, det kanske är ett icke-problem. Jag borde se det ur ett tvärtom-perspektiv, ju fler som åker långsamt och kort desto lugnare får jag det på isarna.

-Palle

 

[Mezzner]

Det verkar finnas rätt olika skäl till varför man har dubbelpikar med sig.

Utan att påstå att min teknik är förfinad på något sätt, så upplever jag dock i alla fall själv inte att jag använder stavar för att hålla balansen. Jag har dem bara för att kunna utnyttja fler muskelgrupper.

När jag åker inlines, vilket inte är så ofta, så tycker jag också att det går ganska bra rent tekniskt*, men där "vågar" jag inte prova stavar eftersom det känns som om jag skulle kunna trassla in mig i dem och trilla. Dvs jag uppfattar inte stavarna i det läget som ett stöd över huvud taget. (*Att bromsa med inlines tycker jag däremot är tekniskt svårt.)