Gammalt och nytt
Fascinerande att en diskussion om olika åkstilar kan utlösa såna här reaktioner: en tycker att stavåkning är en "styggelse", medan en annan tycks tycka att stavåkarna borde bort från isarna. Inte några sakliga diskussioner om resp åkstils för- och nackdelar, utan rent emotionella reaktioner.
Nåväl, sånt här förekommer inte bara inom skridskoåkning, utan även inom många andra mänskliga aktiviteter, där traditionalister reagerar negativt mot något som kan göra att aktiviteten kan utövas lättare på ett nytt sätt. Några exempel:
1. Karl Friedrich Gauss var en genial matematiker, så genial att han ibland kallats "matematikernas konung". Gauss hade en elev som hete Johann Encke. En dag upptäckte Encke att man med de logaritmtabeller som Briggs nyligen publicerats kunde förenkla numeriska beräkningar högst avsevärt: istället för att multiplicera kunde man addera (papper och penna var det enda räknehjälpmedlet på den tiden). Förtjust gick Encke till sin lärare Gauss och berättade om denna nya arbetssparande metod. Men hur reagerade Gauss? Han sa åt Encke strängt att man skulle inte känna glädje över något som tog arbetet ifrån en...
2. För att bli radioamatör har det länge krävts att man måste lära sig telegrafera, dvs kunna sända iväg signaler med morsealfabetet, och med hörseln ta emot dem. Telegrafiprovet har allmänt ansetts vara den svåraste delen av det som krävts för att bli radioamatör: sisådär 100 timmars koncentrerad träning krävs för att lära sig telegrafera i 60-takt (= 60 tecken per minus). Diskussionen om det vettiga i att kräva att alla radioamatörer lär sig telegrafi, inklusive de som sedan aldrig använder det, har gått höga, och givetvis har traditionalisterna skarpt motsatt sig avskaffandet av telegrafikravet. Nu är morsetelegrafi bara ett av många trafiksätt, men det råkar vara det trafiksätt där man med en given sändareffekt kan nå längst samt klara sig genom de kraftigaste störningarna: fungerar inget annat trafiksätt lyckas ofta telegrafin. Men tiden har arbetat mot de som velat ha kvar telegrafikravet: på 1970-talet infördes den tekniska licensen som gav rätt att sända på VHF och kortare våglängder utan att kunna telegrafi. Och på 1990-talet sänktes telegrafikraven: först från 40-80 tecken/minut till 40-60 tecken/minut, sedan till 25 tecken/minut, och till sist avskaffades telegrafikravet helt för ca 2 år sedan. Idag räcker det med att man lär sig radioteknik, elsäkerhet, trafiksätt och regler och bestämmelser för att få radioamatörcertifikat för alla banden. Inget prov i telegrafi krävs längre - trots det får den radioamatör som vill sedan sända även telegrafi. Den estetiska skönheten i en snyggt nycklad manuell telegrafisändning blir nog mer sällsynt i framtiden, och detta sörjer förstås traditionalisterna. Men tiden har definitivt sprungit ifrån kravet om telegrafifärdighet för att få bli radioamatör.
3. Sedan ungefär ett decennium har amatörastronomer kunnat skaffa sig s.k. goto-teleskop. Det är datorstyrda teleskop med en inbyggd databas över himmelsobjekt: efter några inledande justeringar så knappar man bara in namnet eller katalognumret på objektet, så riktar teleskopet automatiskt in sig på det och sedan är det bara att titta i okularet. Om objektet ligger under den lokala horisonten varnar teleskopet istället för att rikta in sig mot något som ändå inte kan ses. Om objektet är rörligt (solen, månen, planeterna) så innehåller den inbyggda datorn algoritmer för att beräkna var det finns just nu. På vissa av dessa teleskop kan man komplettera den inbyggda databasen med nyupptäckta objekt man är intresserad av (t.ex. novor eller kometer). Detta borde väl vara varje himmelsskådares dröm, eller? Mja, inte riktigt -- traditionella himmelsobservatörer rynkar ofta på näsan åt goto-teleskopen - de tycker att man inte har letat rätt på objektet "på riktigt" om man inte själv sökt sig fram till det bland alla bakgrundsstjärnorna. Och att man nu kan hitta en massa kul himmelsobjekt utan att ens behöva lära sig stjärnbilderna .... nääää ....
Det går en röd tråd genom dessa reaktioner: vissa som lärt sig något på ett äldre, lite svårare, sätt, rynkar ofta på näsan åt (eller reagerar ännu starkare än så mot) nyare och lättare sätt att utöva samma verksamhet. Varför? Är det nån slags avundsjuka för att detta nya och enklare sätt inte fanns tillgängligt då man själv en gång i tiden lärde sig det hela?
thureb; sa:
boe skates; sa:
Fascinerande att en diskussion om olika åkstilar kan utlösa såna här reaktioner: en tycker att stavåkning är en "styggelse", medan en annan tycks tycka att stavåkarna borde bort från isarna. Inte några sakliga diskussioner om resp åkstils för- och nackdelar, utan rent emotionella reaktioner.
Nåväl, sånt här förekommer inte bara inom skridskoåkning, utan även inom många andra mänskliga aktiviteter, där traditionalister reagerar negativt mot något som kan göra att aktiviteten kan utövas lättare på ett nytt sätt. Några exempel:
1. Karl Friedrich Gauss var en genial matematiker, så genial att han ibland kallats "matematikernas konung". Gauss hade en elev som hete Johann Encke. En dag upptäckte Encke att man med de logaritmtabeller som Briggs nyligen publicerats kunde förenkla numeriska beräkningar högst avsevärt: istället för att multiplicera kunde man addera (papper och penna var det enda räknehjälpmedlet på den tiden). Förtjust gick Encke till sin lärare Gauss och berättade om denna nya arbetssparande metod. Men hur reagerade Gauss? Han sa åt Encke strängt att man skulle inte känna glädje över något som tog arbetet ifrån en...
2. För att bli radioamatör har det länge krävts att man måste lära sig telegrafera, dvs kunna sända iväg signaler med morsealfabetet, och med hörseln ta emot dem. Telegrafiprovet har allmänt ansetts vara den svåraste delen av det som krävts för att bli radioamatör: sisådär 100 timmars koncentrerad träning krävs för att lära sig telegrafera i 60-takt (= 60 tecken per minus). Diskussionen om det vettiga i att kräva att alla radioamatörer lär sig telegrafi, inklusive de som sedan aldrig använder det, har gått höga, och givetvis har traditionalisterna skarpt motsatt sig avskaffandet av telegrafikravet. Nu är morsetelegrafi bara ett av många trafiksätt, men det råkar vara det trafiksätt där man med en given sändareffekt kan nå längst samt klara sig genom de kraftigaste störningarna: fungerar inget annat trafiksätt lyckas ofta telegrafin. Men tiden har arbetat mot de som velat ha kvar telegrafikravet: på 1970-talet infördes den tekniska licensen som gav rätt att sända på VHF och kortare våglängder utan att kunna telegrafi. Och på 1990-talet sänktes telegrafikraven: först från 40-80 tecken/minut till 40-60 tecken/minut, sedan till 25 tecken/minut, och till sist avskaffades telegrafikravet helt för ca 2 år sedan. Idag räcker det med att man lär sig radioteknik, elsäkerhet, trafiksätt och regler och bestämmelser för att få radioamatörcertifikat för alla banden. Inget prov i telegrafi krävs längre - trots det får den radioamatör som vill sedan sända även telegrafi. Den estetiska skönheten i en snyggt nycklad manuell telegrafisändning blir nog mer sällsynt i framtiden, och detta sörjer förstås traditionalisterna. Men tiden har definitivt sprungit ifrån kravet om telegrafifärdighet för att få bli radioamatör.
3. Sedan ungefär ett decennium har amatörastronomer kunnat skaffa sig s.k. goto-teleskop. Det är datorstyrda teleskop med en inbyggd databas över himmelsobjekt: efter några inledande justeringar så knappar man bara in namnet eller katalognumret på objektet, så riktar teleskopet automatiskt in sig på det och sedan är det bara att titta i okularet. Om objektet ligger under den lokala horisonten varnar teleskopet istället för att rikta in sig mot något som ändå inte kan ses. Om objektet är rörligt (solen, månen, planeterna) så innehåller den inbyggda datorn algoritmer för att beräkna var det finns just nu. På vissa av dessa teleskop kan man komplettera den inbyggda databasen med nyupptäckta objekt man är intresserad av (t.ex. novor eller kometer). Detta borde väl vara varje himmelsskådares dröm, eller? Mja, inte riktigt -- traditionella himmelsobservatörer rynkar ofta på näsan åt goto-teleskopen - de tycker att man inte har letat rätt på objektet "på riktigt" om man inte själv sökt sig fram till det bland alla bakgrundsstjärnorna. Och att man nu kan hitta en massa kul himmelsobjekt utan att ens behöva lära sig stjärnbilderna .... nääää ....
Det går en röd tråd genom dessa reaktioner: vissa som lärt sig något på ett äldre, lite svårare, sätt, rynkar ofta på näsan åt (eller reagerar ännu starkare än så mot) nyare och lättare sätt att utöva samma verksamhet. Varför? Är det nån slags avundsjuka för att detta nya och enklare sätt inte fanns tillgängligt då man själv en gång i tiden lärde sig det hela?
....fast å andra sidan brukar de som lär sig så mycket matte nog klara av grundläggande aritmetik ganska hyfsat.
