Trampa på tårna - bra Jurgen!
Gillar när folk sticker ut hakan
Har dessutom lite skrivklåda och ett av de ovanstående inläggen fångade mitt intresse på flera sätt.
Jag får lite mail då och då som handlar om sponsring.
Den vanligaste frågan är:
"Hur bär du dig åt för att få sponsorer"?
Den näst vanligaste är troligtvis:
"Varför, sponsorer"?
Jag har varit oerhört långt in i "anti-sponsringslägret" och än längre in i "anti-synas-höras-ditot".
Det har ändrats med tiden.
Anledningen till att jag har valt att gå vägen med att synas och att ha spons är följande:
Spons:
Klarar inte av att förverkliga de drömmar jag har i den takt jag vill utan sponsorer.
För mig är det A och O att leva livet på ett sätt som innebär att man trivs med det man gör.
Den enda "meningen med livet" jag hittat är att man mår bra. Hur man åstadkommer detta kvittar, så länge det inte går ut över andra på ett negativt sätt.
För mig är det med andra ord ett måste, så vida jag inte vill ta betydligt längre uppehåll mellan varven.
Sen kanske man ska belysa en annan aspekt med sponsringen som fenomen.
Det är självklart att man på ett eller annat sätt försöker synas då man har ingått någon form av partnerskap med en sponsor.
Många tror att sponsring är fråga om att komma med mössan i hande och tigga prylar eller pengar. Det är en affärsöverenskommelse, med utbyte av varor och tjänster. Att ge och ta.
I och med att man syns, gör man sponsorerna glada och därmed känns det också bättre för en själv.
En del sponsorer vill/kräver att man syns, andra inte. Jag har "hemliga" sponsorer som inte alls är intresserade av att ha sina loggor synliga.
Att synas och höras:
Givetvis har det blivit en naturlig följd av sponsringen, men det finns andra anledningar.
Jag var en "lone wolf".
Det var svårt att hitta några människor som var intresserade av vad jag höll på med och de i min omgivning hade i regel intressen som jag kände mig fullkomligt likgiltig inför.
Då jag till exempel halkade in som gäst på utsidan.se kom jag helt plötsligt i kontakt med massor med intressanta människor som gav mig oerhört mycket inspiration. Ett annat exempel är då man föreläser. Feedbacken är det som tilltalar mig. I eftersnacken kan man utbyta idéer och få upp ögonen för projekt som man inte hade haft en tanke på själv. Man får också många gånger analyser på vad man gjort, som inte kan göras genom tex forum.
Sen är det tyvärr så att man ofta bedöms efter prestation och relativa kändisskap, inte för vem man är eller vad man har att säga.
Mer än en gång har jag knallat fram till "kända personligheter" inom scenen och blivit avsnoppad.
Nu, på senare tid har det inte varit så, vilket äcklar mig. Samma personer som numer känner till vem jag är...hmmm, förlåt...vad jag gjort, ler helt plötsligt väldigt brett och har hur mycket tid som helst för ett snack.
>>>>Det finns en önskan att göra något som måste synas och imponera.... Men det verkar mycket som om man vill ha "vittnen" på sin bedrift, ett offentligt diplom
>>>>
Håller med.
Sånt finns det mycket av.
Ibland verkar det vara en merit att ha så många sponsorer som möjligt. Att vara fullkletad med loggor och att vara "helsponsrad" är det som smäller högst av allt.
>>>>Jag har ju själv en hemsida med turer och tips utlagda...>>>>
Gör lite mer reklam för den.
Den är utmärkt.
Kommer att hamna på min länklista senare då jag får tid att uppdatera.
Gillade till exempel din analys om cykelkärra vs. väskor. Uttömmande och objektiv.
>>>>Jag har undrat vart killarna som skulle trampa till Kairo tog vägen. Fick dom avbryta allt och isåfall, vad hände? Min fråga på utsidan har inte blivit besvarad än.>>>>
Jag var intresserad av projektet och mailade direkt till dem, men fick inget svar.
Hörde ryktesvägen att de nådde Kairo, men har inte fått det vidimerat.
>>>>Jag undrar ibland om letandet efter den häftigaste och mest omöjliga turen har drivit långfärdscyklandet till att bli en klub för A-typer? >>>>
Det är väl personliga preferenser som styr där. I de flesta fall, kanske jag ska tillägga. Har träffat folk under väg som inte alls velat cykla i ett visst område, men känt ett tvång från andra om att göra det.
Ibland har det rört sig om sponsorrelaterade anledningar, ibland för att det skulle vara pinsamt att förlora ansiktet och andra gånger har det rört sig om ett ev. mediavärde.
För mig personligen är det en fråga om driften att testa allt mer otillgängliga platser och uppleva det på sättet jag uppskattar mest - från sadeln.
Skiter blankt i om jag misslyckas med ett projekt, om anledningen är att jag inte längre känner för det.
Det är friheten att hela tiden kunna välja som är viktigast.
Har väldigt lite förståelse för de som cyklar/klättrar/whatever för andras skull, inte för sin egen.
Har ibland fått överlägsna blickar från långfärdare då jag berättat att jag tagit bussen en viss sträcka. En gång sa en kille rakt ut: "Aha, taking the bus, so you are not a real cyclist".
Plan för framtiden:
Att komma till skott med att cykla runt lite i Sverige. Rodnar lätt då jag erkänner att jag inte varit längre norrut än Falun.
Har också siktet inställt på Norge och kanske Island.
jc.
