Dokumentären om Andrew McAuley's tragiska havskajaksäventyr
Såg nyss National Geographic's: "Solo: Lost at Sea" om Andrew McAuley's försök att paddla de 1.600 kilometrarna från Tasmanien till Nya Zeeland i en "Mirage 580" havskajak. Gjorde ett starkt intryck på mig.
http://channel.nationalgeographic.com/episode/solo-lost-at-sea-3620/Overview
http://en.wikipedia.org/wiki/Andrew_McAuley
http://www.andrewmcauley.com/index.html
Vet inte om den visats i Sverige (bor utomlands) men med lite googlande lär den intresserade snabbt hitta något.
McAuley var en erfaren paddlare och äventyrare med ett antal längre kajakresor på öppet hav bakom sig. Sträckan Tasmanien - Nya Zeeland anses som en av världens farligaste och ingen har hittills genomfört den i havskajak (det har gjorts åtminstone tre försök inklusive McAuley's).
McAuley paddlade drygt 1500 kilometer under 30 dygn i delvis grymma väderförhållanden med vindstyrka 9 på Beaufortskalan och vågor över 10 meter. Efter att ha överlevt detta, kantrade och drunknade han knappt 70 kilometer från sitt mål i förhållandevis lugnt vatten. Man hittade kajaken flytande upp-och-ner men McAuley fann man aldrig. Dokumentären innehåller en hel del bild- och videomaterial från ett minneskort som återfanns i kajaken.
Lite blandad info:
- kajaken var en standard Mirage 580 http://www.mirageseakayaks.com.au/mirage580.htm som modifierats med en hembyggd glasfiberkupol som kunde spännas över sittbrunnen för att skapa ett vattentätt sovutrymme samt göra kajaken självupprättande. Kupolen hade två sidomonterade hävarmar som var infästa i kajaken bakom sittbrunnen - kupolen lyftes uppåt och bakåt i en halvcirkelformad båge mha dessa armar. Vid paddling befann sig kupolen således på akterdäck, bakom McAuley. (Svårt att beskriva, men man ser det tydligt i dokumentären och på bilderna på hans hemsida.)
- i bakfällt läge förefaller glasfiberkupolen inte varit vattentätt ansluten till kajaken (det ser åtminstone så ut, och han gör ett antal referenser till detta under paddlingen) med påföljden att en kantring skulle leda till att den vattenfylldes och närmast omöjliggjorde upprättning (vilket såklart omöjliggjorde t.ex. eskimåsväng).
- övrig utrustning inkluderade: en batteridriven länspump, en dricksvattenberedare (Katadyn Survivor 35), en 80-liters färskvattentank, 2 satellittelefoner, en EPIRB/Radiofyr med GPS, en VHF-radio, GPS-navigation och en solarpanel.
- hans sovposition intogs genom att glida framåt till horisontalläge, vilket torde innebära att det främre vattentäta skottet antigen borttagits eller flyttats framåt.
- han hade ingen följebåt
- han stod i kontakt med en meterolog genom dagliga sms klockan 17:30. För att spara batterier verkar han inte haft någon annan kommunikation.
- han kantrade på sjätte dagen med påföljden att mycket av elektroniken blev utslagen. Det framkommer inte hur han fick kajaken på rätt köl, men det fick han uppenbarligen.
- han kontaktade sjöräddningen med ett nödrop 19:32 där han nänmner att "kajaken sjunker".
- han aktiverade aldrig radiofyren
- det var ca. 18 grader i vattnet vid kappsejsningen/drunknandet
- man vet inte exakt vad som orsakade kantringen och drunknandet, men utgår från en "rogue wave" i kombination med fysisk och psykisk utmattning
- han efterlämnade en änka och en treårig son
Skulle vara intressant att höra andras intryck av denna händelse/dokumentär. Mina egna innefattar:
För mig är huvudfrågan om inte risktagandet var väldans högt. Jag upplever att detta var fallet, men man kan säkert ha en annan uppfattning. Förutom att det delvis är ganska personligt och subjektivt att bedöma riskfaktorerna så saknas det i detta fall en hel del information för att kunna göra en någorlunda klar bedömning.
Man undrar vad som driver människor till att ge sig ut på livsfarliga äventyr, och detta förefaller varit ett sådant och med ganska hög dödsrisk dessutom. För mig förefaller det inte varit så att han kunde dött med lite otur, utan snarare att det krävts tur för att överleva.
Vidare förvånar det mig att en familjefar som väljer att spela lotto med livet dessutom väljer att göra så med onödigt (IMHO) dåliga odds: ingen följebåt (inte ens vid början eller slutet), hemmagjord yxa-fixa-lösning av kupolen (kolla och döm själv), uppenbarligen dåligt vattenskydd av elektroniken, osv.
Att bragder och bedrifter, förutom att ställa krav på psyke, fysik och skicklighet även innehåller faromoment är väl en sak, men någonstans finns det kanske en gräns då riskerna blir så höga att man går från bragd till gambling, typ rysk roulette med fem patroner i revolvern? Att springa över en motorväg i rusningstrafik kan vara en kalkylerad risk om man har snabbhet och koordination, men att göra så i mörkret med ögonbindel...
Att paddla över 1.500 kilometer på 30 dygn under delvis hemska förhållanden är i sig en imponerande bedrift, men det förtas för mig av det IMHO onödiga risktagandet. Inte hade det väl varit mindre imponerande om det hela åtföljts av ett intelligent och seriöst säkerhetstänkande? Om inget annat så med tanke på familjen/de efterlevande och de eventuella risker som räddningspersonal kan utsättas för.
I vilket fall som helst en sevärd och fascinerande dokumentär.
Mvh
Såg nyss National Geographic's: "Solo: Lost at Sea" om Andrew McAuley's försök att paddla de 1.600 kilometrarna från Tasmanien till Nya Zeeland i en "Mirage 580" havskajak. Gjorde ett starkt intryck på mig.
http://channel.nationalgeographic.com/episode/solo-lost-at-sea-3620/Overview
http://en.wikipedia.org/wiki/Andrew_McAuley
http://www.andrewmcauley.com/index.html
Vet inte om den visats i Sverige (bor utomlands) men med lite googlande lär den intresserade snabbt hitta något.
McAuley var en erfaren paddlare och äventyrare med ett antal längre kajakresor på öppet hav bakom sig. Sträckan Tasmanien - Nya Zeeland anses som en av världens farligaste och ingen har hittills genomfört den i havskajak (det har gjorts åtminstone tre försök inklusive McAuley's).
McAuley paddlade drygt 1500 kilometer under 30 dygn i delvis grymma väderförhållanden med vindstyrka 9 på Beaufortskalan och vågor över 10 meter. Efter att ha överlevt detta, kantrade och drunknade han knappt 70 kilometer från sitt mål i förhållandevis lugnt vatten. Man hittade kajaken flytande upp-och-ner men McAuley fann man aldrig. Dokumentären innehåller en hel del bild- och videomaterial från ett minneskort som återfanns i kajaken.
Lite blandad info:
- kajaken var en standard Mirage 580 http://www.mirageseakayaks.com.au/mirage580.htm som modifierats med en hembyggd glasfiberkupol som kunde spännas över sittbrunnen för att skapa ett vattentätt sovutrymme samt göra kajaken självupprättande. Kupolen hade två sidomonterade hävarmar som var infästa i kajaken bakom sittbrunnen - kupolen lyftes uppåt och bakåt i en halvcirkelformad båge mha dessa armar. Vid paddling befann sig kupolen således på akterdäck, bakom McAuley. (Svårt att beskriva, men man ser det tydligt i dokumentären och på bilderna på hans hemsida.)
- i bakfällt läge förefaller glasfiberkupolen inte varit vattentätt ansluten till kajaken (det ser åtminstone så ut, och han gör ett antal referenser till detta under paddlingen) med påföljden att en kantring skulle leda till att den vattenfylldes och närmast omöjliggjorde upprättning (vilket såklart omöjliggjorde t.ex. eskimåsväng).
- övrig utrustning inkluderade: en batteridriven länspump, en dricksvattenberedare (Katadyn Survivor 35), en 80-liters färskvattentank, 2 satellittelefoner, en EPIRB/Radiofyr med GPS, en VHF-radio, GPS-navigation och en solarpanel.
- hans sovposition intogs genom att glida framåt till horisontalläge, vilket torde innebära att det främre vattentäta skottet antigen borttagits eller flyttats framåt.
- han hade ingen följebåt
- han stod i kontakt med en meterolog genom dagliga sms klockan 17:30. För att spara batterier verkar han inte haft någon annan kommunikation.
- han kantrade på sjätte dagen med påföljden att mycket av elektroniken blev utslagen. Det framkommer inte hur han fick kajaken på rätt köl, men det fick han uppenbarligen.
- han kontaktade sjöräddningen med ett nödrop 19:32 där han nänmner att "kajaken sjunker".
- han aktiverade aldrig radiofyren
- det var ca. 18 grader i vattnet vid kappsejsningen/drunknandet
- man vet inte exakt vad som orsakade kantringen och drunknandet, men utgår från en "rogue wave" i kombination med fysisk och psykisk utmattning
- han efterlämnade en änka och en treårig son
Skulle vara intressant att höra andras intryck av denna händelse/dokumentär. Mina egna innefattar:
För mig är huvudfrågan om inte risktagandet var väldans högt. Jag upplever att detta var fallet, men man kan säkert ha en annan uppfattning. Förutom att det delvis är ganska personligt och subjektivt att bedöma riskfaktorerna så saknas det i detta fall en hel del information för att kunna göra en någorlunda klar bedömning.
Man undrar vad som driver människor till att ge sig ut på livsfarliga äventyr, och detta förefaller varit ett sådant och med ganska hög dödsrisk dessutom. För mig förefaller det inte varit så att han kunde dött med lite otur, utan snarare att det krävts tur för att överleva.
Vidare förvånar det mig att en familjefar som väljer att spela lotto med livet dessutom väljer att göra så med onödigt (IMHO) dåliga odds: ingen följebåt (inte ens vid början eller slutet), hemmagjord yxa-fixa-lösning av kupolen (kolla och döm själv), uppenbarligen dåligt vattenskydd av elektroniken, osv.
Att bragder och bedrifter, förutom att ställa krav på psyke, fysik och skicklighet även innehåller faromoment är väl en sak, men någonstans finns det kanske en gräns då riskerna blir så höga att man går från bragd till gambling, typ rysk roulette med fem patroner i revolvern? Att springa över en motorväg i rusningstrafik kan vara en kalkylerad risk om man har snabbhet och koordination, men att göra så i mörkret med ögonbindel...
Att paddla över 1.500 kilometer på 30 dygn under delvis hemska förhållanden är i sig en imponerande bedrift, men det förtas för mig av det IMHO onödiga risktagandet. Inte hade det väl varit mindre imponerande om det hela åtföljts av ett intelligent och seriöst säkerhetstänkande? Om inget annat så med tanke på familjen/de efterlevande och de eventuella risker som räddningspersonal kan utsättas för.
I vilket fall som helst en sevärd och fascinerande dokumentär.
Mvh
