Säg det till en långtidsarbetslös 55-årig gruvjobbare eller textilarbeterska med grundskoleutbildning, i en avfolkningsbygd där deras enda arbetsplats slagit igen. Visst kan de dra iväg till någon av "framtidens dynamiska europeiska utvecklingsplatser" och starta en ny framgångsrik karriär. Vad hen får ut för radhuset mitt i ett ingenstans som hen inte haft råd att underhålla de senaste två decennierna, räcker till en fin lägenhet i City. Och hens barn kommer att hävda sig finfint gentemot överklassbarnen i de fina skolorna.(...) och sedan är det upp till var och en att ta tag i sitt öde och förverkliga sina (lagliga) drömmar. (...) Det gäller att hänga med i vår föränderliga verklighet och inte surt sitta kvar i någon nedlagd kolgruveort, det är inte såna ställen som är framtidens dynamiska europeiska utvecklingsplatser. Dom hittas inom servicenäringarna, inom turismen och inom de postindustriella klustren, där utbildning - innovation - handel framgångsrikt samarbetar. (...)
Det är precis den sortens socialt blinda beskrivningar, som privatiserar samhällsproblem enligt modellen "du har inte hängt med i utvecklingen och har bara dig själv att skylla, om du är fattig och dum", som fått stora, alltmer exkluderade befolkningsgrupper i t ex Polen och Ungern, och nu (främst) England, att i brist på annat köpa de högerpopulistiska "förklaringarna".
Det traditionella politiska etablissemanget, inklusive vänstern, har inte klarat av att få dessa grupper att överhuvudtaget känna sig sedda i den offentliga debatten, än mindre att leverera någon alternativ problemformulering.
EU kan ses ur många perspektiv.
Mina tyska vänner betonar gärna dess roll som fredsprojekt.
Mina utomeuropeiska vänner beskriver det som ett ekonomiskt och befolkningsmässigt fästningsbygge gentemot omvärlden.
För de postkommunistiska ländernas bildade eliter har medlemskapet varit odelat positivt när det gällt den mentala inkluderingen i den europeiska värdegemenskapen.
För de mer traditionella delarna av dessa samhället har medlemskapet varit en kulturkrock i frågor som jämställdhet, könsroller, attityd till sexuella och etniska minoritetsgrupper, barns rättigheter, etc, som verkar delvis smärtsam och orsakar motreaktioner, men nog blir positiv på längre sikt.
Samtidigt har EU för många framstått som ett marknadsprojekt, som misslyckats med att ta fram ett socialt protokoll.
Brexit är en seger för extremhögerns problembeskrivning, och jag ser samma mönster i fler länder. Därför jublar jag inte.
Senast ändrad: